Kapitel 18: Andra världskriget – diktatur, folkmord och världskrig

Ett krig större än något tidigare

Andra världskriget började i Europa den 1 september 1939, när Nazityskland anföll Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Men kriget var större än Europa. Det blev ett globalt krig som omfattade Europa, Afrika, Asien, Atlanten, Stilla havet och stora delar av världens befolkning. Det varade till 1945 och blev det dödligaste kriget i mänsklighetens historia. Kriget växte fram ur mellankrigstidens olösta konflikter. Versaillesfreden hade skapat bitterhet i Tyskland. Den ekonomiska krisen hade försvagat demokratier och stärkt extremistiska rörelser. Nationernas Förbund hade misslyckats med att stoppa aggressiva stater. Japan expanderade i Asien. Italien angrep Etiopien. Tyskland bröt gång på gång mot fredsavtalen och byggde upp sin militär. När omvärlden inte stoppade Hitler tidigt blev hans regim allt djärvare. Men andra världskriget var inte bara ett krig mellan stater. Det var också ett ideologiskt krig. Nazityskland ville skapa ett rasistiskt imperium i Europa. Nazisterna ville erövra livsrum i öster, förslava och fördriva folkgrupper och utrota judarna. Sovjetunionen styrdes av kommunistisk diktatur under Stalin. Japan byggde ett eget imperialistiskt välde i Asien. På andra sidan stod demokratier som Storbritannien och USA, men också Sovjetunionen efter 1941. De allierade var alltså inte en grupp länder med samma politiska system, men de förenades av kampen mot axelmakterna. Andra världskriget förändrade världen i grunden. Nazityskland besegrades. Japan kapitulerade efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och Sovjetunionens inträde i kriget mot Japan. Förintelsen avslöjade vad en modern stat kunde göra när rasism, byråkrati, propaganda och industriellt dödande förenades. Europa låg i ruiner. USA och Sovjetunionen blev de nya supermakterna. FN bildades för att försöka skapa en bättre internationell ordning. Samtidigt började det kalla kriget. För att förstå andra världskriget behöver vi därför förstå både krigets militära förlopp och dess mänskliga och moraliska katastrof.

Krigets orsaker

Andra världskriget hade flera orsaker. En viktig orsak var Nazitysklands aggressiva politik. Hitler ville inte bara ändra några gränser. Han ville skapa ett stort tyskt rike, krossa Versaillesfreden, besegra kommunismen och erövra områden i östra Europa. Hans idé om Lebensraum, livsrum, betydde att andra folk skulle fördrivas, förslavas eller dödas för att ge plats åt tyskar. En annan orsak var nationalism och revanschism. Många tyskar kände sig förödmjukade efter första världskriget. Nazisterna utnyttjade detta missnöje och lovade att återupprätta Tysklands ära. De påstod att Tyskland hade blivit förrått av inre fiender och att landet måste bli starkt igen. Denna berättelse gjorde det lättare att acceptera upprustning, diktatur och krig. Imperialismen var också viktig. Japan ville bygga ett imperium i Asien och kontrollera råvaror, marknader och territorier. Italien under Mussolini ville återupprätta något som liknade ett romerskt imperium och angrep Etiopien 1935. Tyskland ville skapa ett imperium i Europa. Kriget var alltså inte bara ett tyskt projekt, utan en del av en större tid där flera diktaturer försökte förändra världen med våld. De demokratiska stormakternas eftergiftspolitik bidrog också. Storbritannien och Frankrike ville undvika ett nytt världskrig och lät därför Hitler bryta mot fredsordningen flera gånger. När Tyskland tog Rhenlandet 1936, anslöt Österrike 1938 och fick Sudetområdet genom Münchenöverenskommelsen samma år, mötte Hitler mest protester men inte militärt motstånd. Detta stärkte hans tro på att västmakterna var svaga. Till sist blev Molotov-Ribbentrop-pakten avgörande. Genom den slöt Nazityskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt 1939. I hemliga tillägg delade de upp delar av Östeuropa mellan sig. Hitler kunde anfalla Polen utan att genast riskera krig med Sovjetunionen. Stalin vann tid och kunde utvidga Sovjets inflytande västerut. Pakten visade att två ideologiska fiender kunde samarbeta när det passade deras maktintressen.

