Historia

Kapitel 11: Upplysningen och nya sätt att tänka

Under 1600- och 1700-talen började allt fler lärda, författare och samhällsdebattörer i Europa ställa frågor som kunde vara farliga: Måste kungar ha nästan all

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

UpplysningenDemokratiMänskliga rättigheterFranska revolutionenKolonialismKyrkans maktUrsprungsbefolkningarKolonisationRepublikNya sätt att tänka

När människor började ifrågasätta det självklara

Under 1600- och 1700-talen började allt fler lärda, författare och samhällsdebattörer i Europa ställa frågor som kunde vara farliga: Måste kungar ha nästan all makt? Är samhällets ordning verkligen bestämd av Gud? Har människor rättigheter bara för att de är människor? Kan förnuft och vetenskap hjälpa oss att förstå världen bättre än tradition och gamla auktoriteter? Bör människor få säga, skriva och tro vad de vill? Denna period brukar kallas upplysningen. Namnet kommer av tanken att människan skulle “upplysa” världen med förnuft, kunskap och kritiskt tänkande. Upplysningens tänkare ville inte bara acceptera gamla svar för att de var gamla. De ville undersöka, jämföra, kritisera och resonera. De menade att människor kunde använda sitt förnuft för att förstå både naturen och samhället. Upplysningen växte fram i en tid då Europa redan hade förändrats mycket. Vetenskapliga upptäckter hade utmanat äldre föreställningar om universum. Tryckta böcker och tidningar spreds till fler läsare. Handel, städer och utbildning växte. Kungar och kyrkor hade fortfarande stor makt, men fler människor började diskutera politik, religion, ekonomi och rättigheter. Det är viktigt att förstå att upplysningen inte var en enda rörelse med en gemensam ledare. Det fanns många upplysningstänkare, och de höll inte alltid med varandra. Vissa var kristna, andra var kritiska mot kyrkan. Vissa ville ha reformerade kungadömen, andra öppnade för mer folkligt inflytande. Vissa försvarade äganderätt och handel, andra kritiserade ojämlikhet. Men de delade ofta en tro på att samhället kunde förbättras genom kunskap, debatt och mänskligt förnuft. Upplysningen förändrade inte världen direkt. Många människor fortsatte att leva i fattigdom, och många grupper uteslöts från de rättigheter som upplysningsfilosoferna talade om. Men idéerna fick stor betydelse. De påverkade revolutioner, demokratisering, mänskliga rättigheter, religionsfrihet, skolor, vetenskap och sättet vi fortfarande diskuterar politik på. Den uppladdade universitetsbokens litteraturöversikt lyfter fram upplysningen som en bred europeisk offentlig kultur där tryck, salonger, toleransdebatter och nya institutioner gjorde det möjligt för fler idéer att spridas och diskuteras.

Bakgrunden: vetenskapliga revolutionen

Upplysningen byggde vidare på den vetenskapliga revolutionen under 1500- och 1600-talen. Den vetenskapliga revolutionen var ingen revolution på en dag, utan en lång förändring i hur människor undersökte naturen. Under medeltiden hade mycket lärdom byggt på äldre auktoriteter, särskilt Aristoteles och kyrkliga tolkningar. Det betydde inte att människor var okunniga, men kunskap sågs ofta som något man ärvde från tidigare lärda. Under den vetenskapliga revolutionen började fler forskare betona observation, experiment och matematiska beräkningar. Nicolaus Copernicus hävdade på 1500-talet att jorden rör sig runt solen, inte tvärtom. Det var en stor utmaning mot den äldre världsbild där jorden placerades i centrum. Galileo Galilei använde teleskop och gjorde observationer som stödde den nya bilden av universum. Johannes Kepler formulerade lagar för planeternas rörelser. Isaac Newton sammanfattade mycket av den nya fysiken i sina lagar om rörelse och gravitation. Det viktiga var inte bara enskilda upptäckter. Det viktiga var metoden. Om naturen kunde förstås genom observation, matematik och förnuft, kunde man då också undersöka samhället på ett mer rationellt sätt? Kunde man fråga vilka lagar som styr politik, ekonomi, rättvisa och mänskligt beteende? Upplysningens tänkare tog med sig denna tilltro till förnuftet in i samhällsdebatten. De började se samhället som något människor kunde analysera och förbättra, inte bara som en ordning som Gud eller traditionen hade bestämt en gång för alla.

