Kapitel 17: Mellankrigstiden – demokrati, diktatur och vägen mot ett nytt krig

En fred som inte blev trygg

När första världskriget tog slut 1918 var många människor utmattade. De ville ha fred, mat, arbete och ett normalt liv. Soldater återvände från fronten, familjer sörjde sina döda och länder försökte bygga upp det som kriget hade förstört. I Europa fanns ett starkt hopp om att katastrofen aldrig skulle upprepas. Nationernas Förbund hade skapats för att lösa konflikter genom samtal i stället för krig. Nya stater hade bildats, och i flera länder infördes mer demokratiska styrelseskick. Men freden blev inte stabil. Under ytan fanns många problem kvar. Tyskland kände sig förödmjukat av Versaillesfreden. Nya gränser skapade minoritetsproblem. Ekonomier var skadade av kriget. Många människor var arbetslösa, fattiga och arga. I Ryssland hade revolutionen lett till ett kommunistiskt styre, vilket skrämde många regeringar och överklasser i Europa. Samtidigt inspirerade revolutionen arbetare och socialister i andra länder. Mellankrigstiden kallas perioden mellan första världskrigets slut 1918 och andra världskrigets början 1939. Det var en tid full av motsägelser. På vissa håll växte demokrati, kultur, teknik och framtidstro. Bilar, radio, film och nya nöjen förändrade vardagen. Kvinnor fick rösträtt i flera länder. Vetenskap och konst utvecklades. Men det var också en tid av ekonomisk kris, politiskt våld, rädsla, extremism och växande diktaturer. Det är viktigt att förstå att andra världskriget inte bara “började” 1939 utan bakgrund. Vägen dit gick genom mellankrigstidens konflikter. Demokratierna var unga och ofta svaga. Diktatorer lovade ordning, nationell storhet och lösningar på kriser. Många människor tappade tron på att parlament, kompromisser och fria val kunde lösa problemen. När ekonomin föll samman efter 1929 blev misstron ännu starkare. Mellankrigstiden visar därför hur skör demokrati kan vara när människor förlorar trygghet, när hat används politiskt och när stater inte vågar stoppa aggression i tid.

Europa efter första världskriget

Efter första världskriget såg Europas karta annorlunda ut. De gamla imperierna hade fallit eller försvagats. Tyska kejsardömet var borta. Österrike-Ungern hade upplösts. Osmanska riket höll på att ersättas av nya stater och mandat i Mellanöstern. Tsarryssland hade fallit och ersatts av en kommunistisk stat. Nya länder bildades eller återuppstod: Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Österrike, Ungern och Jugoslavien. På kartan kunde detta se ut som att principen om nationellt självbestämmande hade segrat. Folk skulle få egna stater. Men verkligheten var mycket mer komplicerad. I många områden levde olika folkgrupper blandade. Det gick inte att dra gränser som gjorde alla nöjda. Tjeckoslovakien innehöll till exempel både tjecker, slovaker, tyskar, ungrare och andra grupper. Polen hade stora minoriteter av ukrainare, judar, tyskar och belarusier. Jugoslavien bestod av flera sydslaviska folk med olika religioner, språkvarianter och historiska erfarenheter. Många människor hamnade därför i stater där de själva inte tillhörde majoriteten. Det skapade spänningar. Minoriteter kunde känna sig diskriminerade. Grannländer kunde påstå att de ville skydda “sina” folk på andra sidan gränsen. Tyskland skulle senare använda tysktalande minoriteter i andra länder som argument för expansion. Nya stater var ofta stolta över sin självständighet, men också rädda för sina grannar. Europa efter kriget var alltså inte bara en kontinent i fred. Det var en kontinent där gamla imperier hade spruckit, nya stater kämpade för att överleva och många människor inte kände sig hemma i den nya ordningen.