Anfallet på Polen

Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Anfallet blev början på andra världskriget i Europa. Tyska styrkor använde flyg, stridsvagnar och snabba marktrupper för att bryta igenom de polska försvarslinjerna. Denna typ av snabb krigföring brukar kallas blixtkrig. Syftet var att slå ut fienden innan den hann samla sig. Polen kämpade emot, men var militärt underlägset. Landet angreps dessutom från två håll. Den 17 september gick Sovjetunionen in i östra Polen enligt den hemliga uppgörelsen med Tyskland. Polen delades mellan de två diktaturerna. För polackerna blev kriget början på en brutal ockupation. Både Nazityskland och Sovjetunionen förföljde polska eliter, officerare, lärare, präster, tjänstemän och andra grupper som kunde leda motstånd. Nazisterna såg polacker som ett lägre stående folk som skulle underordnas den tyska rasstaten. Judar i Polen blev tidigt utsatta för särskild förföljelse, getton och senare deportationer till dödsläger. Sovjetunionen genomförde också förtryck i sin ockupationszon. Tusentals polska officerare och andra fångar mördades av sovjetisk säkerhetstjänst i Katynmassakern 1940. Många polacker deporterades till arbetsläger eller avlägsna delar av Sovjetunionen. Anfallet på Polen visar att andra världskriget från början var mer än ett vanligt krig mellan arméer. Det var också ett krig mot civilbefolkningar, nationella eliter och grupper som ockupationsmakterna ville krossa.

Låtsaskriget och kriget i väst

Efter att Storbritannien och Frankrike förklarat krig mot Tyskland hände till en början förvånansvärt lite på västfronten. Perioden från hösten 1939 till våren 1940 kallas ibland låtsaskriget. De allierade hade förklarat krig, men gjorde ingen stor offensiv mot Tyskland. Det gav Hitler tid att planera nästa steg. Våren 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Danmark kapitulerade snabbt. Norge gjorde motstånd, men besegrades efter några veckor. För Tyskland var Norge viktigt av flera skäl. Landet gav kontroll över Atlantkusten och sjövägarna, och det säkrade transporter av svensk järnmalm via Narvik, särskilt under vintern när Östersjön kunde vara svårare att använda. I maj 1940 anföll Tyskland Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. De allierade hade väntat sig ett krig som liknade första världskriget, med starka försvarslinjer. Frankrike hade byggt Maginotlinjen längs gränsen mot Tyskland. Men tyskarna gick genom Ardennerna, ett skogigt område som många franska militärer hade trott var svårt för stora pansarstyrkor. Det tyska anfallet blev en katastrof för Frankrike. Brittiska och franska trupper pressades tillbaka mot kusten. Vid Dunkerque lyckades britterna evakuera hundratusentals soldater över Engelska kanalen, men de tvingades lämna mycket utrustning. Frankrike kapitulerade i juni 1940. Tysklands seger i väst kom snabbt och chockade världen. På några veckor hade en av Europas största stormakter besegrats.

Storbritannien står ensamt

Efter Frankrikes fall stod Storbritannien i praktiken ensamt kvar mot Nazityskland i Västeuropa. Winston Churchill, som blivit premiärminister 1940, vägrade förhandla med Hitler. Han framställde kampen mot nazismen som en kamp för frihet och civilisationens överlevnad. Hitler planerade en invasion av Storbritannien, men för att lyckas behövde Tyskland kontroll över luften. Därför började slaget om Storbritannien sommaren 1940. Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, angrep brittiska flygbaser, radarstationer, hamnar och senare städer. Det brittiska flygvapnet, RAF, försvarade landet. Radar, effektivt flygförsvar och brittiska piloters insatser gjorde att Tyskland inte lyckades vinna luftherravälde. När tyska bombningar allt mer riktades mot London och andra städer började perioden som kallas Blitzen. Civila gömde sig i tunnelbanor, skyddsrum och källare medan bomber föll över städerna. Storbritannien led stora skador, men gav inte upp. Slaget om Storbritannien blev Hitlers första stora misslyckande. Det visade att Nazityskland kunde stoppas. Det gav också USA och andra länder tid att öka sitt stöd till Storbritannien. Storbritanniens motstånd var avgörande. Om landet hade besegrats eller slutit fred hade Tyskland kunnat dominera Europa ännu starkare innan Sovjetunionen och USA drogs in i kriget.

Kriget blir globalt

Andra världskriget var globalt redan från början genom kolonier, handel och havskrig, men från 1941 blev det ännu tydligare. Två händelser förändrade kriget helt: Tysklands anfall på Sovjetunionen och Japans anfall på USA. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen i Operation Barbarossa. Det var historiens största militära invasion. Hitler bröt därmed pakten med Stalin. Målet var att snabbt krossa Sovjetunionen, erövra områden i öst och skapa Lebensraum. Kriget i öst blev extremt brutalt. Nazisterna såg det som ett ras- och utrotningskrig, inte bara ett militärt fälttåg. I december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Japan ville slå ut USA:s stillahavsflotta för att kunna fortsätta sin expansion i Asien och Stilla havet. USA gick då in i kriget. Kort därefter förklarade Tyskland krig mot USA. Därmed var världens största industrimakt fullt indragen i kriget mot axelmakterna. Från 1941 stod de viktigaste allierade mot axelmakterna. Axelmakterna var främst Tyskland, Italien och Japan. De allierade bestod bland annat av Storbritannien, Sovjetunionen, USA, Kina och flera exilregeringar och motståndsrörelser. Kriget blev nu ett krig mellan enorma resurser. Industriproduktion, olja, transporter, vetenskap, arbetskraft och moral blev lika viktiga som slagfältet. USA:s fabriker, Sovjetunionens uthållighet och Storbritanniens sjömakt blev avgörande för de allierades seger.

