Historia

Kapitel 19: Kalla kriget – en värld mellan två supermakter

När andra världskriget tog slut 1945 var många människor lättade. Nazityskland var besegrat. Japan hade kapitulerat. Koncentrationsläger och dödsläger befriades

Kapitlet i korthet

När andra världskriget tog slut 1945 var många människor lättade. Koncentrationsläger och dödsläger befriades. I stora delar av världen fanns en stark längtan efter fred, återuppbyggnad och trygghet. Men freden blev inte så enkel som många hade hoppats. Redan kort efter krigsslutet växte en ny konflikt fram, inte främst mellan de gamla fienderna Tyskland och Frankrike, utan mellan de två stormakter som hade blivit starkast efter kriget: USA och Sovjetunionen. Denna konflikt kallas kalla kriget. Det var ett kallt krig eftersom USA och Sovjetunionen aldrig hamnade i ett direkt fullskaligt krig mot varandra.

Centrala begrepp

Kalla krigetSupermakterAndra världskrigetDemokratiKoloniKommunismRepublikPropagandaKapitalismDiktaturSocialismMänskliga rättigheter

När freden blev en ny konflikt

När andra världskriget tog slut 1945 var många människor lättade. Nazityskland var besegrat. Japan hade kapitulerat. Koncentrationsläger och dödsläger befriades. I stora delar av världen fanns en stark längtan efter fred, återuppbyggnad och trygghet. Men freden blev inte så enkel som många hade hoppats. Redan kort efter krigsslutet växte en ny konflikt fram, inte främst mellan de gamla fienderna Tyskland och Frankrike, utan mellan de två stormakter som hade blivit starkast efter kriget: USA och Sovjetunionen. Denna konflikt kallas kalla kriget. Det var ett kallt krig eftersom USA och Sovjetunionen aldrig hamnade i ett direkt fullskaligt krig mot varandra. Men det betyder inte att perioden var fredlig. Tvärtom präglades världen av militär upprustning, kärnvapenhot, propaganda, spionage, rymdkapplöpning, politiska kriser och krig i andra delar av världen. I Korea, Vietnam, Afghanistan, Afrika, Latinamerika och Mellanöstern blev kalla krigets motsättningar ofta mycket heta. Kalla kriget handlade om makt, men också om idéer. USA stod för kapitalism, liberal demokrati och marknadsekonomi, även om USA inte alltid försvarade demokrati konsekvent i praktiken. Sovjetunionen stod för kommunism, enpartistat och statligt styrd ekonomi, även om landet sade sig representera arbetarnas frihet. Båda supermakterna ville framställa sitt samhällssystem som framtidens väg. Båda ville också förhindra att den andra sidan fick större inflytande. Europa delades i två delar. Västeuropa hamnade i nära samarbete med USA. Östeuropa hamnade under sovjetisk kontroll. Tyskland delades. Berlin delades. Familjer, städer och länder splittrades av gränser, murar och ideologier. Samtidigt blev kalla kriget globalt. När gamla kolonier blev självständiga försökte både USA och Sovjetunionen vinna inflytande över de nya staterna. Kalla kriget var därför inte bara en konflikt mellan två länder. Det var ett helt världssystem där nästan varje större politisk konflikt kunde tolkas genom frågan: hör detta till väst, öst eller försöker det stå utanför?

Varför blev USA och Sovjetunionen fiender?