Versaillesfreden och Tysklands missnöje

Tyskland var det land där missnöjet med fredsavtalet blev allra viktigast. Versaillesfreden 1919 tvingade Tyskland att acceptera hårda villkor. Landet förlorade områden, bland annat Alsace- Lorraine till Frankrike. Tyska kolonier togs ifrån landet. Armén begränsades kraftigt. Tyskland fick inte ha flygvapen och bara en mycket liten flotta. Dessutom skulle landet betala stora skadestånd till segrarmakterna. Det mest förödmjukande för många tyskar var krigsskuldklausulen. Den innebar att Tyskland och dess allierade fick skulden för kriget och därför skulle betala ersättning. Många tyskar upplevde detta som orättvist. De menade att flera stormakter hade ansvar för kriget. Även människor som inte stödde militarism eller kejsardömet kunde tycka att fredsavtalet var för hårt. Särskilt farlig blev den så kallade dolkstötslegenden. Den spreds av högernationalister och gick ut på att den tyska armén egentligen inte hade förlorat på slagfältet, utan blivit förrådd av politiker, socialister, demokrater och judar hemma i Tyskland. Det var en lögn. Den tyska armén var militärt utmattad och landet kunde inte fortsätta kriget. Men myten blev politiskt kraftfull. Dolkstötslegenden gjorde att demokratin i det nya Tyskland fick bära skulden för nederlaget. Den republik som bildades efter kriget, Weimarrepubliken, fick underteckna fredsavtalet. Därför kunde dess fiender kalla demokratiska politiker för “novemberförbrytare”. På det sättet kopplades demokrati i många människors ögon till nederlag, förödmjukelse och ekonomiska problem. Versaillesfreden skapade inte nazismen ensam. Men den gav nationalistiska och antidemokratiska rörelser starka känslor att utnyttja.

Weimarrepubliken – en demokrati med svag grund

Efter kejsarens fall 1918 blev Tyskland en republik. Den brukar kallas Weimarrepubliken, eftersom den nya författningen antogs i staden Weimar. Republiken var demokratisk. Den hade allmän rösträtt för kvinnor och män, parlament, politiska partier och en konstitution. Men demokratin föddes i en mycket svår situation. Kriget var förlorat. Ekonomin var skadad. Många soldater återvände till arbetslöshet och oro. Högern hatade republiken eftersom den förknippades med nederlag och Versaillesfreden. Yttersta vänstern ville ha en socialistisk revolution liknande den i Ryssland. Våldsamma grupper på både höger- och vänsterkanten försökte påverka politiken genom uppror, gatustrider och mord. Weimarrepubliken fick också problem genom sitt politiska system. Många partier satt i riksdagen, och regeringar blev ofta svaga och kortlivade. Det var svårt att skapa stabila majoriteter. Presidenten hade dessutom starka nödbefogenheter och kunde i kriser styra genom dekret, alltså beslut utan vanligt parlamentariskt stöd. Det skulle senare utnyttjas på ett sätt som försvagade demokratin. Ändå var Weimarrepubliken inte bara kaos. Under mitten av 1920-talet stabiliserades ekonomin delvis. Kultur, film, konst, arkitektur och vetenskap blomstrade, särskilt i städer som Berlin. Många människor levde moderna liv med bio, jazz, kabaréer, nya kläder och politiska diskussioner. Tyskland var på flera sätt ett av Europas mest kulturellt dynamiska samhällen. Men republiken saknade ett tillräckligt starkt försvar i människors hjärtan. Många accepterade demokratin så länge den fungerade. När den ekonomiska krisen kom 1929 försvann stödet snabbt.

Ryska revolutionens efterverkningar och Sovjetunionen

I Ryssland hade revolutionen 1917 lett till att bolsjevikerna tog makten. Efter revolutionen följde ett blodigt inbördeskrig mellan de röda, som stödde bolsjevikerna, och de vita, som bestod av olika grupper som ville störta dem. De vita kunde vara monarkister, liberaler, nationalister eller andra motståndare till bolsjevikernas styre. Flera utländska makter ingrep också, eftersom de fruktade att kommunismen skulle spridas. Bolsjevikerna vann inbördeskriget. År 1922 bildades Sovjetunionen, en kommunistisk enpartistat. I teorin skulle arbetare och bönder styra genom sovjeter, alltså råd. I praktiken samlades makten hos kommunistpartiet. Andra partier förbjöds eller trycktes undan. Staten kontrollerade politik, ekonomi och mycket av samhällslivet. Lenin ledde den nya staten fram till sin död 1924. Efter en maktkamp tog Josef Stalin successivt kontrollen. Under Stalin blev Sovjetunionen en hård diktatur. Staten genomförde snabb industrialisering och tvingade igenom kollektivisering av jordbruket. Kollektivisering innebar att böndernas jord och djur skulle samlas i stora kollektivjordbruk. Många bönder gjorde motstånd, särskilt de som kallades kulaker, alltså rikare bönder. Motståndet slogs ner brutalt. Konsekvenserna blev katastrofala. Miljontals människor drabbades av svält, deportationer, tvångsarbete och avrättningar. I Ukraina ledde Stalins politik och spannmålsindrivning till en mycket svår svältkatastrof i början av 1930-talet, ofta kallad Holodomor. Samtidigt byggdes tung industri, gruvor, fabriker och stora projekt i snabb takt. Sovjetunionen blev därmed ett samhälle som lovade jämlikhet och arbetarmakt, men som i praktiken styrdes genom diktatur, rädsla och statligt våld. För många människor i Europa blev Sovjet både ett hopp om ett annat samhälle och ett skrämmande exempel på revolutionens brutalitet.

