Kapitel 11: Upplysningen och nya sätt att tänka

När människor började ifrågasätta det självklara

Under 1600- och 1700-talen började allt fler lärda, författare och samhällsdebattörer i Europa ställa frågor som kunde vara farliga: Måste kungar ha nästan all makt? Är samhällets ordning verkligen bestämd av Gud? Har människor rättigheter bara för att de är människor? Kan förnuft och vetenskap hjälpa oss att förstå världen bättre än tradition och gamla auktoriteter? Bör människor få säga, skriva och tro vad de vill? Denna period brukar kallas upplysningen. Namnet kommer av tanken att människan skulle “upplysa” världen med förnuft, kunskap och kritiskt tänkande. Upplysningens tänkare ville inte bara acceptera gamla svar för att de var gamla. De ville undersöka, jämföra, kritisera och resonera. De menade att människor kunde använda sitt förnuft för att förstå både naturen och samhället. Upplysningen växte fram i en tid då Europa redan hade förändrats mycket. Vetenskapliga upptäckter hade utmanat äldre föreställningar om universum. Tryckta böcker och tidningar spreds till fler läsare. Handel, städer och utbildning växte. Kungar och kyrkor hade fortfarande stor makt, men fler människor började diskutera politik, religion, ekonomi och rättigheter. Det är viktigt att förstå att upplysningen inte var en enda rörelse med en gemensam ledare. Det fanns många upplysningstänkare, och de höll inte alltid med varandra. Vissa var kristna, andra var kritiska mot kyrkan. Vissa ville ha reformerade kungadömen, andra öppnade för mer folkligt inflytande. Vissa försvarade äganderätt och handel, andra kritiserade ojämlikhet. Men de delade ofta en tro på att samhället kunde förbättras genom kunskap, debatt och mänskligt förnuft. Upplysningen förändrade inte världen direkt. Många människor fortsatte att leva i fattigdom, och många grupper uteslöts från de rättigheter som upplysningsfilosoferna talade om. Men idéerna fick stor betydelse. De påverkade revolutioner, demokratisering, mänskliga rättigheter, religionsfrihet, skolor, vetenskap och sättet vi fortfarande diskuterar politik på. Den uppladdade universitetsbokens litteraturöversikt lyfter fram upplysningen som en bred europeisk offentlig kultur där tryck, salonger, toleransdebatter och nya institutioner gjorde det möjligt för fler idéer att spridas och diskuteras.

Bakgrunden: vetenskapliga revolutionen

Upplysningen byggde vidare på den vetenskapliga revolutionen under 1500- och 1600-talen. Den vetenskapliga revolutionen var ingen revolution på en dag, utan en lång förändring i hur människor undersökte naturen. Under medeltiden hade mycket lärdom byggt på äldre auktoriteter, särskilt Aristoteles och kyrkliga tolkningar. Det betydde inte att människor var okunniga, men kunskap sågs ofta som något man ärvde från tidigare lärda. Under den vetenskapliga revolutionen började fler forskare betona observation, experiment och matematiska beräkningar. Nicolaus Copernicus hävdade på 1500-talet att jorden rör sig runt solen, inte tvärtom. Det var en stor utmaning mot den äldre världsbild där jorden placerades i centrum. Galileo Galilei använde teleskop och gjorde observationer som stödde den nya bilden av universum. Johannes Kepler formulerade lagar för planeternas rörelser. Isaac Newton sammanfattade mycket av den nya fysiken i sina lagar om rörelse och gravitation. Det viktiga var inte bara enskilda upptäckter. Det viktiga var metoden. Om naturen kunde förstås genom observation, matematik och förnuft, kunde man då också undersöka samhället på ett mer rationellt sätt? Kunde man fråga vilka lagar som styr politik, ekonomi, rättvisa och mänskligt beteende? Upplysningens tänkare tog med sig denna tilltro till förnuftet in i samhällsdebatten. De började se samhället som något människor kunde analysera och förbättra, inte bara som en ordning som Gud eller traditionen hade bestämt en gång för alla.

