Historia

Kapitel 12: Revolutionernas tid

Under 1700-talets slut och 1800-talets början skakades den atlantiska världen av revolutioner. Gamla sätt att styra ifrågasattes. Kungar, adelsmän, kolonialmakt

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

KoloniFranska revolutionenRepublikAmerikanska revolutionenUrsprungsbefolkningarUpplysningenNationalismStormakterKonservatismLiberalismKyrkans maktRevolutionernas tid

När människor började kräva en ny samhällsordning

Under 1700-talets slut och 1800-talets början skakades den atlantiska världen av revolutioner. Gamla sätt att styra ifrågasattes. Kungar, adelsmän, kolonialmakter och privilegierade grupper mötte människor som krävde rättigheter, självbestämmande och politiskt inflytande. Idéer som tidigare diskuterats i böcker, salonger och tidningar blev nu till handling på gator, i församlingar, på slagfält och i kolonier. En revolution är en snabb och djupgående förändring av samhällets politiska ordning. Den kan förändra vem som har makten, vilka lagar som gäller, vilka rättigheter människor har och hur samhället förstår sig självt. Men revolutioner är sällan enkla. De börjar ofta med hopp om frihet och rättvisa, men kan också leda till våld, rädsla, inbördeskrig och nya former av makt. Revolutionernas tid handlade därför inte bara om att gamla kungar störtades. Den handlade om att nya frågor blev omöjliga att tysta. Varifrån kommer politisk makt? Har människor rättigheter som staten måste respektera? Kan kolonier göra sig fria från ett imperium? Ska lagar vara lika för alla? Vem räknas som medborgare? Gäller friheten även kvinnor, fattiga, slavar och koloniserade människor? Dessa frågor hade inte ett enkelt svar. Den amerikanska revolutionen talade om frihet men lämnade slaveriet kvar. Den franska revolutionen talade om jämlikhet men uteslöt länge kvinnor från politisk makt. Den haitiska revolutionen gick längre genom att förslavade människor själva störtade ett slavsystem. Napoleon spred vissa revolutionära reformer i Europa, men byggde samtidigt ett nytt kejsardöme. Revolutionernas tid var alltså en tid då gamla ordningar föll, men också en tid då människor upptäckte hur svårt det var att skapa en ny och rättvis värld.

Vad är en revolution?

Ordet revolution betyder från början ungefär en omloppsrörelse, något som vänder runt. I historia används ordet om stora förändringar som bryter med det gamla. En revolution kan vara politisk, social, ekonomisk eller kulturell. Den amerikanska och franska revolutionen var framför allt politiska revolutioner, men de fick också sociala och ekonomiska följder. Alla förändringar är inte revolutioner. Om ett land byter regering efter ett vanligt val är det inte en revolution. Om en kung genomför en reform uppifrån är det oftast inte heller en revolution. En revolution innebär att själva maktordningen förändras eller försöker förändras. Gamla regler, gamla hierarkier och gamla sätt att legitimera makt utmanas. Men revolutioner uppstår sällan bara för att människor får nya idéer. Idéer behöver möta problem i verkligheten. Under 1700-talet fanns flera sådana problem. Många stater hade stora skulder efter krig. Skattesystemen var ofta orättvisa. Kolonier ville ha mer inflytande. Adeln och kyrkan hade privilegier i flera länder. Borgare, bönder, arbetare, kvinnor och slavar kunde se att samhällets tal om ordning ofta betydde att vissa grupper hade makt över andra. Upplysningens idéer gav människor ett språk för kritiken. De kunde tala om naturliga rättigheter, folkets suveränitet, samhällskontrakt, maktdelning och lagarnas likhet. Men det var kriserna som gjorde idéerna explosiva. När människor redan var arga över skatter, fattigdom, hunger eller kolonialt förtryck kunde idéer om frihet bli en kraft som förändrade historien.

Den gamla ordningen

Före revolutionerna levde många europeiska samhällen fortfarande under det som ofta kallas den gamla ordningen. Det betyder inte att alla länder såg likadana ut, men flera gemensamma drag fanns. Kungamakten var stark i många riken. Samhället var uppdelat i stånd eller klasser. Adeln hade särskilda privilegier. Kyrkan hade stor makt över religion, utbildning och moral. De flesta människor hade litet politiskt inflytande. I Frankrike var ståndssamhället särskilt tydligt. Befolkningen delades in i tre stånd. Första ståndet var prästerskapet. Andra ståndet var adeln. Tredje ståndet var resten av befolkningen: bönder, hantverkare, arbetare, borgare, köpmän, jurister och andra. Det tredje ståndet var alltså den stora majoriteten, men hade mindre politisk makt och bar en tung skattebörda. Den gamla ordningen byggde på föreställningen att samhället var hierarkiskt. Vissa skulle be, andra skulle kriga och andra skulle arbeta. I teorin skulle alla grupper bidra till helheten. I praktiken betydde det ofta att de som arbetade och betalade skatt hade minst makt, medan privilegierade grupper kunde försvara sina fördelar. Samtidigt växte nya grupper fram. Borgerskapet, alltså stadsbor med pengar, utbildning och yrken inom handel, juridik och administration, fick större ekonomisk betydelse. Många borgare accepterade inte längre att adeln skulle ha högre status bara genom födsel. Bönder och arbetare kunde också bli allt mer missnöjda när skatter, avgifter och höga matpriser pressade deras liv. Den gamla ordningen var därför inte bara gammal. Den var också allt mer ifrågasatt.