Rädsla för kommunism

Efter ryska revolutionen spreds en stark rädsla för kommunism bland Europas regeringar, överklasser och stora delar av medelklassen. Många fruktade att revolutioner skulle spridas till Tyskland, Italien, Frankrike och andra länder. I flera länder fanns strejker, arbetarråd och socialistiska uppror efter första världskriget. I Tyskland försökte spartakisterna, en revolutionär socialistisk grupp, genomföra ett uppror 1919. Upproret slogs ner, och ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. I Ungern fanns en kortlivad kommunistisk rådsrepublik. I Italien förekom stora strejker, fabriksockupationer och bondeprotester under åren efter kriget. För fabriksägare, jordägare, konservativa politiker och många vanliga människor framstod detta som hot om kaos. De var rädda för att deras egendom, religion, familjeliv eller samhällsordning skulle förstöras. Denna rädsla blev en viktig anledning till att fascistiska rörelser kunde växa. Fascisterna lovade att krossa kommunismen, stoppa strejker och återställa nationell ordning. Det betyder inte att alla som fruktade kommunism blev fascister. Många demokrater var också kritiska mot kommunistisk diktatur. Men fascistiska ledare använde rädslan skickligt. De framställde sig som det enda skyddet mot revolution. Därför kunde de få stöd från grupper som egentligen inte delade alla deras idéer, men som såg dem som ett mindre hot än kommunismen. Mellankrigstidens politik formades därför ofta av kampen mellan tre krafter: liberal demokrati, kommunism och fascism. Många människor upplevde att mitten inte längre höll.

Fascismen i Italien

Italien hade varit på segrarnas sida i första världskriget, men många italienare var ändå missnöjda efter kriget. Landet hade förlorat många soldater och ekonomin var svag. Många nationalister ansåg att Italien inte fått tillräckligt stora belöningar i fredsavtalen. De talade om en “stympad seger”. Samtidigt var Italien socialt oroligt. Arbetare strejkade, fabriker ockuperades och bönder krävde jord. Många konservativa och företagare fruktade en socialistisk revolution. I denna oro växte Benito Mussolini och hans fascistiska rörelse fram. Fascismen betonade nationen, ledaren, våldet och kampen. Den var starkt antikommunistisk, antidemokratisk och nationalistisk. Fascister menade att samhället inte skulle styras genom partier, debatter och kompromisser, utan genom en stark ledare och en enad nation. Individen skulle underordna sig staten. Motståndare skulle inte bemötas med argument utan krossas. Mussolinis anhängare organiserade våldsamma grupper, svartskjortorna, som attackerade socialister, fackföreningar och politiska motståndare. De använde misshandel, hot och mord för att skapa rädsla. Många inom polis, militär och överklass ingrep svagt eller stödde dem indirekt, eftersom de såg fascisterna som ett skydd mot vänstern. År 1922 genomförde fascisterna Marschen mot Rom. Mussolini krävde makten. Kungen, Viktor Emanuel III, valde att utse Mussolini till premiärminister i stället för att stoppa fascisterna med militär. Därefter monterade Mussolini steg för steg ner demokratin och byggde en diktatur. Italien blev den första fascistiska staten. Det blev en förebild för andra antidemokratiska rörelser i Europa, särskilt nazismen i Tyskland.

Vad kännetecknar fascism?

