Historia

Kapitel 18: Andra världskriget – diktatur, folkmord och världskrig

Andra världskriget började i Europa den 1 september 1939, när Nazityskland anföll Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskl

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

Andra världskrigetDiktaturFolkmordNazismFörsta världskrigetDemokratiKalla krigetMänskliga rättigheterKoloniPropagandaStormakterVersaillesfreden

Ett krig större än något tidigare

Andra världskriget började i Europa den 1 september 1939, när Nazityskland anföll Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Men kriget var större än Europa. Det blev ett globalt krig som omfattade Europa, Afrika, Asien, Atlanten, Stilla havet och stora delar av världens befolkning. Det varade till 1945 och blev det dödligaste kriget i mänsklighetens historia. Kriget växte fram ur mellankrigstidens olösta konflikter. Versaillesfreden hade skapat bitterhet i Tyskland. Den ekonomiska krisen hade försvagat demokratier och stärkt extremistiska rörelser. Nationernas Förbund hade misslyckats med att stoppa aggressiva stater. Japan expanderade i Asien. Italien angrep Etiopien. Tyskland bröt gång på gång mot fredsavtalen och byggde upp sin militär. När omvärlden inte stoppade Hitler tidigt blev hans regim allt djärvare. Men andra världskriget var inte bara ett krig mellan stater. Det var också ett ideologiskt krig. Nazityskland ville skapa ett rasistiskt imperium i Europa. Nazisterna ville erövra livsrum i öster, förslava och fördriva folkgrupper och utrota judarna. Sovjetunionen styrdes av kommunistisk diktatur under Stalin. Japan byggde ett eget imperialistiskt välde i Asien. På andra sidan stod demokratier som Storbritannien och USA, men också Sovjetunionen efter 1941. De allierade var alltså inte en grupp länder med samma politiska system, men de förenades av kampen mot axelmakterna. Andra världskriget förändrade världen i grunden. Nazityskland besegrades. Japan kapitulerade efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och Sovjetunionens inträde i kriget mot Japan. Förintelsen avslöjade vad en modern stat kunde göra när rasism, byråkrati, propaganda och industriellt dödande förenades. Europa låg i ruiner. USA och Sovjetunionen blev de nya supermakterna. FN bildades för att försöka skapa en bättre internationell ordning. Samtidigt började det kalla kriget. För att förstå andra världskriget behöver vi därför förstå både krigets militära förlopp och dess mänskliga och moraliska katastrof.

Krigets orsaker

Andra världskriget hade flera orsaker. En viktig orsak var Nazitysklands aggressiva politik. Hitler ville inte bara ändra några gränser. Han ville skapa ett stort tyskt rike, krossa Versaillesfreden, besegra kommunismen och erövra områden i östra Europa. Hans idé om Lebensraum, livsrum, betydde att andra folk skulle fördrivas, förslavas eller dödas för att ge plats åt tyskar. En annan orsak var nationalism och revanschism. Många tyskar kände sig förödmjukade efter första världskriget. Nazisterna utnyttjade detta missnöje och lovade att återupprätta Tysklands ära. De påstod att Tyskland hade blivit förrått av inre fiender och att landet måste bli starkt igen. Denna berättelse gjorde det lättare att acceptera upprustning, diktatur och krig. Imperialismen var också viktig. Japan ville bygga ett imperium i Asien och kontrollera råvaror, marknader och territorier. Italien under Mussolini ville återupprätta något som liknade ett romerskt imperium och angrep Etiopien 1935. Tyskland ville skapa ett imperium i Europa. Kriget var alltså inte bara ett tyskt projekt, utan en del av en större tid där flera diktaturer försökte förändra världen med våld. De demokratiska stormakternas eftergiftspolitik bidrog också. Storbritannien och Frankrike ville undvika ett nytt världskrig och lät därför Hitler bryta mot fredsordningen flera gånger. När Tyskland tog Rhenlandet 1936, anslöt Österrike 1938 och fick Sudetområdet genom Münchenöverenskommelsen samma år, mötte Hitler mest protester men inte militärt motstånd. Detta stärkte hans tro på att västmakterna var svaga. Till sist blev Molotov-Ribbentrop-pakten avgörande. Genom den slöt Nazityskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt 1939. I hemliga tillägg delade de upp delar av Östeuropa mellan sig. Hitler kunde anfalla Polen utan att genast riskera krig med Sovjetunionen. Stalin vann tid och kunde utvidga Sovjets inflytande västerut. Pakten visade att två ideologiska fiender kunde samarbeta när det passade deras maktintressen.

