Kapitel 29. Judendomens historia – från Abraham till diaspora

En historia om vandring, förbund och minne

Judendomens historia börjar inte med ett färdigt tempel, en färdig bok eller ett färdigt folk. Den börjar med berättelser om vandring, löften, förbund och sökandet efter en relation till Gud. För att förstå judendomen behöver man därför se hur religionen växer fram steg för steg. Den formas genom berättelser om människor, men också genom stora historiska händelser: migration, slaveri, befrielse, kungariken, tempel, erövringar, exil och återkomst. Judendomen är på så sätt både en religion och en historisk erfarenhet.

Abraham och förbundet

Enligt judisk tradition börjar folkets historia med Abraham. Abraham beskrivs som den person som Gud sluter ett särskilt förbund med. Gud lovar att Abraham ska bli stamfar till ett stort folk och att hans efterkommande ska få en särskild relation till Gud. Abraham blir därför en symbol för tro, lydnad och tillit. Han lämnar det välkända och går mot något nytt därför att Gud kallar honom. Förbundet innebär både löfte och ansvar. Gud ger ett löfte, men Abraham och hans efterkommande får också ett uppdrag: att leva i relation till Gud och föra denna relation vidare. Omskärelsen blir i traditionen ett tecken på detta förbund.

Isak, Jakob och Israel

Efter Abraham fortsätter berättelsen genom Isak och Jakob. Jakob får också namnet Israel. Hans efterkommande blir israeliterna. Det är därför man i äldre texter möter uttryck som Israels barn eller Israels folk.

Här är det viktigt att förstå att ordet Israel från början inte bara syftar på den moderna staten Israel. Det syftar också på ett folk och en religiös tradition med rötter i de bibliska berättelserna.

Mose och uttåget ur Egypten

En annan avgörande gestalt är Mose. Om Abraham förknippas med det första förbundet, förknippas Mose med befrielsen ur Egypten och mottagandet av Torah. Enligt den bibliska berättelsen hamnar israeliterna i Egypten, där de med tiden blir förslavade. Mose får uppdraget att leda folket ut ur slaveriet. Denna händelse kallas uttåget ur Egypten, eller exodus. Uttåget är en av de viktigaste berättelserna i judendomen. Den förenar flera centrala teman: förtryck, befrielse, Guds ingripande, ansvar och början på ett nytt liv som folk.

Pesach och minnet av befrielsen

Uttåget ur Egypten är inte bara en gammal berättelse. Den har fortsatt att prägla judiskt liv genom högtiden pesach. Under pesach minns judar befrielsen från slaveriet. Berättelsen säger något viktigt om människan och historien: den som själv har varit slav ska minnas vad förtryck innebär och därför visa ansvar för andra. På så sätt blir historien moralisk. Den handlar inte bara om vad som hände, utan om hur människor bör leva.

Sinai och Torah

Vid Sinai berg får Mose enligt traditionen ta emot Guds bud. Här fördjupas förbundet. Det som började med Abraham blir nu ett förbund med hela folket. Torah blir vägledningen för hur israeliterna ska leva. De tio budorden blir en särskilt känd del av denna tradition, men Torah innehåller mycket mer än så. Händelsen vid Sinai visar att judendomen inte bara bygger på tro på en Gud, utan också på ett liv i ansvar inför Gud.

Kungar och tempel

Efter ökenvandringen och bosättningen i landet utvecklas israeliterna så småningom till ett samhälle med kungar. De mest kända kungarna är Saul, David och Salomo. David får en stark ställning i judisk tradition. Han kopplas till Jerusalem, kungamakten och senare föreställningar om en framtida messias. Salomo förknippas framför allt med byggandet av det första templet i Jerusalem. Templet blev centrum för den israelitiska religionen. Där fanns präster, offer, högtider och rituella handlingar. Jerusalem blev därför inte bara en politisk stad, utan också ett religiöst centrum.

Riket splittras

Efter Salomos död splittrades riket. Det norra riket kallades Israel och det södra riket kallades Juda. Denna splittring är viktig eftersom den visar att den tidiga historien inte var enkel eller enhetlig. Folket levde i olika kungariken och påverkades av stormakter runt omkring. Det norra riket erövrades av assyrierna på 700-talet f.Kr. Många människor tvångsförflyttades. Det södra riket Juda överlevde längre, men erövrades senare av babylonierna.