Förnuft – upplysningens nyckelord

Förnuft är ett av upplysningens viktigaste begrepp. Med förnuft menade upplysningstänkare människans förmåga att tänka kritiskt, dra slutsatser, jämföra argument och söka rimliga förklaringar. Förnuft stod ofta i kontrast till blind lydnad, vidskepelse och auktoritetstro. Att använda förnuftet betydde inte att alla skulle tänka likadant. Tvärtom handlade det om att våga pröva idéer. Varför ska samhället vara uppdelat i stånd? Varför ska adeln ha privilegier? Varför ska vissa religioner vara förbjudna? Varför ska böcker censureras? Varför ska en kung kunna styra utan folkets samtycke? Sådana frågor var farliga i samhällen där kungamakten, kyrkan och adeln hade starka positioner. Den som ifrågasatte kunde fängslas, landsförvisas eller få sina böcker förbjudna. Därför spreds många upplysningstexter genom brev, tidskrifter, hemliga tryck och diskussioner i salonger och klubbar. Men förnuftstro kunde också ha gränser. Vissa upplysningstänkare trodde så starkt på ordning och rationella system att de underskattade känslor, traditioner och människors olika erfarenheter. Andra använde förnuftets språk men uteslöt kvinnor, fattiga, slavar och koloniserade folk från de rättigheter de själva krävde för fria män. Ändå blev förnuftstanken avgörande. Den gjorde det möjligt att säga att makt måste kunna förklaras, lagar måste kunna motiveras och orättvisor måste kunna kritiseras. Samhället skulle inte bara vila på “så har det alltid varit”.

Kritik mot envälde och privilegier

Under 1600- och 1700-talen styrdes många europeiska länder av enväldiga kungar. En enväldig kung hade mycket stor makt och kunde fatta beslut utan att behöva dela makten med ett parlament på modernt sätt. Kungen kunde ofta styra över lagar, skatter, krig, ämbeten och kyrkliga frågor. I Frankrike blev Ludvig XIV ett tydligt exempel på enväldet. Han lät bygga slottet Versailles som ett praktfullt centrum för kunglig makt. Enväldet byggde ofta på tanken att kungen fått sin makt av Gud. Om kungen var Guds utvalde blev det farligt att göra uppror mot honom. Men upplysningens tänkare började ifrågasätta detta. De frågade om makt verkligen kunde vara rätt bara för att den ärvdes. De frågade om människor inte borde ha vissa grundläggande rättigheter. De frågade om lagar borde gälla lika för alla. Samhället var också fullt av privilegier. Privilegier är särskilda fördelar som vissa grupper har enligt lag eller tradition. Adeln kunde ha skatteförmåner, rätt till höga ämbeten och särskild social status. Prästerskapet hade religiös och ibland juridisk makt. Vanliga bönder, arbetare, hantverkare och borgare hade ofta mindre inflytande, även om det varierade mellan länder. Upplysningens kritik riktades därför inte bara mot kungar, utan mot hela det gamla ståndssamhället. Varför skulle en person ha högre status på grund av födsel? Varför skulle lagen behandla människor olika beroende på stånd? Varför skulle vissa få bestämma över andra utan att kunna granskas? Dessa frågor skulle senare få enorm betydelse i revolutionernas tid.

John Locke och tanken om naturliga rättigheter

En av de viktigaste tänkarna bakom upplysningens politiska idéer var John Locke, en engelsk filosof som levde på 1600-talet. Locke menade att människor har naturliga rättigheter. Det betyder rättigheter som människor har av naturen, inte för att en kung råkar ge dem. Han talade särskilt om rätten till liv, frihet och egendom. Locke tänkte sig att staten finns till för att skydda människors rättigheter. Om en härskare missbrukar sin makt och förstör människors rättigheter kan folket ha rätt att göra motstånd. Det var en mycket viktig tanke. Makten kom inte uppifrån från Gud till kungen. Den byggde på ett slags samhällskontrakt mellan människor och styre. Ett samhällskontrakt betyder en idé om att staten och människorna har ömsesidiga skyldigheter. Människor lyder lagar och accepterar en stat eftersom staten ska skydda deras liv, frihet och egendom. Om staten sviker sin uppgift blir makten inte längre legitim. Lockes idéer påverkade senare politiska rörelser, särskilt i England och Nordamerika. De amerikanska revolutionärerna skulle använda liknande tankar när de förklarade sig självständiga från Storbritannien 1776. Men Locke hade också begränsningar. Han levde i en tid då många inte räknades som politiskt jämlika. Kvinnor, fattiga, tjänstefolk, ursprungsbefolkningar och förslavade människor fick inte samma plats i hans idéer som fria egendomsägande män. Det visar en återkommande motsägelse i upplysningen: idéerna om frihet var stora, men de tillämpades ofta begränsat.