Förnuft – upplysningens nyckelord

Förnuft är ett av upplysningens viktigaste begrepp. Med förnuft menade upplysningstänkare människans förmåga att tänka kritiskt, dra slutsatser, jämföra argument och söka rimliga förklaringar. Förnuft stod ofta i kontrast till blind lydnad, vidskepelse och auktoritetstro. Att använda förnuftet betydde inte att alla skulle tänka likadant. Tvärtom handlade det om att våga pröva idéer. Varför ska samhället vara uppdelat i stånd? Varför ska adeln ha privilegier? Varför ska vissa religioner vara förbjudna? Varför ska böcker censureras? Varför ska en kung kunna styra utan folkets samtycke? Sådana frågor var farliga i samhällen där kungamakten, kyrkan och adeln hade starka positioner. Den som ifrågasatte kunde fängslas, landsförvisas eller få sina böcker förbjudna. Därför spreds många upplysningstexter genom brev, tidskrifter, hemliga tryck och diskussioner i salonger och klubbar. Men förnuftstro kunde också ha gränser. Vissa upplysningstänkare trodde så starkt på ordning och rationella system att de underskattade känslor, traditioner och människors olika erfarenheter. Andra använde förnuftets språk men uteslöt kvinnor, fattiga, slavar och koloniserade folk från de rättigheter de själva krävde för fria män. Ändå blev förnuftstanken avgörande. Den gjorde det möjligt att säga att makt måste kunna förklaras, lagar måste kunna motiveras och orättvisor måste kunna kritiseras. Samhället skulle inte bara vila på “så har det alltid varit”.

Kritik mot envälde och privilegier

Under 1600- och 1700-talen styrdes många europeiska länder av enväldiga kungar. En enväldig kung hade mycket stor makt och kunde fatta beslut utan att behöva dela makten med ett parlament på modernt sätt. Kungen kunde ofta styra över lagar, skatter, krig, ämbeten och kyrkliga frågor. I Frankrike blev Ludvig XIV ett tydligt exempel på enväldet. Han lät bygga slottet Versailles som ett praktfullt centrum för kunglig makt. Enväldet byggde ofta på tanken att kungen fått sin makt av Gud. Om kungen var Guds utvalde blev det farligt att göra uppror mot honom. Men upplysningens tänkare började ifrågasätta detta. De frågade om makt verkligen kunde vara rätt bara för att den ärvdes. De frågade om människor inte borde ha vissa grundläggande rättigheter. De frågade om lagar borde gälla lika för alla. Samhället var också fullt av privilegier. Privilegier är särskilda fördelar som vissa grupper har enligt lag eller tradition. Adeln kunde ha skatteförmåner, rätt till höga ämbeten och särskild social status. Prästerskapet hade religiös och ibland juridisk makt. Vanliga bönder, arbetare, hantverkare och borgare hade ofta mindre inflytande, även om det varierade mellan länder. Upplysningens kritik riktades därför inte bara mot kungar, utan mot hela det gamla ståndssamhället. Varför skulle en person ha högre status på grund av födsel? Varför skulle lagen behandla människor olika beroende på stånd? Varför skulle vissa få bestämma över andra utan att kunna granskas? Dessa frågor skulle senare få enorm betydelse i revolutionernas tid.

John Locke och tanken om naturliga rättigheter

En av de viktigaste tänkarna bakom upplysningens politiska idéer var John Locke, en engelsk filosof som levde på 1600-talet. Locke menade att människor har naturliga rättigheter. Det betyder rättigheter som människor har av naturen, inte för att en kung råkar ge dem. Han talade särskilt om rätten till liv, frihet och egendom. Locke tänkte sig att staten finns till för att skydda människors rättigheter. Om en härskare missbrukar sin makt och förstör människors rättigheter kan folket ha rätt att göra motstånd. Det var en mycket viktig tanke. Makten kom inte uppifrån från Gud till kungen. Den byggde på ett slags samhällskontrakt mellan människor och styre. Ett samhällskontrakt betyder en idé om att staten och människorna har ömsesidiga skyldigheter. Människor lyder lagar och accepterar en stat eftersom staten ska skydda deras liv, frihet och egendom. Om staten sviker sin uppgift blir makten inte längre legitim. Lockes idéer påverkade senare politiska rörelser, särskilt i England och Nordamerika. De amerikanska revolutionärerna skulle använda liknande tankar när de förklarade sig självständiga från Storbritannien 1776. Men Locke hade också begränsningar. Han levde i en tid då många inte räknades som politiskt jämlika. Kvinnor, fattiga, tjänstefolk, ursprungsbefolkningar och förslavade människor fick inte samma plats i hans idéer som fria egendomsägande män. Det visar en återkommande motsägelse i upplysningen: idéerna om frihet var stora, men de tillämpades ofta begränsat.

Montesquieu och maktdelningen

Charles-Louis de Montesquieu var en fransk tänkare som blev särskilt viktig för idén om maktdelning. Han var kritisk mot envälde och menade att makt lätt missbrukas om den samlas hos en person eller en grupp. För att skydda friheten behövde makten delas. Montesquieu skilde mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Den lagstiftande makten stiftar lagar. Den verkställande makten styr landet och ser till att lagarna genomförs. Den dömande makten tolkar lagarna och dömer i konflikter. Om samma person eller institution kontrollerar allt finns risk för förtryck. Om makten däremot delas kan olika delar kontrollera varandra. Denna idé blev mycket viktig i senare demokratier. Den påverkade bland annat USA:s konstitution och många senare statsskick. I dag finns maktdelning på olika sätt i många länder, även om systemen skiljer sig åt. Montesquieu var inte demokrat i modern mening. Han trodde inte nödvändigtvis att alla människor skulle delta lika i politiken. Men hans tanke att makt måste begränsas blev central för rättsstater och konstitutioner. En rättsstat är ett samhälle där makten är bunden av lagar och där medborgare har skydd mot godtyckliga beslut. Det viktiga hos Montesquieu var alltså inte bara kritiken mot dåliga kungar. Det var insikten att även goda ledare behöver begränsas. Ett system ska inte bygga på att makthavare råkar vara snälla. Det ska bygga på regler som hindrar maktmissbruk.