Operation Barbarossa och kriget i öst

När Tyskland anföll Sovjetunionen sommaren 1941 gick framryckningen först snabbt. Miljontals sovjetiska soldater omringades och tillfångatogs. Tyska arméer rörde sig mot Leningrad, Moskva och Ukraina. Men Sovjetunionen var enormt, och motståndet hårdnade. Kriget i öst var det mest brutala kriget i kriget. Nazisterna betraktade slaver, kommunister och judar som fiender som skulle underkuvas eller utrotas. Tyska styrkor och särskilda dödspatruller, Einsatzgruppen, följde armén och mördade judar, kommunistiska tjänstemän, romer och andra civila. Masskjutningar skedde i många områden. Ett av de mest kända exemplen är Babij Jar utanför Kiev, där tiotusentals judar mördades på kort tid. Sovjetiska krigsfångar behandlades också fruktansvärt. Miljoner dog av svält, sjukdomar, kyla och avrättningar i tysk fångenskap. Civila byar brändes, människor deporterades och mat togs från ockuperade områden. Tyskland hade räknat med en snabb seger, men kriget drog ut på tiden. När vintern kom 1941 stod tyska styrkor nära Moskva, men de lyckades inte inta staden. Sovjetiska motanfall pressade tillbaka dem. Den tyska armén var inte tillräckligt förberedd för vinterkrig och långa försörjningslinjer. Operation Barbarossa misslyckades med sitt huvudmål: att snabbt besegra Sovjetunionen. Därmed hamnade Tyskland i ett långt utmattningskrig som det till slut inte kunde vinna.

Stalingrad – vändpunkten i öst

En av krigets viktigaste vändpunkter blev slaget vid Stalingrad 1942–1943. Staden låg vid floden Volga och hade både strategisk och symbolisk betydelse. Den bar Stalins namn, och Hitler ville inta den. För Sovjetunionen blev försvaret av staden en fråga om överlevnad och prestige. Striderna i Stalingrad var extremt hårda. Hus, fabriker, gator och källare blev slagfält. Soldater stred på mycket nära håll i ruinerna. Civila fanns kvar i staden under fruktansvärda förhållanden. Tyskarna intog stora delar av staden men lyckades inte helt krossa motståndet. I november 1942 inledde Sovjetunionen en stor motoffensiv. I stället för att bara anfalla de tyska styrkorna inne i Stalingrad angrep sovjetiska arméer de svagare rumänska och andra axelstyrkorna på flankerna. Den tyska sjätte armén blev omringad. Hitler förbjöd reträtt. De instängda tyska soldaterna frös, svalt och saknade ammunition. I februari 1943 kapitulerade de sista tyska styrkorna. Hundratusentals soldater hade dödats, skadats eller tagits till fånga. Stalingrad blev en enorm moralisk och militär seger för Sovjetunionen. Efter Stalingrad började Tyskland allt mer pressas tillbaka i öst. Kriget var långt ifrån över, men initiativet hade börjat övergå till de allierade.

Kriget i Nordafrika och Italien

Nordafrika blev en viktig krigsskådeplats eftersom området låg nära Medelhavet, Suezkanalen och vägen till Mellanösterns olja. Italien hade kolonier i Nordafrika och angrep brittiska områden i Egypten. När Italien misslyckades skickade Tyskland styrkor under general Erwin Rommel, som blev känd som “ökenräven”. Striderna i Nordafrika rörde sig fram och tillbaka över ökenområden. Försörjning var avgörande. Soldater behövde vatten, bränsle, ammunition och reservdelar i ett svårt klimat. Slaget vid El Alamein 1942 blev en viktig seger för britterna under general Bernard Montgomery. Samtidigt landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Marocko och Algeriet i Operation Torch. Axelmakterna pressades till slut ut ur Nordafrika. Därefter angrep de allierade Italien. De landsteg på Sicilien 1943. Mussolinis regim föll, och Italien bytte sida. Men Tyskland ockuperade stora delar av Italien och fortsatte striderna. Kriget i Italien blev långvarigt och svårt, med hårda strider i bergig terräng, bland annat vid Monte Cassino. Italien visar att kriget inte bara avgjordes av en enda front. De allierade behövde pressa axelmakterna från flera håll: i öst genom Sovjetunionens offensiver, i Medelhavet genom Nordafrika och Italien, och senare i väst genom invasionen av Frankrike.