Under andra världskriget hade USA och Sovjetunionen varit allierade mot Nazityskland. Men alliansen byggde mer på gemensam fiende än på gemensamma värderingar. När Hitler var besegrad kom motsättningarna snabbt fram. USA och Sovjetunionen hade mycket olika politiska och ekonomiska system. USA var en kapitalistisk demokrati med flerpartisystem, privat ägande, fria val och marknadsekonomi. Sovjetunionen var en kommunistisk enpartistat där staten kontrollerade ekonomin, opposition förbjöds och politisk makt låg hos kommunistpartiet. Båda sidor var övertygade om att den andra sidans system var farligt. Det fanns också djup misstänksamhet efter kriget. Sovjetunionen hade förlorat oerhört många människor under den tyska invasionen. Stora delar av landet hade förstörts. Stalin ville därför skapa en säkerhetszon i Östeuropa, så att Sovjetunionen aldrig mer skulle kunna angripas så lätt från väster. Ur sovjetiskt perspektiv handlade kontrollen över Östeuropa om säkerhet. Men ur västmakternas perspektiv såg det ut som sovjetisk expansion. När kommunistiska regeringar, ofta med stöd av Sovjetunionen, tog makten i land efter land i Östeuropa växte oron i USA och Västeuropa. Skulle Sovjet fortsätta västerut? Skulle kommunismen spridas till Frankrike, Italien, Tyskland eller andra länder? USA ville å sin sida bygga en värld med frihandel, öppna marknader och demokratiska stater. Men Sovjet såg detta som ett försök att sprida kapitalism och amerikanskt inflytande. Där USA talade om frihet såg Sovjet ibland ekonomisk dominans. Där Sovjet talade om säkerhet såg USA diktatur och kontroll. Kalla kriget växte alltså fram ur både ideologiska skillnader och konkreta säkerhetsintressen. Båda sidor kunde beskriva sitt agerande som försvar. Men när båda försvarade sig mot varandra blev resultatet en allt djupare konflikt.

Järnridån och Europas delning

År 1946 höll Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ett tal där han sade att en “järnridå” hade sänkt sig genom Europa. Med det menade han att Europa höll på att delas i två delar: en västlig och en östlig. Järnridån blev ett starkt begrepp för kalla krigets gräns mellan de demokratiska kapitalistiska länderna i väst och de kommunistiska diktaturerna i öst. I Östeuropa tog kommunistpartier makten med stöd av Sovjetunionen. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och Östtyskland hamnade under kommunistiskt styre. Val manipulerades, oppositionen pressades bort, medier kontrollerades och säkerhetspoliser byggdes upp. Länderna blev formellt självständiga, men i praktiken starkt beroende av Moskva. I Västeuropa byggdes demokratier upp igen efter kriget. Frankrike, Italien, Västtyskland, Nederländerna, Belgien och andra länder fick ekonomiskt stöd från USA och knöts närmare västblocket. USA såg ett starkt Västeuropa som viktigt för att stoppa kommunismens spridning. Tyskland blev den tydligaste symbolen för Europas delning. Efter kriget delades landet i ockupationszoner mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Även Berlin, som låg inne i den sovjetiska zonen, delades i fyra delar. Med tiden blev de västliga zonerna Västtyskland och den sovjetiska zonen Östtyskland. Europas delning blev inte bara politisk. Den påverkade människors vardag. Släktingar hamnade på olika sidor. Resor blev svåra. Information kontrollerades. Människor i Östeuropa kunde inte fritt välja regering eller lämna sina länder. I väst fanns större politisk frihet, men också stark rädsla för kommunism och sovjetiskt inflytande. Järnridån var därför både en verklig gräns och en bild av en delad värld.

Truman-doktrinen och Marshallplanen

USA:s politik efter kriget byggde allt mer på idén att kommunismen måste stoppas. Detta kallades containment, eller inneslutning. Tanken var inte nödvändigtvis att erövra kommunistiska länder, utan att hindra kommunismen från att sprida sig till fler områden. År 1947 formulerade president Harry Truman det som brukar kallas Truman-doktrinen. USA skulle stödja fria folk som hotades av väpnade minoriteter eller yttre tryck. I praktiken betydde detta att USA skulle ge ekonomiskt och militärt stöd till länder som hotades av kommunistiskt maktövertagande. Grekland och Turkiet var viktiga tidiga exempel. Samma år presenterades Marshallplanen, ett stort ekonomiskt stödprogram för Europas återuppbyggnad. USA erbjöd pengar, varor och lån till europeiska länder för att bygga upp ekonomi, industri och handel efter kriget. Syftet var humanitärt och ekonomiskt, men också politiskt. Om Västeuropa återhämtade sig snabbt skulle kommunistiska partier få mindre stöd. Marshallplanen blev mycket viktig för Västeuropas återhämtning. Fabriker byggdes upp, handel ökade och länder kunde stabiliseras. Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna tackade nej eller tvingades tacka nej, eftersom Stalin såg planen som ett sätt för USA att köpa inflytande. Här syns kalla krigets logik tydligt. Det som USA såg som hjälp såg Sovjet som hot. Det som Sovjet såg som skydd mot kapitalism såg USA som tvång. Ekonomiskt stöd blev därför också ett vapen i kampen om Europas framtid.