Montesquieu och maktdelningen

Charles-Louis de Montesquieu var en fransk tänkare som blev särskilt viktig för idén om maktdelning. Han var kritisk mot envälde och menade att makt lätt missbrukas om den samlas hos en person eller en grupp. För att skydda friheten behövde makten delas. Montesquieu skilde mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Den lagstiftande makten stiftar lagar. Den verkställande makten styr landet och ser till att lagarna genomförs. Den dömande makten tolkar lagarna och dömer i konflikter. Om samma person eller institution kontrollerar allt finns risk för förtryck. Om makten däremot delas kan olika delar kontrollera varandra. Denna idé blev mycket viktig i senare demokratier. Den påverkade bland annat USA:s konstitution och många senare statsskick. I dag finns maktdelning på olika sätt i många länder, även om systemen skiljer sig åt. Montesquieu var inte demokrat i modern mening. Han trodde inte nödvändigtvis att alla människor skulle delta lika i politiken. Men hans tanke att makt måste begränsas blev central för rättsstater och konstitutioner. En rättsstat är ett samhälle där makten är bunden av lagar och där medborgare har skydd mot godtyckliga beslut. Det viktiga hos Montesquieu var alltså inte bara kritiken mot dåliga kungar. Det var insikten att även goda ledare behöver begränsas. Ett system ska inte bygga på att makthavare råkar vara snälla. Det ska bygga på regler som hindrar maktmissbruk.

Voltaire och kampen mot intolerans

Voltaire var en av upplysningens mest kända författare. Han var skarp, ironisk och ofta mycket kritisk mot maktmissbruk, religiös intolerans och censur. Han levde i Frankrike, men tvingades periodvis i exil och fick sina skrifter förbjudna. Voltaire försvarade religiös tolerans. Tolerans betyder att människor med olika tro eller åsikter ska kunna leva i samma samhälle utan att förföljas. Under 1500- och 1600-talen hade Europa plågats av religionskrig mellan katoliker och protestanter. Minnena av dessa konflikter var fortfarande starka. Voltaire menade att religiöst hat och fanatism kunde leda till fruktansvärda orättvisor. Ett känt exempel som engagerade Voltaire var fallet Jean Calas. Calas var en protestantisk man i Frankrike som anklagades för att ha mördat sin son för att hindra honom från att bli katolik. Han dömdes och avrättades, men Voltaire ansåg att rättegången präglats av religiösa fördomar. Han arbetade för att rentvå Calas och använde fallet för att kritisera intolerans och rättsosäkerhet. Voltaire försvarade inte nödvändigtvis demokrati i modern mening. Han trodde ibland mer på en upplyst monark, alltså en kung som styrde klokt med hjälp av förnuft och reformer. Men hans kritik av censur, religiöst tvång och orättvisa rättegångar blev viktig för senare idéer om yttrandefrihet och rättssäkerhet. Voltaire visar att upplysningen inte bara handlade om abstrakta idéer. Den handlade också om konkreta fall där människor drabbades av maktmissbruk.