Babylonisk exil

År 587 f.Kr. förstördes det första templet i Jerusalem, och en stor del av befolkningen fördes i exil till Babylonien. Detta var en katastrof. Templet var förstört, kungamakten bruten och folket levde långt från sitt land. För många måste frågan ha blivit: Hur kan vi fortsätta vara Guds folk när templet är borta och vi lever i främmande land? Exilen blev en av de mest formande händelserna i judendomens historia. Den tvingade fram nya sätt att bevara tro och identitet. När människor inte längre kunde samlas kring templet på samma sätt blev texter, bön, minne och gemenskap ännu viktigare.

Återkomst och det andra templet

När perserna senare besegrade Babylonien fick judar möjlighet att återvända. Det andra templet byggdes i Jerusalem och stod färdigt år 516 f.Kr. Det var en viktig återupprättelse. Men judendomen efter exilen var inte exakt densamma som före exilen. Erfarenheten av att ha förlorat land, kung och tempel hade förändrat folkets religiösa självförståelse. Torah, skriftlärda och gemenskap fick allt större betydelse.

Grekisk och romersk tid

Under de följande århundradena hamnade området under olika stormakter. Alexander den store erövrade området på 300-talet f.Kr. Den grekiska kulturen, hellenismen, började påverka regionen. Senare kom romarna att styra. Detta skapade både möten och konflikter. Vissa judar påverkades av grekiskt språk och grekisk kultur. Andra såg helleniseringen som ett hot mot den judiska traditionen. En viktig händelse var Mackabéernas uppror på 100-talet f.Kr. Den händelsen kom senare att kopplas till högtiden chanukka.

Det andra templets förstörelse

Under romersk tid ökade konflikterna mellan judar och den romerska makten. År 66 e.Kr. började ett stort judiskt uppror. Romarna slog tillbaka hårt, och år 70 e.Kr. förstördes det andra templet i Jerusalem. Detta blev en avgörande vändpunkt. För andra gången stod judarna utan tempel. Men nu kom tempelgudstjänsten aldrig att återupptas på samma sätt. Bönen tog i stor utsträckning offrets plats. Synagogan, studiet och rabbinernas tolkning blev ännu viktigare.

Rabbinsk judendom växer fram

Efter templets förstörelse växte rabbinsk judendom fram. Rabbinsk judendom bygger på studiet av Torah, den muntliga traditionen, bön och tolkning. Rabbinerna blev lärare och vägledare snarare än tempelpräster. Synagogan blev en central plats för bön, undervisning och gemenskap. Detta förändrade judendomen på djupet. Religionen kunde nu leva vidare i många olika länder, eftersom den inte var beroende av att människor kunde offra i templet i Jerusalem. Den kunde bäras av texter, böner, traditioner och gemenskaper.

Diaspora som livsvillkor

Diasporan blev därefter ett grundvillkor för mycket av judisk historia. Judar levde i Mellanöstern, Nordafrika, Europa och senare i många andra delar av världen. Ibland fick judiska grupper leva relativt fritt och utveckla rika kulturer. I andra tider utsattes de för diskriminering, tvångsförflyttningar, pogromer och förföljelser. Den judiska historien är därför inte bara en berättelse om religiös utveckling. Den är också en historia om minoritetsliv, överlevnad och anpassning.

Jerusalem och minnet

Diaspora betydde inte att banden till Jerusalem försvann. Tvärtom fortsatte minnet av Jerusalem att spela en stor roll i böner, högtider och religiös längtan. Judar kunde leva i Spanien, Polen, Marocko, Irak eller Tyskland och ändå bevara berättelserna om Abraham, Mose, Sinai, templet och Jerusalem. På detta sätt blev judendomen både lokal och global. Den anpassades till olika samhällen, men behöll gemensamma minnen och texter.

En historia av både lidande och skapande

Det är viktigt att förstå att judendomens historia inte bara är lidandets historia.

Den innehåller också skapande, lärdom, handel, filosofi, poesi, mystik, familjeliv, högtider och vardaglig gemenskap. I diasporan utvecklades olika judiska traditioner, till exempel ashkenaziska, sefardiska och mizrahiska kulturer. Dessa grupper kunde ha olika språk, melodier, maträtter och sedvänjor, men de delade många grundläggande texter och berättelser.