Amerikanska revolutionen – kolonier mot imperium

Den amerikanska revolutionen började som en konflikt mellan Storbritannien och tretton brittiska kolonier i Nordamerika. Kolonierna hade vuxit fram längs Atlantkusten under 1600- och 1700- talen. Där fanns jordbrukare, handelsmän, hantverkare, slavägare, religiösa grupper och städer som Boston, New York och Philadelphia. Kolonierna var inte demokratiska i modern mening. Kvinnor hade inte politisk rösträtt. Många fattiga hade begränsat inflytande. Förslavade afrikaner saknade frihet. Ursprungsbefolkningar trängdes undan när kolonierna växte. Ändå hade många vita manliga kolonister vant sig vid lokalt självstyre genom koloniala församlingar. Efter sjuårskriget, som avslutades 1763, hade Storbritannien stora skulder. Kriget hade bland annat handlat om kampen mellan Storbritannien och Frankrike om makt i Nordamerika. Storbritannien hade segrat, men segern var dyr. Den brittiska regeringen ville att kolonierna skulle bidra mer till kostnaderna för imperiet och försvaret. Därför infördes nya skatter och regler, till exempel stämpelskatt och tullar på varor. Många kolonister protesterade. Deras viktigaste argument var inte bara att skatterna var höga, utan att de saknade representation i det brittiska parlamentet. Slagordet blev “no taxation without representation”, ingen beskattning utan representation. De menade att det var orätt att beskattas av ett parlament där de inte hade egna valda representanter. Konflikten växte. Protester, bojkotter och sammandrabbningar följde. År 1773 kastade kolonister te i Bostons hamn under Boston Tea Party, som protest mot brittisk tepolitik. Storbritannien svarade med hårdare kontroll. Misstron blev allt djupare.

Självständighetsförklaringen och kriget

År 1775 bröt krig ut mellan brittiska trupper och koloniala miliser. Året därpå, 1776, antog kolonierna självständighetsförklaringen. Den skrevs till stor del av Thomas Jefferson och förklarade att kolonierna inte längre erkände den brittiske kungens makt. Självständighetsförklaringen byggde tydligt på upplysningens idéer. Den hävdade att alla människor är skapade lika och har rätt till liv, frihet och strävan efter lycka. Den menade också att regeringar får sin rättmätiga makt från de styrdas samtycke. Om en regering förstör människors rättigheter har folket rätt att förändra eller avskaffa den. Det var radikala ord. De gjorde konflikten till mer än en fråga om skatter. Den blev en fråga om rättigheter och politisk legitimitet. Kolonisterna framställde sig inte bara som missnöjda undersåtar, utan som ett folk med rätt att bilda en egen stat. Kriget blev långt och svårt. George Washington ledde den kontinentala armén. Britterna hade en stark professionell armé och flotta, men kolonierna hade fördel av avstånd, lokalt stöd och uthållighet. Frankrike gick in på koloniernas sida, delvis för att försvaga Storbritannien. Det franska stödet blev avgörande. År 1783 erkände Storbritannien USA:s självständighet genom freden i Paris. En ny stat hade skapats. Men frågan var nu hur den skulle styras.

USA:s konstitution och revolutionens begränsningar

Efter självständigheten behövde USA skapa en fungerande politisk ordning. Först styrdes landet genom en svagare sammanslutning mellan delstaterna, men problemen blev snart tydliga. År 1787 samlades ledande män i Philadelphia för att skriva en ny konstitution. USA:s konstitution byggde på maktdelning. Presidenten fick den verkställande makten, kongressen den lagstiftande makten och domstolarna den dömande makten. Tanken var att ingen del av staten skulle bli för mäktig. Detta visar Montesquieus inflytande. Konstitutionen skapade också ett federalt system, där makt delades mellan den nationella regeringen och delstaterna. År 1791 lades de första tio tilläggen till konstitutionen till. De kallas Bill of Rights och skyddar bland annat yttrandefrihet, religionsfrihet, pressfrihet och rätten till rättssäkerhet. Men revolutionen hade tydliga begränsningar. Slaveriet fanns kvar, särskilt i södern. Många av de män som talade om frihet ägde själva slavar. Ursprungsbefolkningar räknades inte som jämlika medborgare och utsattes för fortsatt markförlust och våld. Kvinnor saknade politiska rättigheter. Rösträtten var i många delstater kopplad till kön, egendom och hudfärg. Den amerikanska revolutionen skapade alltså en republik med viktiga idéer om frihet och konstitutionell maktbegränsning. Men den skapade inte jämlikhet för alla. Det skulle krävas nya konflikter, rörelser och krig för att utmana revolutionens egna motsägelser.