Anfallet på Polen

Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Anfallet blev början på andra världskriget i Europa. Tyska styrkor använde flyg, stridsvagnar och snabba marktrupper för att bryta igenom de polska försvarslinjerna. Denna typ av snabb krigföring brukar kallas blixtkrig. Syftet var att slå ut fienden innan den hann samla sig. Polen kämpade emot, men var militärt underlägset. Landet angreps dessutom från två håll. Den 17 september gick Sovjetunionen in i östra Polen enligt den hemliga uppgörelsen med Tyskland. Polen delades mellan de två diktaturerna. För polackerna blev kriget början på en brutal ockupation. Både Nazityskland och Sovjetunionen förföljde polska eliter, officerare, lärare, präster, tjänstemän och andra grupper som kunde leda motstånd. Nazisterna såg polacker som ett lägre stående folk som skulle underordnas den tyska rasstaten. Judar i Polen blev tidigt utsatta för särskild förföljelse, getton och senare deportationer till dödsläger. Sovjetunionen genomförde också förtryck i sin ockupationszon. Tusentals polska officerare och andra fångar mördades av sovjetisk säkerhetstjänst i Katynmassakern 1940. Många polacker deporterades till arbetsläger eller avlägsna delar av Sovjetunionen. Anfallet på Polen visar att andra världskriget från början var mer än ett vanligt krig mellan arméer. Det var också ett krig mot civilbefolkningar, nationella eliter och grupper som ockupationsmakterna ville krossa.

Låtsaskriget och kriget i väst

Efter att Storbritannien och Frankrike förklarat krig mot Tyskland hände till en början förvånansvärt lite på västfronten. Perioden från hösten 1939 till våren 1940 kallas ibland låtsaskriget. De allierade hade förklarat krig, men gjorde ingen stor offensiv mot Tyskland. Det gav Hitler tid att planera nästa steg. Våren 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Danmark kapitulerade snabbt. Norge gjorde motstånd, men besegrades efter några veckor. För Tyskland var Norge viktigt av flera skäl. Landet gav kontroll över Atlantkusten och sjövägarna, och det säkrade transporter av svensk järnmalm via Narvik, särskilt under vintern när Östersjön kunde vara svårare att använda. I maj 1940 anföll Tyskland Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. De allierade hade väntat sig ett krig som liknade första världskriget, med starka försvarslinjer. Frankrike hade byggt Maginotlinjen längs gränsen mot Tyskland. Men tyskarna gick genom Ardennerna, ett skogigt område som många franska militärer hade trott var svårt för stora pansarstyrkor. Det tyska anfallet blev en katastrof för Frankrike. Brittiska och franska trupper pressades tillbaka mot kusten. Vid Dunkerque lyckades britterna evakuera hundratusentals soldater över Engelska kanalen, men de tvingades lämna mycket utrustning. Frankrike kapitulerade i juni 1940. Tysklands seger i väst kom snabbt och chockade världen. På några veckor hade en av Europas största stormakter besegrats.

Storbritannien står ensamt

Efter Frankrikes fall stod Storbritannien i praktiken ensamt kvar mot Nazityskland i Västeuropa. Winston Churchill, som blivit premiärminister 1940, vägrade förhandla med Hitler. Han framställde kampen mot nazismen som en kamp för frihet och civilisationens överlevnad. Hitler planerade en invasion av Storbritannien, men för att lyckas behövde Tyskland kontroll över luften. Därför började slaget om Storbritannien sommaren 1940. Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, angrep brittiska flygbaser, radarstationer, hamnar och senare städer. Det brittiska flygvapnet, RAF, försvarade landet. Radar, effektivt flygförsvar och brittiska piloters insatser gjorde att Tyskland inte lyckades vinna luftherravälde. När tyska bombningar allt mer riktades mot London och andra städer började perioden som kallas Blitzen. Civila gömde sig i tunnelbanor, skyddsrum och källare medan bomber föll över städerna. Storbritannien led stora skador, men gav inte upp. Slaget om Storbritannien blev Hitlers första stora misslyckande. Det visade att Nazityskland kunde stoppas. Det gav också USA och andra länder tid att öka sitt stöd till Storbritannien. Storbritanniens motstånd var avgörande. Om landet hade besegrats eller slutit fred hade Tyskland kunnat dominera Europa ännu starkare innan Sovjetunionen och USA drogs in i kriget.

Kriget blir globalt

Andra världskriget var globalt redan från början genom kolonier, handel och havskrig, men från 1941 blev det ännu tydligare. Två händelser förändrade kriget helt: Tysklands anfall på Sovjetunionen och Japans anfall på USA. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen i Operation Barbarossa. Det var historiens största militära invasion. Hitler bröt därmed pakten med Stalin. Målet var att snabbt krossa Sovjetunionen, erövra områden i öst och skapa Lebensraum. Kriget i öst blev extremt brutalt. Nazisterna såg det som ett ras- och utrotningskrig, inte bara ett militärt fälttåg. I december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Japan ville slå ut USA:s stillahavsflotta för att kunna fortsätta sin expansion i Asien och Stilla havet. USA gick då in i kriget. Kort därefter förklarade Tyskland krig mot USA. Därmed var världens största industrimakt fullt indragen i kriget mot axelmakterna. Från 1941 stod de viktigaste allierade mot axelmakterna. Axelmakterna var främst Tyskland, Italien och Japan. De allierade bestod bland annat av Storbritannien, Sovjetunionen, USA, Kina och flera exilregeringar och motståndsrörelser. Kriget blev nu ett krig mellan enorma resurser. Industriproduktion, olja, transporter, vetenskap, arbetskraft och moral blev lika viktiga som slagfältet. USA:s fabriker, Sovjetunionens uthållighet och Storbritanniens sjömakt blev avgörande för de allierades seger.