Pearl Harbor och kriget i Stilla havet

Japan hade sedan 1930-talet expanderat i Asien. Landet hade tagit Manchuriet, fört krig mot Kina och ville kontrollera råvaror i Sydostasien. USA försökte stoppa Japans expansion genom ekonomiska sanktioner, bland annat begränsningar av oljeexport. För Japan, som behövde olja till sin militär, blev detta ett allvarligt hot. Den 7 december 1941 anföll japanska flygplan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. Många amerikanska fartyg skadades eller sänktes, och tusentals människor dödades eller sårades. Japan hoppades att anfallet skulle slå ut USA:s förmåga att ingripa i Stilla havet. Anfallet fick motsatt effekt. USA gick in i kriget med enorm beslutsamhet. Japan erövrade snabbt flera områden i Sydostasien och Stilla havet, bland annat Filippinerna, Malaya, Singapore och Nederländska Ostindien. Men Japan hade väckt en industrimakt som på sikt kunde producera fler fartyg, flygplan och vapen än Japan. Kriget i Stilla havet blev mycket brutalt. Striderna fördes på öar, i djungler, till havs och i luften. Både soldater och civila drabbades hårt. Japanska styrkor behandlade ofta krigsfångar mycket illa, och civilbefolkningar i ockuperade områden utsattes för våld, tvångsarbete och massakrer. Slaget vid Midway 1942 blev en viktig vändpunkt. USA lyckades sänka flera japanska hangarfartyg och stoppade Japans expansion. Därefter började USA steg för steg ta sig närmare Japan genom en strategi där man erövrade viktiga öar.

Kina och Japans krig

Kriget i Asien hade börjat före 1939. Japan hade redan 1931 tagit Manchuriet och från 1937 fört ett storskaligt krig mot Kina. Därför räknar många historiker andra världskrigets början i Asien från 1937, inte 1939. Kina var politiskt splittrat. Nationalisterna under Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedong hade tidigare bekämpat varandra, men de tvingades i viss mån samarbeta mot Japan. Kriget mot Japan blev oerhört blodigt. Miljoner kinesiska soldater och civila dog av strider, massakrer, svält och sjukdomar. Nanjingmassakern 1937 blev ett av de mest fruktansvärda övergreppen. Japanska soldater dödade mycket stora mängder civila och krigsfångar och begick omfattande våldtäkter och plundring. Händelsen är fortfarande en mycket viktig och känslig del av minnet av kriget i Kina och Japan. Kinas roll i andra världskriget glöms ofta bort i europeiska berättelser, men den var mycket viktig. Kina band upp stora japanska styrkor under många år. Civilbefolkningen bar enorma bördor. Kriget bidrog också till att förändra Kinas framtid. Efter Japans nederlag fortsatte inbördeskriget mellan nationalister och kommunister, vilket till slut ledde till att kommunisterna tog makten 1949. Andra världskriget var alltså inte bara Europas krig mot Hitler. Det var också Asiens krig mot japansk imperialism.

Förintelsen – från förföljelse till folkmord

Förintelsen är nazisternas folkmord på Europas judar. Omkring sex miljoner judar mördades. Även romer, personer med funktionsnedsättningar, polacker, sovjetiska krigsfångar, homosexuella, Jehovas vittnen och politiska motståndare förföljdes och dödades. Men judarna var nazismens centrala utrotningsmål. Förintelsen utvecklades steg för steg. Redan före kriget hade judar i Tyskland utestängts genom lagar, propaganda, våld och ekonomisk förföljelse. När Tyskland erövrade Polen och senare stora delar av Europa hamnade miljontals judar under nazistisk kontroll. I ockuperade Polen tvingades judar in i getton, avspärrade stadsdelar där trängsel, hunger och sjukdomar dödade många. Warszawas getto var det största. Nazisterna använde getton både för att isolera judar och som ett steg mot deportation. När Tyskland anföll Sovjetunionen 1941 började massmordet i ännu större skala. Einsatzgruppen följde armén och sköt judar i massavrättningar. Men nazisterna sökte snart ännu mer systematiska metoder för att mörda Europas judar. År 1942 hölls Wannseekonferensen utanför Berlin. Där samordnade nazistiska tjänstemän det som kallades “den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Det betydde planerad deportation och massmord på Europas judar. Dödsläger byggdes framför allt i ockuperade Polen: Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Sobibór, Bełżec, Chełmno och Majdanek. Människor transporterades dit i godsvagnar. Vid ankomsten sorterades många direkt till gaskamrarna. Andra tvingades arbeta tills de dog av svält, sjukdomar, misshandel eller utmattning. Förintelsen var ett modernt folkmord. Det byggde på rasism och hat, men också på byråkrati, tågtrafik, register, order, företag, vakter och människor som lydde eller deltog. Det är en av historiens viktigaste varningar om vad som kan hända när människor avhumaniseras och staten använder all sin makt för att förfölja dem.