Frankrike före revolutionen

Den franska revolutionen blev mer radikal och våldsam än den amerikanska. För att förstå varför måste vi se hur Frankrike såg ut före 1789. Frankrike var ett av Europas mäktigaste länder, men staten hade stora ekonomiska problem. Krig hade kostat enorma summor, särskilt Frankrikes stöd till de amerikanska kolonierna under deras krig mot Storbritannien. Staten var skuldsatt och hade svårt att få in tillräckligt med pengar. Skattesystemet var orättvist och ineffektivt. Många adelsmän och präster hade skatteprivilegier, medan bönder och borgare bar en stor del av bördan. Bönder kunde också betala avgifter till godsägare, tionde till kyrkan och skatter till staten. För vanliga människor kunde livet vara mycket hårt, särskilt när skördarna slog fel och brödpriserna steg. Samtidigt fanns ett växande missnöje bland borgare och utbildade grupper. De kunde vara rika och kunniga, men saknade samma status och politiska privilegier som adeln. Upplysningens idéer spreds i böcker, pamfletter, salonger och diskussioner. Fler började ifrågasätta varför födsel skulle avgöra makt. Kung Ludvig XVI var inte ensam ansvarig för krisen, men han hade svårt att hantera den. För att lösa statens ekonomi behövde nya skatter införas, men privilegierade grupper motsatte sig förändringar. Till slut kallade kungen in generalständerna år 1789, en representativ församling med de tre stånden. Det hade inte skett sedan 1614. Kungen ville lösa skattekrisen. Men när generalständerna samlades öppnades en politisk konflikt som han inte kunde kontrollera.

Tredje ståndet blir nationalförsamling

När generalständerna samlades i Versailles 1789 blev frågan snabbt hur omröstningen skulle gå till. Skulle varje stånd ha en röst var, eller skulle varje representant rösta individuellt? Om varje stånd fick en röst kunde präster och adel tillsammans stoppa tredje ståndet. Om varje representant fick en röst skulle tredje ståndet, som hade flest representanter, få större makt. Tredje ståndets representanter menade att de företrädde nationens majoritet. De började kalla sig nationalförsamlingen. Det var ett avgörande steg. De sade i praktiken att den politiska makten inte längre skulle utgå från stånden, utan från nationen. När de blev utestängda från sin möteslokal samlades de i ett bollhus och svor att inte skiljas förrän Frankrike fått en konstitution. Det kallas bollhuseden. En konstitution är en grundläggande lag som bestämmer hur staten ska styras och vilka rättigheter som ska gälla. Bollhuseden var symboliskt viktig. Den visade att representanter för tredje ståndet inte längre såg sig som kungens rådgivare, utan som skapare av en ny politisk ordning. Kungen tvekade. Samtidigt spreds oro i Paris. Människor fruktade att kungen skulle använda soldater mot nationalförsamlingen. Brödpriserna var höga, arbetslösheten stor och ryktena många. Revolutionen hade börjat bland politiska representanter, men den skulle snart drivas vidare av folkmassor i staden och bönder på landsbygden.

Stormningen av Bastiljen

Den 14 juli 1789 stormade människor i Paris fängelset Bastiljen. Bastiljen var inte längre full av fångar, men den var en stark symbol för kungligt förtryck och godtycklig makt. Där kunde människor fängslas utan vanlig rättegång genom kungliga order. Folkmassan sökte också vapen och krut. Spänningen i Paris var hög. När Bastiljen föll blev det ett tecken på att kungens makt kunde utmanas av folket. Händelsen blev senare en av den franska revolutionens starkaste symboler, och den 14 juli är i dag Frankrikes nationaldag. Stormningen av Bastiljen visar att revolutioner inte bara sker i parlament och församlingar. De sker också när vanliga människor griper in. Parisborna var inte passiva åskådare. De blev en politisk kraft. Efter Bastiljens fall spreds oron till landsbygden. Bönder attackerade herrgårdar, brände dokument över avgifter och skyldigheter och vägrade acceptera feodala rättigheter. Denna period kallas ibland den stora skräcken, eftersom rykten om adliga hämndaktioner och rövarband spreds snabbt. Nationalförsamlingen insåg att den gamla ordningen höll på att rasa. Natten mellan den 4 och 5 augusti 1789 avskaffades många feodala privilegier. Kort därefter antogs Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter. Där slogs fast att människor föds och förblir fria och lika i rättigheter. Orden var stora. Men även här måste vi fråga: vilka människor räknades i praktiken?