Rousseau och folkviljan

Jean-Jacques Rousseau var en annan fransk upplysningstänkare, men han skilde sig på flera sätt från andra filosofer. Han var kritisk mot ojämlikhet och menade att civilisationen inte bara hade gjort människan bättre. Tvärtom kunde samhälle, ägande och statusjakt göra människor ofria och beroende av andras omdömen. Rousseau är särskilt känd för tanken om folkviljan. I boken Om samhällsfördraget skrev han att människan är född fri men överallt lever i kedjor. Han menade att legitim politisk makt måste bygga på folkets gemensamma vilja, inte på kungars arv eller aristokraters privilegier. Folkviljan betyder inte bara att alla tycker olika och sedan vinner majoriteten. Rousseau tänkte sig att det fanns ett gemensamt bästa som medborgarna borde söka. Om människor deltog som medborgare och satte det gemensamma före sina privata intressen kunde samhället bli fritt på riktigt. Rousseaus idéer blev viktiga för senare revolutionärer. De inspirerade tankar om republik, medborgarskap, folkets suveränitet och politisk jämlikhet. Men de kunde också användas på farliga sätt. Om någon påstår sig veta vad “folkviljan” egentligen är kan den personen försöka tvinga andra att lyda i folkets namn. Rousseau visar därför både upplysningens radikala kraft och dess risker. Idén att makten tillhör folket är grundläggande för demokratin. Men frågan om vem som får tala för folket är alltid känslig.

Encyklopedin – att samla och sprida kunskap

Ett av upplysningens mest ambitiösa projekt var den franska Encyklopedin, som började ges ut på 1700-talet under ledning av Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert. Målet var att samla mänsklig kunskap i ett stort verk: vetenskap, hantverk, teknik, filosofi, konst, politik och samhällsfrågor. Encyklopedin var mer än ett uppslagsverk. Den uttryckte en ny syn på kunskap. Praktiskt hantverk och teknik fick plats bredvid filosofi och vetenskap. Människans förmåga att förstå och förbättra världen stod i centrum. Genom att sprida kunskap kunde man också utmana gamla maktstrukturer. Många artiklar i Encyklopedin var kritiska mot kyrklig auktoritet, censur och politiskt förtryck. Därför mötte verket motstånd. Delar av det förbjöds, och utgivarna behövde ibland vara försiktiga. Men det fortsatte att spridas. Encyklopedin visar hur viktig tryckkulturen var för upplysningen. Böcker, tidskrifter och pamfletter gjorde det möjligt för idéer att nå fler människor. Det skapades en offentlighet, alltså ett område där människor diskuterade samhällsfrågor utanför kungens hov och kyrkans predikstolar. Denna offentlighet var fortfarande begränsad. De flesta fattiga människor hade inte tillgång till böcker eller salonger. Kvinnor kunde delta i vissa miljöer men uteslöts ofta från universitet och formell politik. Ändå växte en ny idé fram: samhällsfrågor skulle kunna diskuteras öppet av tänkande människor.

Salonger, kaffehus och den offentliga debatten

Upplysningens idéer spreds inte bara genom böcker. De spreds också genom samtal. I städer som Paris, London och Edinburgh växte miljöer fram där människor diskuterade politik, filosofi, vetenskap och litteratur. Salonger var viktiga, särskilt i Frankrike. En salong var en mötesplats i ett privat hem, ofta ledd av en bildad kvinna ur överklassen eller den rika borgarklassen. Där kunde filosofer, författare, adelsmän, diplomater och andra samtala. Salongerna gav kvinnor en viss roll i upplysningens kulturliv, även om de sällan fick samma offentliga erkännande som männen. Kaffehus blev också viktiga. Där kunde människor läsa tidningar, diskutera nyheter, göra affärer och sprida rykten. I England blev kaffehusen platser där politiska och ekonomiska idéer cirkulerade. Tryckta tidningar och tidskrifter gjorde att fler kunde följa debatter. Det skapade något nytt: en växande offentlig opinion. Opinion betyder människors åsikter i samhällsfrågor. Tidigare hade kungar och kyrkor ofta haft stark kontroll över vilka idéer som fick spridas. Nu blev det svårare att stoppa diskussioner helt. Även censur kunde kringgås genom smugglande böcker, anonyma texter eller tryck utomlands. Upplysningen var därför inte bara ett antal idéer. Den var också ett nytt sätt för idéer att röra sig. Samtal, tryck, brev och mötesplatser gjorde tänkandet mer socialt och mer offentligt.