Fascism är en politisk ideologi och rörelse som växte fram efter första världskriget. Den kan se olika ut i olika länder, men vissa drag är återkommande. Fascismen är antidemokratisk. Den ser fria val, partier och parlamentarisk debatt som svaghet. I stället hyllar den en stark ledare, ofta framställd som nationens röst och vilja. Ledaren ska inte begränsas av kompromisser eller kritiska institutioner. Fascismen är ultranationalistisk. Den ser nationen som en organisk gemenskap som måste vara stark, ren och enad. Människor delas in i “vi” och “de”. De som anses hota nationen, till exempel kommunister, liberaler, minoriteter eller främmande makter, framställs som fiender. Fascismen hyllar våld och kamp. Den ser krig och konflikt som sätt att stärka nationen. Den föraktar svaghet och betonar disciplin, lydnad och offervilja. Militär stil, uniformer, massmöten, symboler och parader är viktiga. Fascismen är också starkt antiliberal och antisocialistisk. Den avvisar liberalismens individfrihet och socialismens klasskamp. I stället talar den om nationell enhet, där olika samhällsgrupper ska samarbeta under statens ledning. I praktiken skyddade fascismen ofta företagares och eliters intressen, samtidigt som fria fackföreningar och arbetarpartier krossades. Det är viktigt att skilja fascism från vanlig konservatism. Konservativa kan vilja bevara tradition och ordning inom ett demokratiskt system. Fascismen vill skapa en mobiliserad diktatur där staten, partiet och ledaren kontrollerar samhället. Fascismen är inte bara försiktig eller traditionell. Den är revolutionär på sitt sätt, eftersom den vill skapa ett nytt auktoritärt samhälle byggt på nationalism, våld och lydnad.

Det glada 1920-talet – modernitet och oro

Mellankrigstiden var inte bara kris och diktatur. Särskilt under 1920-talet fanns i vissa länder en stark känsla av modernitet och framtidstro. I USA talar man ofta om “the roaring twenties”, det glada eller brusande 1920-talet. Även i flera europeiska storstäder förändrades vardagen. Bilar blev vanligare. Film blev en masskultur. Radion spred musik, nyheter och underhållning in i hemmen. Jazz, dans, mode och sport fick större betydelse. Reklamen växte. Konsumtionssamhället började ta form, särskilt i USA. Människor kunde köpa varor på avbetalning och drömma om ett liv med nya bekvämligheter. Kvinnors roll förändrades också, åtminstone i städer och i vissa sociala grupper. Efter kriget hade kvinnor i flera länder fått rösträtt. Kortare frisyrer, nya kläder och större offentlig synlighet blev symboler för en ny kvinnlighet. Men förändringarna var ojämna. Många kvinnor levde fortfarande med traditionella förväntningar, låga löner och begränsade möjligheter. Kulturen blev experimenterande. I Tyskland utvecklades Bauhaus inom arkitektur och design. Konstnärer, författare och filmare prövade nya former för att uttrycka en modern, splittrad värld. Samtidigt fanns en konservativ motreaktion. Många upplevde jazz, storstadsliv, kvinnlig frigörelse och modern konst som hot mot moral och tradition. 1920-talet var därför både frigörande och oroligt. Under ytan fanns skulder, ekonomiska bubblor, politiskt våld och sociala skillnader. När börsen kraschade 1929 försvann mycket av framtidstron snabbt.

Den stora depressionen

År 1929 kraschade börsen i New York. Under 1920-talet hade många köpt aktier i tron att priserna alltid skulle stiga. Banker lånade ut pengar, företag expanderade och människor spekulerade. Men när aktiepriserna började falla spreds panik. Börskraschen blev början på den stora depressionen, en världsomfattande ekonomisk kris. Krisen slog hårt mot USA. Banker gick omkull. Företag stängde. Miljontals människor blev arbetslösa. Människor förlorade sina hem och köade för mat. Bönder drabbades av fallande priser och skulder. Eftersom USA var så viktigt för världsekonomin spreds krisen snabbt till andra länder. Europa påverkades starkt. Tyskland var särskilt sårbart eftersom landets ekonomi delvis byggde på amerikanska lån efter första världskriget. När amerikanska banker drog tillbaka lån och investeringar rasade den tyska ekonomin. Arbetslösheten steg till extrema nivåer. Fattigdom och desperation spreds. Den stora depressionen skadade förtroendet för demokratin. Många frågade sig varför demokratiska regeringar inte kunde ordna arbete och trygghet. Extremistiska partier växte genom att erbjuda enkla svar. Kommunister sade att kapitalismen hade kollapsat och måste ersättas. Fascister och nazister sade att nationen behövde en stark ledare, slut på splittringen och hårda tag mot fiender. Ekonomiska kriser skapar inte diktatur automatiskt. Men de kan göra människor mer mottagliga för rörelser som lovar snabba lösningar, syndabockar och ordning. Det var precis vad som hände i flera länder under 1930-talet.