Motstånd, samarbete och passivitet

Under kriget fanns både motstånd och samarbete i de ockuperade länderna. Vissa människor gick med i motståndsrörelser. De spred förbjudna tidningar, smugglade människor, samlade information, saboterade järnvägar och angrep ockupationsmakten. Motståndet kunde vara mycket farligt. Den som avslöjades riskerade tortyr, fängelse, deportation eller avrättning. I Frankrike fanns motståndsrörelsen Résistance. I Polen fanns starka underjordiska rörelser, bland annat Hemarmén. I Jugoslavien kämpade partisaner mot axelmakterna. I Danmark räddades de flesta danska judar genom en stor räddningsaktion 1943, då de smugglades över till Sverige. Det fanns också judiskt motstånd. I Warszawas getto gjorde judiska motståndsgrupper uppror 1943 när nazisterna skulle deportera de sista invånarna. Upproret slogs ner brutalt, men det blev en stark symbol för motstånd mot förintelsen. Även i vissa dödsläger, som Sobibór och Treblinka, förekom uppror. Men alla gjorde inte motstånd. Vissa samarbetade med nazisterna av övertygelse, rädsla, antisemitism, karriärskäl eller för att överleva. Kollaboratörer hjälpte till med administration, polisarbete, deportationer och förföljelser. Andra var passiva. De såg vad som hände men ingrep inte, ibland av rädsla, ibland av likgiltighet eller för att de själva tjänade på situationen. Historien om kriget är därför också en historia om moraliska val. Människor levde under hårt tryck, men de gjorde ändå olika val. Några riskerade livet för andra. Några deltog i brott. Många försökte bara överleva.

D-dagen och kriget i väst

För att besegra Nazityskland behövde de allierade öppna en ny stor front i Västeuropa. Den 6 juni 1944 landsteg amerikanska, brittiska, kanadensiska och andra allierade styrkor i Normandie i norra Frankrike. Dagen kallas D-dagen. Invasionen var enormt komplicerad. Soldater skulle transporteras över Engelska kanalen, landstiga på stränder, ta sig igenom tyska försvar och bygga upp försörjning. Flyg, flottor, fallskärmstrupper, ingenjörer och motståndsrörelser behövde samverka. Landstigningen lyckades, men kostade många liv, särskilt på vissa stränder som Omaha Beach. Efter D-dagen pressades tyskarna steg för steg tillbaka. Paris befriades i augusti 1944. De allierade ryckte fram genom Frankrike, Belgien och Nederländerna. Tyskland gjorde ett sista stort motanfall i Ardennerna vintern 1944–1945, men misslyckades. Samtidigt avancerade Sovjetunionen från öster. Röda armén hade redan vunnit stora segrar vid Stalingrad och Kursk och pressade nu tillbaka Tyskland genom Östeuropa. Krigets sista fas blev en kapplöpning mot Berlin, men också en befrielse och en ny ockupation på samma gång. Länder som befriades från nazismen hamnade ofta under sovjetiskt inflytande. D-dagen var alltså avgörande för att Tyskland skulle pressas från två håll. Den visade de allierades industriella och militära styrka, men också hur mycket som krävdes för att befria Europa från nazismen.

Tysklands fall

Under våren 1945 föll Nazityskland samman. Från väster kom amerikanska, brittiska, kanadensiska och franska styrkor. Från öster kom Sovjetunionens Röda armé. Tyska städer låg i ruiner efter bombningar. Miljoner civila var på flykt. Soldater, gamla män och ungdomar sattes in i ett hopplöst försvar. Slaget om Berlin blev krigets sista stora strid i Europa. Sovjetiska styrkor omringade och intog staden under hårda strider. Hitler gömde sig i sin bunker och tog sitt liv den 30 april 1945. Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. Dagen firas i många länder som segerdagen i Europa. När de allierade befriade koncentrationsläger och dödsläger mötte de fruktansvärda scener: svältande fångar, massgravar, gaskammare, krematorier och bevis på systematiskt massmord. Världen fick se omfattningen av nazismens brott, även om mycket redan hade varit känt eller rapporterat under kriget. Tysklands fall betydde slutet för nazistregimen, men inte slutet för lidandet. Europa var fullt av flyktingar, förstörda städer, föräldralösa barn, krigsfångar och människor som inte kunde återvända hem. Judiska överlevande hade ofta inga familjer eller hem kvar. Många möttes dessutom av fortsatt antisemitism när de försökte återvända. Segern över Nazityskland var därför både befrielse och början på en svår efterkrigstid.