Religionskritik och deism

Många upplysningstänkare var kritiska mot kyrkans makt, men det betyder inte att alla var ateister. Många trodde på Gud, men ville skilja mellan förnuftig religion och kyrklig dogmatism. En vanlig hållning bland vissa upplysningstänkare var deism. Deism innebär tron på en skapande Gud som har ordnat världen, ungefär som en urmakare skapar ett urverk, men som inte ständigt ingriper genom mirakel och uppenbarelser. Deister menade att människan kunde förstå mycket om Gud och moral genom naturen och förnuftet, utan att vara helt beroende av kyrkliga auktoriteter. Detta passade väl ihop med den vetenskapliga världsbilden. Om naturen följer lagar kan människan undersöka dessa lagar. Gud sågs då inte som någon som ständigt bröt naturlagarna, utan som den som skapat ett ordnat universum. Religionskritiken riktades ofta mot intolerans, vidskepelse och prästers makt. Upplysningstänkare kritiserade religiösa krig, häxprocesser, censur och förföljelse. De menade att tron borde vara en fråga för individens samvete, inte något staten skulle tvinga fram. Men även här fanns gränser. Tolerans gällde inte alltid alla. Judar, muslimer, ateister och religiösa minoriteter kunde fortfarande möta starka fördomar, även bland tänkare som talade om förnuft. Upplysningen var därför en början på en större toleransdebatt, inte dess fullständiga lösning.

Upplysningens syn på ekonomi

Upplysningen handlade också om ekonomi. Under 1700-talet började fler tänka systematiskt om arbete, handel, jordbruk, skatter och rikedom. Frågan var hur ett samhälle kunde bli mer välmående. I Frankrike fanns fysiokraterna, en grupp ekonomiska tänkare som menade att jordbruket var grunden för rikedom och att ekonomin borde styras mindre av statliga regler. De kritiserade många gamla tullar, privilegier och hinder för handel. De använde uttrycket laissez-faire, som ungefär betyder “låt göra” eller “låt vara”. Det handlade om att ekonomin borde få fungera friare. Den mest berömda upplysningsekonomen var Adam Smith från Skottland. I boken Nationernas välstånd, som kom 1776, argumenterade han för att arbetsdelning, handel och konkurrens kunde öka rikedom. Han menade att människor som följer sina egna ekonomiska intressen ibland kan bidra till hela samhällets välstånd, som om en “osynlig hand” styrde marknaden. Men Smith var inte bara en enkel försvarare av girighet. Han var också moralfilosof och intresserad av sympati, rättvisa och samhällsansvar. Hans idéer blev senare viktiga för liberal ekonomisk teori, men de har också tolkats på olika sätt. Upplysningens ekonomiska tänkande riktades ofta mot det gamla merkantilistiska systemet, där stater försökte styra handel hårt, samla ädelmetaller och skydda egna företag genom privilegier. Nya ekonomiska idéer passade den växande borgarklassen, handelsmän och företagare som ville ha färre hinder och större frihet.

Upplysta despoter – när kungar använde upplysningen

Alla upplysningens idéer ledde inte direkt till demokrati. Vissa kungar och furstar tog till sig delar av upplysningen men behöll själva makten. De kallas ibland upplysta despoter. En despot är en enväldig härskare, och en upplyst despot var en härskare som försökte reformera staten med hjälp av förnuft och effektiv administration. Fredrik II av Preussen, Katarina II av Ryssland och Josef II av Österrike brukar ofta nämnas som exempel. De kunde stödja utbildning, reformera lagar, begränsa tortyr, uppmuntra religiös tolerans eller effektivisera staten. Samtidigt behöll de den politiska makten själva. Folket fick inte verklig demokrati. Det visar att upplysningen kunde användas på olika sätt. För en kritisk filosof kunde upplysning betyda fri debatt och begränsad kungamakt. För en kung kunde upplysning betyda bättre byråkrati, starkare stat och mer effektiv beskattning. Båda kunde tala om förnuft, men de drog olika slutsatser. Upplyst despoti visar också att reformer kan komma uppifrån. Men reformer uppifrån har ofta gränser. Härskaren bestämmer vad som ska förändras och vad som inte får ifrågasättas. Om reformerna hotar makten kan de stoppas. Det blev tydligt i flera länder. Kungar kunde gilla vetenskap och utbildning, men ogilla krav på folkstyre. De kunde tala om tolerans, men ändå censurera kritik mot staten. Upplysningen var därför både ett redskap för makthavare och ett hot mot dem.