Berlinblockaden och luftbron

Berlin blev den första stora krisen i kalla kriget. Staden låg djupt inne i den sovjetiska ockupationszonen, men var uppdelad mellan segrarmakterna. Västmakterna kontrollerade Västberlin, medan Sovjet kontrollerade Östberlin och området runt omkring. År 1948 införde västmakterna en ny valuta i sina ockupationszoner i Tyskland, som ett steg mot ekonomisk återuppbyggnad. Stalin reagerade starkt. Han ville inte se ett starkt västligt Tyskland växa fram. Sovjetunionen blockerade därför alla landvägar till Västberlin. Målet var att tvinga västmakterna att lämna staden. Västmakterna svarade inte med militärt angrepp, eftersom det kunde ha lett till krig. I stället organiserade de Berlinluftbron. Flygplan flög in mat, kol, mediciner och andra nödvändiga varor till Västberlin. Under nästan ett år landade flygplan med korta mellanrum. Staden hölls vid liv från luften. Blockaden blev ett propagandanederlag för Sovjetunionen. Västberlinarna gav inte upp, och västmakterna visade att de var beredda att försvara staden. År 1949 hävde Stalin blockaden. Samma år bildades två tyska stater. Förbundsrepubliken Tyskland, Västtyskland, skapades i väst. Tyska demokratiska republiken, Östtyskland, skapades i den sovjetiska zonen. Tysklands delning blev nu permanent för flera årtionden. Berlinblockaden visade hur farligt kalla kriget kunde bli. Ingen ville starta ett nytt världskrig, men båda sidor testade varandras gränser.

NATO och Warszawapakten

När motsättningarna ökade började båda sidor bygga militära allianser. År 1949 bildades NATO, North Atlantic Treaty Organization. Det var en försvarsallians mellan USA, Kanada och flera västeuropeiska länder. Grundtanken var att ett angrepp på ett medlemsland skulle ses som ett angrepp på alla. För Västeuropa gav NATO skydd mot Sovjetunionen. För USA innebar NATO att landet band sig starkt till Europas säkerhet. Det var en stor förändring. Efter första världskriget hade USA dragit sig tillbaka från europeisk politik. Efter andra världskriget stannade USA kvar som Europas viktigaste militära skyddsmakt. Sovjetunionen svarade senare med Warszawapakten, som bildades 1955. Den samlade Sovjetunionen och de kommunistiska staterna i Östeuropa i en militär allians. Warszawapakten var inte bara ett försvar mot NATO. Den användes också för att hålla de östeuropeiska länderna inom Sovjets kontroll. Europa blev därmed organiserat i två militära block. I väst fanns NATO. I öst fanns Warszawapakten. Mellan dem fanns järnridån. Det skapade en farlig stabilitet. Allianserna gjorde att ett angrepp kunde leda till storkrig, men just därför vågade ingen sida anfalla direkt. Rädslan för total katastrof blev en del av fredens logik. Kalla kriget handlade därför ofta om avskräckning: att vara så stark att fienden inte vågade anfalla.

Kärnvapen och terrorbalans

Den mest skrämmande delen av kalla kriget var kärnvapnen. USA hade använt atombomber mot Hiroshima och Nagasaki 1945. Under några år var USA ensamt om kärnvapen, men 1949 provsprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Därefter började en kapprustning. Båda supermakterna utvecklade allt kraftigare kärnvapen, inklusive vätebomber som var mycket starkare än bomberna 1945. De byggde bombflyg, ubåtar och robotar som kunde bära kärnvapen över långa avstånd. Med tiden fick båda sidor förmåga att förstöra den andra, även efter att själva ha blivit attackerade. Det skapade det som kallas terrorbalans. Tanken var att ingen sida skulle våga starta ett kärnvapenkrig eftersom båda skulle förstöras. Begreppet MAD, mutual assured destruction, betyder ömsesidig garanterad förstörelse. Det låter nästan vansinnigt, men det blev en del av kalla krigets säkerhetstänkande: fred genom rädsla. Kärnvapenhotet påverkade människors vardag. Skolbarn i USA övade på att söka skydd. Skyddsrum byggdes. Filmer, böcker och affischer skildrade atomkrigets skräck. Många människor levde med en känsla av att världen kunde gå under på några timmar. Samtidigt växte fredsrörelser och kärnvapenmotstånd fram. Människor protesterade mot provsprängningar, upprustning och hotet om världsförstörelse. Kalla kriget skapade alltså både rädsla och aktivism. Kärnvapnen gjorde kalla kriget unikt. Tidigare stormaktskonflikter hade kunnat leda till förödande krig. Nu kunde ett krig hota hela mänsklighetens framtid.