Atombomberna och Japans kapitulation

Efter Tysklands kapitulation fortsatte kriget i Asien och Stilla havet. USA hade tagit sig allt närmare Japan genom hårda strider på öar som Iwo Jima och Okinawa. Motståndet var mycket starkt, och både amerikanska och japanska förluster var stora. Civila japaner drabbades också hårt av bombningar, särskilt brandbombningen av Tokyo 1945. USA hade samtidigt utvecklat ett nytt vapen genom Manhattanprojektet: atombomben. Den 6 augusti 1945 fälldes en atombomb över Hiroshima. Staden förstördes till stor del, och tiotusentals människor dog direkt. Många fler dog senare av brännskador, strålning och sjukdomar. Den 9 augusti fälldes en andra bomb över Nagasaki. Samma dagar gick Sovjetunionen in i kriget mot Japan och anföll japanska styrkor i Manchuriet. Kombinationen av atombomberna, Sovjets inträde och Japans redan mycket svåra situation ledde till att Japan kapitulerade. Den 2 september 1945 undertecknades kapitulationen formellt. Andra världskriget var slut. Atombomberna är en av historiens mest omdiskuterade händelser. Vissa menar att de förkortade kriget och förhindrade en invasion av Japan som kunde ha kostat ännu fler liv. Andra menar att bomberna var omoraliska massdödande av civila och att Japan redan var nära kapitulation. Oavsett tolkning förändrade atombomben världen. Människan hade nu skapat ett vapen som kunde förstöra hela städer på några sekunder. Efter 1945 levde världen i kärnvapnens skugga.

Sverige under andra världskriget

Sverige deltog inte militärt i andra världskriget, men landet påverkades starkt. Sverige förklarade sig neutralt, vilket betydde att landet inte skulle delta i kriget på någon sida. Men neutraliteten var svår att upprätthålla i praktiken, eftersom Sverige låg nära kriget och var omgivet av starka makter. När Sovjetunionen anföll Finland 1939 under vinterkriget väckte det starka känslor i Sverige. Sverige gick inte in i kriget, men många svenskar stödde Finland genom frivilliga insatser, pengar, materiel och humanitär hjälp. Slagordet “Finlands sak är vår” blev känt. Efter att Tyskland ockuperat Danmark och Norge 1940 blev Sveriges läge mycket utsatt. Tyskland kontrollerade stora delar av närområdet. Sverige fortsatte att handla med Tyskland, bland annat med järnmalm som var viktig för tysk krigsindustri. Sverige tillät också tyska transporter genom landet, särskilt den så kallade permittenttrafiken, där tyska soldater reste genom Sverige till och från Norge. Det har senare kritiserats som eftergifter mot Nazityskland. Samtidigt tog Sverige emot flyktingar, särskilt från de nordiska grannländerna. När de danska judarna hotades av deportation 1943 flydde de flesta över Öresund till Sverige och räddades. Mot slutet av kriget genomfördes också räddningsaktionen med de vita bussarna, ledd av Folke Bernadotte, där fångar från koncentrationsläger fördes till Sverige. Sveriges politik under kriget var därför motsägelsefull. Regeringen försökte hålla landet utanför kriget genom neutralitet och eftergifter, men Sverige blev också en plats för flyktingar och humanitära insatser. Frågan om Sverige gjorde rätt eller fel diskuteras fortfarande. Det viktiga är att förstå hur svåra val små stater kan ställas inför när de lever nära en aggressiv stormakt.

Norden under kriget

De nordiska länderna fick olika erfarenheter av andra världskriget. Danmark och Norge ockuperades av Tyskland 1940. Danmark kapitulerade snabbt och fick först behålla en viss självstyrelse, men den tyska kontrollen hårdnade senare. Norge gjorde militärt motstånd men besegrades. Den norske nazisten Vidkun Quisling blev ledare för en samarbetsregim, och hans namn har blivit ett ord för landsförrädare. I Norge växte en motståndsrörelse fram. Den arbetade med sabotage, underrättelser och flyktinghjälp. Många norrmän flydde till Sverige eller Storbritannien. Tyskland använde Norge strategiskt för kontroll över Nordatlanten och som bas för ubåtar och fartyg. Finland hade en särskild situation. Sovjetunionen anföll Finland i vinterkriget 1939. Finland försvarade sig hårt men tvingades avstå områden. När Tyskland anföll Sovjetunionen 1941 gick Finland in i fortsättningskriget på Tysklands sida mot Sovjetunionen, men Finland var inte nazistiskt på samma sätt som Tyskland. Landets mål var främst att återta förlorade områden och säkra sin självständighet. Mot slutet av kriget tvingades Finland bryta med Tyskland och driva ut tyska styrkor i Lapplandskriget. Island ockuperades först av Storbritannien och senare tog USA över försvaret, eftersom ön var strategiskt viktig i Atlanten. Norden visar att små länder i krigets närhet kunde hamna i mycket olika situationer: ockupation, neutralitet, försvarskrig, samarbete, motstånd och svåra kompromisser.