Kvinnor och upplysningens gränser

Upplysningen talade ofta om människans förnuft och rättigheter. Men frågan var: Vilka människor räknades fullt ut? Många upplysningstänkare skrev som om “människan” var universell, men i praktiken tänkte de ofta på män, särskilt utbildade och egendomsägande män. Kvinnor uteslöts från de flesta universitet, politiska församlingar och ämbeten. De ansågs ofta höra hemma i familjen snarare än i offentligheten. Samtidigt deltog kvinnor i upplysningens kultur. De drev salonger, skrev böcker, översatte texter, diskuterade filosofi och kritiserade samhället. Vissa började också använda upplysningens egna idéer mot männens dominans. Om förnuft är grunden för rättigheter, varför skulle kvinnor uteslutas? Om utbildning gör människor bättre, varför skulle flickor få sämre utbildning? Mary Wollstonecraft blev en av de viktigaste tidiga feministiska tänkarna. I boken Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792 argumenterade hon för att kvinnor inte var naturligt underlägsna män. Om kvinnor verkade svagare eller mindre rationella berodde det på bristande utbildning och begränsade livsmöjligheter. Hon menade att kvinnor borde få utveckla sitt förnuft och vara självständiga medborgare. Även i franska revolutionens tid krävde Olympe de Gouges kvinnors rättigheter. Hon skrev Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter 1791 som svar på att revolutionens rättighetsförklaringar i praktiken främst gällde män. Upplysningen öppnade alltså dörrar, men den öppnade dem inte fullt ut. Kvinnor behövde själva kämpa för att upplysningens idéer om frihet och förnuft också skulle gälla dem.

Slaveri, kolonialism och upplysningens motsägelser

En av upplysningens största motsägelser gällde slaveri och kolonialism. Samtidigt som filosofer talade om frihet, rättigheter och mänsklig värdighet byggde Europas rikedomar till stor del på kolonier, slavhandel och tvångsarbete. Vissa upplysningstänkare kritiserade slaveriet. De menade att det stred mot förnuft, naturens rätt och mänsklig frihet. Andra var mer försiktiga eller motsägelsefulla. Några kunde tala vackert om frihet i Europa men inte fullt ut försvara frihet för förslavade afrikaner eller koloniserade folk. Det visar att idéer ofta växer fram i samhällen som själva är präglade av orättvisor. Upplysningen skapade ett språk för att kritisera förtryck, men alla använde inte språket konsekvent. De som hade makt kunde begränsa rättigheterna till den egna gruppen. Förslavade och koloniserade människor kunde däremot använda upplysningens idéer på radikala sätt. Om alla människor har rätt till frihet, varför skulle slaveriet finnas? Om makt bygger på samtycke, varför skulle kolonier styras av främmande kungar? Om förnuft och människovärde är universella, varför skulle européer ha rätt att dominera andra? Den haitiska revolutionen blev ett starkt exempel. Förslavade människor i Saint-Domingue tog idéer om frihet och jämlikhet på större allvar än många europeiska revolutionärer gjorde. De visade att upplysningens idéer kunde vändas mot hela slavsystemet. Upplysningen var därför både begränsad och sprängkraftig. Den var begränsad eftersom många tänkare uteslöt kvinnor, fattiga, slavar och koloniserade. Den var sprängkraftig eftersom dess idéer kunde användas av dessa grupper för att kräva rättigheter.