USA och New Deal

I USA blev Franklin D. Roosevelt president 1933. Han lovade en “New Deal”, en ny giv, för det amerikanska folket. New Deal var ett stort reformprogram för att bekämpa depressionen. Staten skulle inte längre vänta på att marknaden skulle lösa allt själv. Den skulle ingripa för att skapa arbete, stödja fattiga, reglera banker och stabilisera ekonomin. Roosevelts regering startade offentliga arbeten, där människor fick jobb med att bygga vägar, broar, parker, dammar och andra projekt. Banker reglerades hårdare för att minska risken för nya krascher. Bönder fick stöd. Arbetslösa och äldre fick mer hjälp. Fackföreningars rättigheter stärktes. New Deal löste inte alla problem direkt. Arbetslösheten förblev hög under stora delar av 1930- talet, och vissa grupper, särskilt afroamerikaner och fattiga jordbruksarbetare, fick inte alltid samma stöd. Men New Deal förändrade synen på statens ansvar. Staten skulle inte bara skydda äganderätt och lagar, utan också ta ansvar för ekonomisk trygghet i kris. New Deal visar att ekonomisk kris kunde leda till olika politiska vägar. I Tyskland bidrog krisen till nazismens maktövertagande. I USA ledde den till reformer inom ett demokratiskt system. Skillnaden berodde på politiska institutioner, historiska erfarenheter, ledarskap och hur starkt demokratin var förankrad. Det är en viktig lärdom från mellankrigstiden: kriser prövar samhällen, men de avgör inte ensamma vilket samhälle som växer fram.

Nazismens väg till makten

Nazismen växte fram i Tyskland efter första världskriget. Adolf Hitler blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP. Partiet kombinerade extrem nationalism, antisemitism, antikommunism, hat mot Versaillesfreden och drömmen om ett starkt tyskt rike. Hitler försökte först ta makten genom en kupp i München 1923. Kuppen misslyckades, och Hitler dömdes till fängelse. Där skrev han boken Mein Kampf, där han utvecklade sin världsbild. Han beskrev historien som en kamp mellan raser, framställde judar som Tysklands huvudfiende och hävdade att tyskarna behövde livsrum, Lebensraum, i öster. Under 1920-talets stabilare år var nazisterna ett ganska litet parti. Men efter depressionen förändrades allt. Arbetslösheten steg, regeringar föll och människor tappade förtroendet för de etablerade partierna. Nazisterna lovade arbete, ordning, nationell återfödelse och hämnd mot Versailles. De använde propaganda, massmöten, symboler och våld för att skapa rörelse och känsla av styrka. Nazistpartiets stormtrupper, SA, angrep politiska motståndare, särskilt kommunister och socialdemokrater. Samtidigt försökte Hitler vinna stöd från konservativa eliter, företagare, militärer och nationalister. Många av dessa trodde att de kunde använda Hitler för att stoppa kommunismen och stabilisera landet. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler av president Paul von Hindenburg. Nazisterna hade inte fått egen majoritet i fria val, men de hade blivit ett mycket stort parti. Konservativa politiker trodde att de kunde kontrollera Hitler. De hade fel.