Civila i krig

Andra världskriget drabbade civila i enorm omfattning. Städer bombades. Människor deporterades. Matbrist och svält spreds. Ockupationsmakter använde tvångsarbete och terror. Kriget var inte begränsat till soldater vid fronten. Bombkriget blev särskilt viktigt. Tyska bombningar drabbade London, Coventry och andra brittiska städer. De allierade bombade tyska städer som Hamburg, Dresden och Berlin. I Japan förstördes många städer av amerikanska bombningar. Civila dödades i mycket stora antal. Bombningarna motiverades ofta med att de skulle bryta fiendens moral eller förstöra industrin, men de skapade också enormt mänskligt lidande. Ockupation innebar ofta rädsla och brist. Människor kunde gripas för minsta misstanke om motstånd. Judar och andra förföljda grupper levde under dödshot. Bönder kunde tvingas lämna mat till ockupationsmakten. Arbetare kunde skickas till fabriker i Tyskland. I Östeuropa var ockupationen särskilt brutal. Kriget skapade också enorma flyktingströmmar. Människor flydde undan fronten, deportationer, bombningar och etnisk förföljelse. I slutet av kriget flydde miljontals tyskar från östra Europa när Röda armén avancerade. Efter kriget fördrevs många tyskar från områden som Polen och Tjeckoslovakien. Andra världskriget var därför ett civilt krig i stor skala. Den moderna staten och den moderna tekniken gjorde att hela samhällen blev mål och redskap i kriget.

Krigets slut och en ny världsordning

När kriget slutade 1945 var världen förändrad. Europa, som länge dominerat världspolitiken, var försvagat och förstört. Städer låg i ruiner. Ekonomier var utmattade. Miljoner människor var döda, hemlösa eller på flykt. De gamla kolonialmakterna hade segrat, men deras makt var försvagad. USA och Sovjetunionen stod nu som de två starkaste makterna. De hade varit allierade mot Hitler, men deras politiska system och intressen var mycket olika. USA var kapitalistiskt och demokratiskt. Sovjetunionen var kommunistiskt och diktatoriskt. Misstron mellan dem växte snabbt. Europa delades steg för steg i en västlig och en östlig maktsfär. Det blev början på kalla kriget. För att försöka hindra nya världskrig bildades Förenta nationerna, FN, 1945. FN skulle arbeta för fred, säkerhet, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete. Erfarenheterna från Nationernas Förbund hade visat att en internationell organisation behövde starkare stöd från stormakterna. Efter kriget hölls också rättegångar mot nazistiska ledare, särskilt Nürnbergrättegångarna. Där ställdes personer till ansvar för krigsbrott, brott mot freden och brott mot mänskligheten. Begreppet brott mot mänskligheten blev viktigt eftersom det markerade att vissa handlingar är så grova att de angår hela mänskligheten, inte bara ett enskilt land. Krigets slut innebar alltså inte bara att vapnen tystnade. Det innebar början på en ny internationell ordning, byggd på både hopp om samarbete och rädsla för nya konflikter.

Varför andra världskriget är viktigt att förstå

Andra världskriget är viktigt därför att det visar hur långt diktatur, rasism och militarism kan leda. Nazismen började inte med gaskammare. Den började med propaganda, hat, lögner, förakt för demokrati och stegvis utestängning av människor ur samhällsgemenskapen. Förintelsen visar att folkmord inte sker plötsligt utan förbereds genom språk, lagar, byråkrati, lydnad och avhumanisering. Kriget visar också hur farligt det kan vara när aggressiva stater inte stoppas. Eftergiftspolitiken byggde på en förståelig vilja att undvika krig, men den gav Hitler tid och självförtroende. Samtidigt är historien inte enkel. De som levde då visste inte alltid vad vi vet i efterhand. De bar minnet av första världskrigets katastrof och fruktade ett nytt blodbad. Andra världskriget visar även civilkuragets betydelse. Människor gjorde motstånd, räddade flyktingar, gömde judar, spred information och vägrade lyda orättfärdiga order. Andra samarbetade med förtrycket eller teg. Historien ställer därför frågor om ansvar: Vad gör en människa när staten kräver något omänskligt? Vad gör grannar när andra förs bort? Vad betyder det att vara åskådare? Slutligen hjälper kriget oss att förstå vår egen tid. FN, mänskliga rättigheter, folkmordskonventionen, EU:s fredsprojekt, kalla kriget, Israels bildande, avkoloniseringen och kärnvapenåldern hänger alla samman med andra världskrigets följder. Det är därför andra världskriget fortsätter att vara ett av historiens mest studerade och mest avgörande kapitel.