Tryckfrihet, censur och kampen om orden

Ord var farliga under upplysningen. Kungar, kyrkor och myndigheter förstod att böcker och pamfletter kunde förändra människors tankar. Därför fanns censur. Censur betyder att staten eller en annan makt granskar och förbjuder texter, bilder eller åsikter. Många upplysningstänkare fick sina verk förbjudna. Vissa skrev anonymt. Andra tryckte böcker utomlands och smugglade in dem. Författare kunde använda ironi, satir och fiktiva berättelser för att kritisera makten utan att säga allt direkt. Tryckfrihet blev därför en viktig fråga. Tryckfrihet betyder rätten att trycka och sprida texter utan förhandscensur. Den hänger nära ihop med yttrandefrihet, alltså rätten att uttrycka åsikter. Upplysningens tänkare menade att sanningen lättare kan komma fram om idéer får diskuteras öppet. Men även upplysningens försvarare av yttrandefrihet drog ibland gränser. De kunde vara rädda för folkuppror, religiös extremism eller texter som hotade staten. Frågan om hur fri debatten skulle vara var alltså inte enkel. I Sverige fick tryckfriheten tidigt en viktig plats. År 1766 antogs världens första tryckfrihetsförordning med offentlighetsprincip, under frihetstiden. Den gav större möjlighet att publicera texter och att ta del av offentliga handlingar, även om friheten senare begränsades. Det visar att upplysningens idéer också nådde Norden och påverkade synen på makt och öppenhet. Kampen om orden var en kamp om samhället. Den som kontrollerar vad som får sägas kontrollerar också mycket av vad människor kan tänka politiskt.

Upplysningen i Sverige

Sverige påverkades också av upplysningen, även om utvecklingen såg annorlunda ut än i Frankrike och England. Under frihetstiden, från 1719 till 1772, hade riksdagen större makt än kungen. Sverige styrdes inte som ett envälde på samma sätt som under Karl XI och Karl XII. Politiska grupper, riksdagsdebatter och tryckta texter fick större betydelse. Vetenskapen utvecklades starkt. Carl von Linné blev en av Sveriges mest kända vetenskapsmän. Han skapade ett system för att ordna växter och djur och blev internationellt berömd. Hans arbete visar upplysningens vilja att klassificera, ordna och förstå naturen. Anders Celsius utvecklade temperaturskalan som fortfarande används i Sverige och många andra länder. Vetenskapsakademien grundades 1739 och blev en viktig institution för forskning, ekonomi och samhällsnytta. Svensk upplysning handlade ofta om nytta. Man ville förbättra jordbruk, handel, hälsa, utbildning och ekonomi. Staten och lärda personer undersökte hur landet kunde bli rikare och mer effektivt. Kunskap skulle användas praktiskt. Samtidigt fanns tydliga gränser. Sverige var fortfarande ett ståndssamhälle. Adel, präster, borgare och bönder hade olika rättigheter och roller. Kvinnor saknade politiska rättigheter. Samer utsattes för statlig kontroll och kolonisation i norr. Tryckfriheten kunde begränsas när makthavare kände sig hotade. När Gustav III genomförde sin statskupp 1772 stärktes kungamakten igen. Han såg sig delvis som en upplyst kung. Han stödde kultur, teater, akademier och vissa reformer, men han begränsade också den politiska friheten. Sverige visar därför samma dubbelhet som många andra länder: upplysning kunde betyda kunskap och reformer, men inte nödvändigtvis demokrati.

Upplysningen och revolutionernas väg

Upplysningens idéer ledde inte automatiskt till revolutioner, men de gav människor nya ord för att kritisera makt. När ekonomiska kriser, sociala orättvisor och politiska konflikter växte kunde upplysningens tankar bli kraftfulla. I Nordamerika använde kolonister idéer om naturliga rättigheter och folkets samtycke när de gjorde uppror mot Storbritannien. I den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 står att alla människor är skapade lika och har rätt till liv, frihet och strävan efter lycka. Samtidigt fanns slaveriet kvar, vilket visar en tydlig motsägelse. I Frankrike blev upplysningens idéer en del av kritiken mot enväldet och ståndssamhället. När franska revolutionen bröt ut 1789 talade revolutionärerna om frihet, jämlikhet och nationens rätt att styra sig själv. Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter slog fast att människor föds och förblir fria och lika i rättigheter. Men även där uteslöts kvinnor och slavar först i praktiken. Upplysningen var alltså inte ensam orsak till revolutionerna. Ekonomiska problem, skatter, krig, missväxt, klasskonflikter och politisk kris spelade också stor roll. Men upplysningen gav idéerna som gjorde det möjligt att tänka att samhället kunde byggas om. Den största förändringen var kanske denna: makt började behöva rättfärdigas inför människor. Det räckte inte längre lika självklart att säga att kungen styrde av tradition eller Guds vilja. Allt fler frågade: Är makten rimlig? Är den rättvis? Skyddar den människors frihet?