Voltaire och kampen mot intolerans

Voltaire var en av upplysningens mest kända författare. Han var skarp, ironisk och ofta mycket kritisk mot maktmissbruk, religiös intolerans och censur. Han levde i Frankrike, men tvingades periodvis i exil och fick sina skrifter förbjudna. Voltaire försvarade religiös tolerans. Tolerans betyder att människor med olika tro eller åsikter ska kunna leva i samma samhälle utan att förföljas. Under 1500- och 1600-talen hade Europa plågats av religionskrig mellan katoliker och protestanter. Minnena av dessa konflikter var fortfarande starka. Voltaire menade att religiöst hat och fanatism kunde leda till fruktansvärda orättvisor. Ett känt exempel som engagerade Voltaire var fallet Jean Calas. Calas var en protestantisk man i Frankrike som anklagades för att ha mördat sin son för att hindra honom från att bli katolik. Han dömdes och avrättades, men Voltaire ansåg att rättegången präglats av religiösa fördomar. Han arbetade för att rentvå Calas och använde fallet för att kritisera intolerans och rättsosäkerhet. Voltaire försvarade inte nödvändigtvis demokrati i modern mening. Han trodde ibland mer på en upplyst monark, alltså en kung som styrde klokt med hjälp av förnuft och reformer. Men hans kritik av censur, religiöst tvång och orättvisa rättegångar blev viktig för senare idéer om yttrandefrihet och rättssäkerhet. Voltaire visar att upplysningen inte bara handlade om abstrakta idéer. Den handlade också om konkreta fall där människor drabbades av maktmissbruk.

Rousseau och folkviljan

Jean-Jacques Rousseau var en annan fransk upplysningstänkare, men han skilde sig på flera sätt från andra filosofer. Han var kritisk mot ojämlikhet och menade att civilisationen inte bara hade gjort människan bättre. Tvärtom kunde samhälle, ägande och statusjakt göra människor ofria och beroende av andras omdömen. Rousseau är särskilt känd för tanken om folkviljan. I boken Om samhällsfördraget skrev han att människan är född fri men överallt lever i kedjor. Han menade att legitim politisk makt måste bygga på folkets gemensamma vilja, inte på kungars arv eller aristokraters privilegier. Folkviljan betyder inte bara att alla tycker olika och sedan vinner majoriteten. Rousseau tänkte sig att det fanns ett gemensamt bästa som medborgarna borde söka. Om människor deltog som medborgare och satte det gemensamma före sina privata intressen kunde samhället bli fritt på riktigt. Rousseaus idéer blev viktiga för senare revolutionärer. De inspirerade tankar om republik, medborgarskap, folkets suveränitet och politisk jämlikhet. Men de kunde också användas på farliga sätt. Om någon påstår sig veta vad “folkviljan” egentligen är kan den personen försöka tvinga andra att lyda i folkets namn. Rousseau visar därför både upplysningens radikala kraft och dess risker. Idén att makten tillhör folket är grundläggande för demokratin. Men frågan om vem som får tala för folket är alltid känslig.

Encyklopedin – att samla och sprida kunskap

Ett av upplysningens mest ambitiösa projekt var den franska Encyklopedin, som började ges ut på 1700-talet under ledning av Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert. Målet var att samla mänsklig kunskap i ett stort verk: vetenskap, hantverk, teknik, filosofi, konst, politik och samhällsfrågor. Encyklopedin var mer än ett uppslagsverk. Den uttryckte en ny syn på kunskap. Praktiskt hantverk och teknik fick plats bredvid filosofi och vetenskap. Människans förmåga att förstå och förbättra världen stod i centrum. Genom att sprida kunskap kunde man också utmana gamla maktstrukturer. Många artiklar i Encyklopedin var kritiska mot kyrklig auktoritet, censur och politiskt förtryck. Därför mötte verket motstånd. Delar av det förbjöds, och utgivarna behövde ibland vara försiktiga. Men det fortsatte att spridas. Encyklopedin visar hur viktig tryckkulturen var för upplysningen. Böcker, tidskrifter och pamfletter gjorde det möjligt för idéer att nå fler människor. Det skapades en offentlighet, alltså ett område där människor diskuterade samhällsfrågor utanför kungens hov och kyrkans predikstolar. Denna offentlighet var fortfarande begränsad. De flesta fattiga människor hade inte tillgång till böcker eller salonger. Kvinnor kunde delta i vissa miljöer men uteslöts ofta från universitet och formell politik. Ändå växte en ny idé fram: samhällsfrågor skulle kunna diskuteras öppet av tänkande människor.