Propaganda, spionage och misstänksamhet

Kalla kriget utkämpades inte bara med vapen. Det utkämpades också med ord, bilder, filmer, radio, idrott, kultur och hemliga operationer. Båda sidor använde propaganda för att framställa sig själva som frihetens eller rättvisans försvarare. USA visade upp konsumtionssamhället, demokratin, Hollywood, jazz, bilar och välstånd som bevis på kapitalismens styrka. Sovjetunionen visade upp arbetarstaten, rymdframgångar, utbildning, tung industri och antifascism som bevis på socialismens överlägsenhet. Propaganda handlade också om att svartmåla motståndaren. I väst framställdes Sovjet ofta som en totalitär diktatur som ville sprida kommunism över världen. I öst framställdes USA som imperialistiskt, kapitalistiskt och styrt av rika företag. Båda bilderna innehöll delar av sanning, men propaganda förenklar alltid. Den väljer ut det som passar och döljer det som stör. Spionage blev också centralt. USA:s underrättelsetjänst CIA och Sovjetunionens KGB samlade information, rekryterade agenter, avlyssnade, genomförde hemliga operationer och försökte påverka andra länder. Spioner blev en del av populärkulturen, men i verkligheten handlade det om mycket allvarliga frågor: kärnvapenhemligheter, militär strategi, politiska mord, statskupper och övervakning. Misstänksamheten påverkade också människor inom länderna. I USA växte under 1950-talet en stark rädsla för kommunister, ofta kopplad till senator Joseph McCarthy. Människor anklagades för kommunistsympatier och kunde förlora arbete och rykte, ibland på svaga grunder. I Sovjetunionen och Östeuropa var övervakningen ännu mer omfattande. Människor kunde fängslas för kritik mot staten, och säkerhetspoliser höll kontroll över samhällslivet. Kalla kriget skapade alltså en värld där information, rädsla och misstänksamhet blev politiska vapen.

Koreakriget – ett hett krig i det kalla kriget

Korea hade varit en japansk koloni fram till Japans nederlag 1945. Efter kriget delades landet längs den 38:e breddgraden. I norr bildades en kommunistisk stat med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. I söder bildades en antikommunistisk stat med stöd av USA. Båda sidor gjorde anspråk på att representera hela Korea. År 1950 anföll Nordkorea Sydkorea. USA och FN ingrep på Sydkoreas sida. Sovjetunionen bojkottade just då FN:s säkerhetsråd och kunde därför inte stoppa beslutet. FN-styrkor, främst amerikanska, pressade först tillbaka Nordkorea och gick långt norrut. Då ingrep Kina på Nordkoreas sida. Kriget blev mycket blodigt och rörde sig fram och tillbaka. Till slut stannade fronten ungefär där den hade börjat. År 1953 slöts ett vapenstillestånd, men inget fredsavtal. Korea förblev delat i Nordkorea och Sydkorea. Koreakriget var viktigt eftersom det visade att kalla kriget kunde bli ett verkligt krig utanför Europa. USA såg konflikten som ett test på om kommunismen skulle få spridas. Kina såg amerikanska trupper nära sin gräns som ett hot. Sovjetunionen stödde Nordkorea, men undvek direkt krig med USA. För koreaner var kriget en nationell katastrof. Miljoner människor dog, städer förstördes och familjer splittrades. Än i dag är Korea delat, vilket visar hur kalla krigets gränser kunde bli långvariga.