Upplysningens arv

Upplysningens arv finns kvar i många av dagens politiska och samhälleliga idéer. När vi talar om mänskliga rättigheter, religionsfrihet, yttrandefrihet, rättssäkerhet, maktdelning, vetenskap, folkbildning och offentlig debatt använder vi tankar som utvecklades eller förstärktes under upplysningen. Men upplysningens arv är inte enkelt. Upplysningen gav språk åt frihet och jämlikhet, men den levde sida vid sida med slaveri, kolonialism, könsojämlikhet och klassamhälle. Den hyllade förnuftet, men kunde ibland bli blind för känslor, traditioner och makt. Den talade om människan, men räknade ofta inte alla människor fullt ut. Därför behöver vi läsa upplysningen både med uppskattning och kritik. Den gav viktiga redskap för demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt måste vi se vilka som uteslöts och hur grupper som kvinnor, arbetare, förslavade och koloniserade människor själva behövde kämpa för att idéerna skulle gälla även dem. Upplysningen är därför inte bara ett kapitel om gamla filosofer. Den är ett kapitel om hur människor började kräva skäl för makt. Den visar hur farliga frågor kan förändra historien: Varför ska några styra över andra? Vad är en rättighet? Vem räknas som människa i politisk mening? Hur vet vi vad som är sant? Och hur kan samhället bli bättre? Dessa frågor är fortfarande levande.

Sammanfattning

Upplysningen var en idéströmning under 1600- och 1700-talen där många tänkare betonade förnuft, vetenskap, kritik, tolerans och samhällsförbättring. Den byggde vidare på den vetenskapliga revolutionen, där observation, experiment och matematik hade förändrat synen på naturen. Upplysningens tänkare började använda liknande kritiskt tänkande på politik, religion, ekonomi och samhälle. Upplysningen kritiserade envälde, privilegier, censur och religiös intolerans. John Locke utvecklade tankar om naturliga rättigheter och samhällskontrakt. Montesquieu formulerade idén om maktdelning. Voltaire kritiserade intolerans och rättsövergrepp. Rousseau betonade folkviljan och det politiska samhällets gemensamma ansvar. Diderot och andra encyklopedister ville samla och sprida kunskap. Upplysningens idéer spreds genom böcker, tidskrifter, brev, salonger och kaffehus. En ny offentlig debatt växte fram. Samtidigt hade upplysningen tydliga gränser. Kvinnor, fattiga, förslavade och koloniserade människor uteslöts ofta från de rättigheter som filosoferna talade om. Därför blev upplysningens idéer också verktyg för nya grupper som krävde att frihet och jämlikhet skulle gälla fler. Upplysningen påverkade revolutionerna i Amerika och Frankrike och blev en viktig grund för moderna idéer om mänskliga rättigheter, demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet, rättsstat och vetenskapligt tänkande. Men arvet är dubbelt: upplysningen skapade starka idéer om frihet, samtidigt som många upplysningssamhällen fortfarande byggde på kolonialism, slaveri och ojämlikhet.

Viktiga begrepp

upplysningen förnuft vetenskapliga revolutionen observation experiment naturlag Copernicus Galileo Galilei Johannes Kepler Isaac Newton envälde privilegier ståndssamhälle naturliga rättigheter John Locke liv, frihet och egendom samhällskontrakt legitimitet Montesquieu maktdelning lagstiftande makt verkställande makt dömande makt rättsstat Voltaire tolerans religionsfrihet censur yttrandefrihet Jean-Jacques Rousseau folkvilja folkets suveränitet Denis Diderot Encyklopedin offentlighet opinion salong kaffehus deism fysiokrater laissez-faire Adam Smith Nationernas välstånd upplyst despot Fredrik II Katarina II Josef II Mary Wollstonecraft Olympe de Gouges abolitionism kolonialism tryckfrihet offentlighetsprincipen Carl von Linné Anders Celsius Gustav III mänskliga rättigheter frihet jämlikhet