Sammanfattning

Andra världskriget började i Europa när Nazityskland anföll Polen den 1 september 1939. Kriget hade flera orsaker: Versaillesfredens följder, mellankrigstidens ekonomiska och politiska kriser, Nazitysklands expansion, Japans imperialism, Italiens fascism, svaga internationella institutioner och demokratiernas eftergiftspolitik. Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen gjorde det möjligt för Hitler att anfalla Polen utan att genast behöva slåss mot Sovjet. Kriget blev snabbt globalt. Tyskland besegrade Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Storbritannien stod emot i slaget om Storbritannien. År 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen, vilket ledde till ett brutalt krig i öst. Samma år anföll Japan Pearl Harbor, och USA gick in i kriget. Därmed blev konflikten ett världskrig mellan axelmakterna och de allierade. Kriget avgjordes genom flera vändpunkter. Slaget vid Stalingrad blev en avgörande sovjetisk seger i öst. Slaget vid Midway stoppade Japans expansion i Stilla havet. De allierades seger i Nordafrika och invasionen av Italien försvagade axelmakterna. D-dagen 1944 öppnade en ny front i Västeuropa. Till slut pressades Tyskland från väster och öster och kapitulerade i maj 1945. Förintelsen var nazisternas folkmord på Europas judar. Omkring sex miljoner judar mördades genom masskjutningar, getton, deportationer, slavarbete och dödsläger. Nazisterna förföljde och dödade också romer, personer med funktionsnedsättningar, sovjetiska krigsfångar, polacker, homosexuella, Jehovas vittnen och politiska motståndare. Förintelsen visar hur rasism, diktatur, propaganda och byråkrati kan leda till systematiskt massmord. Kriget i Asien var också mycket brutalt. Japan hade redan före 1939 fört krig i Kina och begick svåra övergrepp, bland annat Nanjingmassakern. Efter Pearl Harbor spreds kriget över Stilla havet. USA närmade sig Japan genom hårda östrider. I augusti 1945 fällde USA atombomber över Hiroshima och Nagasaki, och Sovjetunionen gick in i kriget mot Japan. Japan kapitulerade i september 1945. Sverige var neutralt men påverkades starkt. Landet gjorde eftergifter mot Tyskland, bland annat genom handel och transporter, men tog också emot flyktingar och deltog i humanitära räddningsinsatser. De nordiska länderna fick olika erfarenheter: Danmark och Norge ockuperades, Finland stred mot Sovjetunionen och senare mot Tyskland, medan Sverige försökte hålla sig utanför kriget. Efter kriget låg stora delar av världen i ruiner. FN bildades, nazistiska ledare ställdes inför rätta i Nürnberg och USA och Sovjetunionen blev supermakter. Kriget ledde till kalla kriget, avkolonisering, mänskliga rättigheter som internationellt ideal och en ny syn på folkmord och brott mot mänskligheten. Andra världskriget blev därför både slutet på en epok och början på en ny världsordning.

Viktiga begrepp

andra världskriget axelmakterna de allierade Nazityskland Adolf Hitler Benito Mussolini Josef Stalin Winston Churchill Franklin D. Roosevelt Hirohito Hideki Tojo Versaillesfreden Lebensraum Molotov-Ribbentrop-pakten Polen 1939 blixtkrig ockupation låtsaskriget Danmark 1940 Norge 1940 Narvik Maginotlinjen Dunkerque Frankrikes fall slaget om Storbritannien Blitzen RAF Luftwaffe Operation Barbarossa östfronten Einsatzgruppen Babij Jar Stalingrad Kursk Nordafrika El Alamein Operation Torch Sicilien Monte Cassino Pearl Harbor Stilla havet Midway Iwo Jima Okinawa Kina Chiang Kai-shek Mao Zedong Nanjingmassakern Förintelsen antisemitism getton Warszawas getto Wannseekonferensen den slutgiltiga lösningen Auschwitz-Birkenau Treblinka Sobibór Bełżec Chełmno Majdanek gaskammare koncentrationsläger dödsläger folkmord romer funktionsnedsatta sovjetiska krigsfångar motståndsrörelse Résistance partisaner Warszawagettots uppror D-dagen Normandie Ardenneroffensiven Röda armén Berlin 1945 Hitlers självmord Tysklands kapitulation Hiroshima Nagasaki atombomb Manhattanprojektet Japans kapitulation Sverige under andra världskriget neutralitet vinterkriget Finlands sak är vår permittenttrafiken danska judarnas flykt vita bussarna Folke Bernadotte Quisling FN Nürnbergrättegångarna brott mot mänskligheten kalla kriget mänskliga rättigheter