Kina blir kommunistiskt

Kina hade sedan länge varit präglat av konflikter, japansk invasion och inbördeskrig. Efter andra världskriget fortsatte kampen mellan nationalisterna under Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedong. År 1949 segrade kommunisterna och utropade Folkrepubliken Kina. Nationalisterna flydde till Taiwan. Kinas kommunistiska revolution förändrade kalla kriget. USA hade hoppats att Kina skulle bli en viktig antikommunistisk kraft i Asien. I stället blev världens folkrikaste land kommunistiskt. I USA talade många om att man hade “förlorat Kina”, som om Kina varit något USA kunde äga eller kontrollera. Det visar hur supermakterna ofta såg andra länder som delar av ett globalt maktspel. Mao ville bygga ett socialistiskt Kina, men hans politik ledde också till enormt lidande. Under Det stora språnget i slutet av 1950-talet försökte staten snabbt öka jordbruks- och industriproduktion genom massmobilisering och kollektivisering. Resultatet blev kaos och svält. Tiotals miljoner människor dog. Senare, under kulturrevolutionen från 1966, försökte Mao stärka sin makt och rensa ut påstådda fiender inom parti och samhälle. Unga rödgardister angrep lärare, tjänstemän, kulturarv och människor som anklagades för att vara borgerliga eller kontrarevolutionära. Samhället kastades in i våld och oro. Kina var kommunistiskt, men relationen till Sovjetunionen blev med tiden dålig. Det visar att kalla kriget inte alltid var så enkelt som öst mot väst. Även kommunistiska stater kunde konkurrera med varandra.

Kubakrisen – världen nära kärnvapenkrig

Den farligaste krisen under kalla kriget var Kubakrisen 1962. Kuba ligger nära USA. År 1959 hade Fidel Castro lett en revolution som störtade den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista. Castro började snart samarbeta med Sovjetunionen. USA såg detta som ett allvarligt hot, eftersom en kommunistisk stat nu fanns mycket nära amerikanskt territorium. År 1961 försökte exilkubaner med stöd av CIA invadera Kuba vid Grisbukten. Invasionen misslyckades. Castro stärkte sin ställning och närmade sig Sovjet ännu mer. År 1962 upptäckte amerikanska spaningsflyg att Sovjetunionen höll på att placera kärnvapenrobotar på Kuba. För USA var detta oacceptabelt. President John F. Kennedy krävde att robotarna skulle bort och införde en sjöblockad, som kallades karantän, runt Kuba. Sovjetiska fartyg var på väg mot ön. Världen höll andan. Under några dagar verkade kärnvapenkrig möjligt. Om USA anföll Kuba kunde Sovjet svara. Om sovjetiska fartyg försökte bryta blockaden kunde strider bryta ut. Samtidigt förhandlade Kennedy och Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov genom öppna och hemliga kanaler. Till slut gick Sovjet med på att ta bort robotarna från Kuba. USA lovade att inte invadera Kuba och gick i hemlighet med på att ta bort amerikanska robotar från Turkiet. Kubakrisen visade hur nära världen kunde komma kärnvapenkrig. Efter krisen försökte supermakterna skapa bättre kommunikation, bland annat en direkt telefonlinje mellan Washington och Moskva. Båda sidor insåg att kärnvapenhotet kunde bli okontrollerbart.

Berlinmuren

Berlin fortsatte att vara en av kalla krigets viktigaste symboler. Västberlin låg som en västlig ö mitt i Östtyskland. För människor i Östtyskland blev Berlin en flyktväg. Många östtyskar lämnade landet genom att ta sig till Västberlin och därifrån vidare till Västtyskland. Det var särskilt problematiskt för Östtyskland eftersom många av dem som flydde var unga, utbildade och arbetsföra. År 1961 stängde Östtyskland gränsen och började bygga Berlinmuren. Den delade staden i öst och väst. Muren bestod inte bara av betong, utan av vakttorn, taggtråd, minfält, patruller och en dödsremsa där människor kunde skjutas om de försökte fly. Östtyskland kallade muren en antifascistisk skyddsvall och påstod att den skulle skydda landet mot väst. I verkligheten byggdes den främst för att hindra den egna befolkningen från att lämna landet. Berlinmuren splittrade familjer, vänner och arbetsplatser. Människor som bott nära varandra kunde plötsligt vara åtskilda i årtionden. Vissa försökte fly genom tunnlar, gömda bilar, ballonger eller genom att simma. Många lyckades, men många dödades eller fängslades. Muren blev en konkret bild av kalla krigets ofrihet. I väst sågs den som bevis på kommunismens förtryck. I öst blev den en del av statens försök att kontrollera sin befolkning. När muren till slut föll 1989 blev det därför en av 1900-talets starkaste symboliska händelser.