Operation Barbarossa och kriget i öst

När Tyskland anföll Sovjetunionen sommaren 1941 gick framryckningen först snabbt. Miljontals sovjetiska soldater omringades och tillfångatogs. Tyska arméer rörde sig mot Leningrad, Moskva och Ukraina. Men Sovjetunionen var enormt, och motståndet hårdnade. Kriget i öst var det mest brutala kriget i kriget. Nazisterna betraktade slaver, kommunister och judar som fiender som skulle underkuvas eller utrotas. Tyska styrkor och särskilda dödspatruller, Einsatzgruppen, följde armén och mördade judar, kommunistiska tjänstemän, romer och andra civila. Masskjutningar skedde i många områden. Ett av de mest kända exemplen är Babij Jar utanför Kiev, där tiotusentals judar mördades på kort tid. Sovjetiska krigsfångar behandlades också fruktansvärt. Miljoner dog av svält, sjukdomar, kyla och avrättningar i tysk fångenskap. Civila byar brändes, människor deporterades och mat togs från ockuperade områden. Tyskland hade räknat med en snabb seger, men kriget drog ut på tiden. När vintern kom 1941 stod tyska styrkor nära Moskva, men de lyckades inte inta staden. Sovjetiska motanfall pressade tillbaka dem. Den tyska armén var inte tillräckligt förberedd för vinterkrig och långa försörjningslinjer. Operation Barbarossa misslyckades med sitt huvudmål: att snabbt besegra Sovjetunionen. Därmed hamnade Tyskland i ett långt utmattningskrig som det till slut inte kunde vinna.

Stalingrad – vändpunkten i öst

En av krigets viktigaste vändpunkter blev slaget vid Stalingrad 1942–1943. Staden låg vid floden Volga och hade både strategisk och symbolisk betydelse. Den bar Stalins namn, och Hitler ville inta den. För Sovjetunionen blev försvaret av staden en fråga om överlevnad och prestige. Striderna i Stalingrad var extremt hårda. Hus, fabriker, gator och källare blev slagfält. Soldater stred på mycket nära håll i ruinerna. Civila fanns kvar i staden under fruktansvärda förhållanden. Tyskarna intog stora delar av staden men lyckades inte helt krossa motståndet. I november 1942 inledde Sovjetunionen en stor motoffensiv. I stället för att bara anfalla de tyska styrkorna inne i Stalingrad angrep sovjetiska arméer de svagare rumänska och andra axelstyrkorna på flankerna. Den tyska sjätte armén blev omringad. Hitler förbjöd reträtt. De instängda tyska soldaterna frös, svalt och saknade ammunition. I februari 1943 kapitulerade de sista tyska styrkorna. Hundratusentals soldater hade dödats, skadats eller tagits till fånga. Stalingrad blev en enorm moralisk och militär seger för Sovjetunionen. Efter Stalingrad började Tyskland allt mer pressas tillbaka i öst. Kriget var långt ifrån över, men initiativet hade börjat övergå till de allierade.

Kriget i Nordafrika och Italien

Nordafrika blev en viktig krigsskådeplats eftersom området låg nära Medelhavet, Suezkanalen och vägen till Mellanösterns olja. Italien hade kolonier i Nordafrika och angrep brittiska områden i Egypten. När Italien misslyckades skickade Tyskland styrkor under general Erwin Rommel, som blev känd som “ökenräven”. Striderna i Nordafrika rörde sig fram och tillbaka över ökenområden. Försörjning var avgörande. Soldater behövde vatten, bränsle, ammunition och reservdelar i ett svårt klimat. Slaget vid El Alamein 1942 blev en viktig seger för britterna under general Bernard Montgomery. Samtidigt landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Marocko och Algeriet i Operation Torch. Axelmakterna pressades till slut ut ur Nordafrika. Därefter angrep de allierade Italien. De landsteg på Sicilien 1943. Mussolinis regim föll, och Italien bytte sida. Men Tyskland ockuperade stora delar av Italien och fortsatte striderna. Kriget i Italien blev långvarigt och svårt, med hårda strider i bergig terräng, bland annat vid Monte Cassino. Italien visar att kriget inte bara avgjordes av en enda front. De allierade behövde pressa axelmakterna från flera håll: i öst genom Sovjetunionens offensiver, i Medelhavet genom Nordafrika och Italien, och senare i väst genom invasionen av Frankrike.