Från demokrati till diktatur i Tyskland

När Hitler väl blivit rikskansler gick nedmonteringen av demokratin snabbt. I februari 1933 brann riksdagshuset i Berlin. Nazisterna skyllde branden på kommunisterna och använde den som anledning att inskränka fri- och rättigheter. Politiska motståndare greps. Pressfrihet och mötesfrihet begränsades. Kort därefter drev nazisterna igenom fullmaktslagen. Den gav regeringen rätt att stifta lagar utan riksdagens godkännande. Därmed kunde Hitler styra diktatoriskt. Andra partier förbjöds eller tvingades upplösa sig. Fackföreningar krossades. Delstaternas självstyre försvagades. Staten, partiet och ledaren smälte samman. Nazisterna kallade detta Gleichschaltung, likriktning. Det betydde att samhällets organisationer skulle anpassas till nazismen: skolor, ungdomsorganisationer, kultur, domstolar, medier, arbetsliv och föreningar. Människor skulle inte bara lyda staten, utan formas till nazistiska medborgare. År 1934 genomförde Hitler de långa knivarnas natt, då ledare inom SA och andra rivaler mördades. Detta lugnade militären och konservativa eliter som oroade sig för SA:s makt. När president Hindenburg dog samma år slog Hitler samman presidentens och rikskanslerns makt och tog titeln Führer, ledare. På mindre än två år hade en demokratisk republik blivit en totalitär diktatur. Det skedde inte bara genom våld, utan också genom lagar, propaganda, rädsla, stöd från eliter och många människors passivitet eller medverkan.

Nazismens ideologi

Nazismen var mer än en vanlig diktatur. Den byggde på en extrem och rasistisk världsbild. Enligt nazismen var mänskligheten uppdelad i raser som kämpade mot varandra. Den så kallade ariska rasen, särskilt tyskarna, ansågs vara överlägsen. Judar framställdes som den farligaste fienden, inte bara som en religiös grupp utan som en påstådd raslig och politisk fiende. Antisemitism, alltså judehat, hade funnits i Europa långt före nazismen. Under medeltiden hade judar förföljts religiöst. Under 1800-talet växte mer rasistiska former av antisemitism fram. Nazisterna tog dessa idéer och gjorde dem till kärnan i sin politik. De skyllde Tysklands problem på judar, trots att judar var en liten minoritet och en del av det tyska samhället. Nazismen var också antikommunistisk och antiliberal. Den hatade marxism, demokrati, parlamentarism och mänskliga rättigheter. Den betonade ledaren, folkgemenskapen och staten. Individen skulle underordnas nationen och rasen. En annan central idé var Lebensraum, livsrum. Nazisterna menade att Tyskland behövde erövra områden i östra Europa för att ge plats åt det tyska folket. Det innebar från början planer på krig, kolonisation, fördrivning och förslavning av andra folk, särskilt slaver. Nazismen var därför inte bara ett svar på ekonomisk kris. Den var en ideologi som ville omforma Europa genom rasism, diktatur och krig.

Propaganda, ungdom och kontroll

Nazisterna förstod propagandans kraft. Joseph Goebbels, propagandaminister, styrde press, radio, film, kultur och massmöten. Budskapet skulle upprepas ständigt: Hitler var nationens räddare, Tyskland var hotat av fiender, judar och kommunister bar skulden, och folket måste enas. Radio blev särskilt viktig. Billiga radioapparater spreds så att Hitlers tal och nazistiska budskap kunde nå in i hemmen. Film användes för både underhållning och propaganda. Massmöten med fanor, facklor, uniformer och musik skapade starka känslor. Människor skulle inte bara övertygas med argument, utan dras in i en upplevelse av gemenskap och makt. Skolan förändrades. Undervisningen skulle anpassas till nazistisk ideologi. Barn lärde sig raslära, lydnad och lojalitet mot Führern. Pojkar uppmuntrades att bli starka soldater. Flickor skulle förberedas för moderskap och familjeliv i den nazistiska staten. Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel blev viktiga ungdomsorganisationer. Genom dem fostrades unga till nazistisk gemenskap. Fritid, idrott, läger, sång och kamratskap användes för politisk påverkan. Målet var att staten skulle forma människan från barndomen. Samtidigt användes övervakning och terror. Gestapo, den hemliga polisen, och SS skapade rädsla. Koncentrationsläger inrättades först för politiska motståndare som kommunister, socialdemokrater och fackliga ledare. Senare skulle lägersystemet växa och bli en central del av nazismens förföljelse och folkmord.

Judeförföljelserna före kriget

Nazisternas förföljelse av judar började direkt efter maktövertagandet och skärptes steg för steg. Först handlade det om bojkott, propaganda, avskedanden och social utestängning. Judiska butiker märktes ut. Judar utestängdes från statliga tjänster, universitet, yrken och kulturliv. År 1935 infördes Nürnberglagarna. De tog ifrån judar deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judiska tyskar. Lagarna byggde på nazistisk rasideologi och definierade judiskhet genom härkomst, inte bara religion. Detta gjorde förföljelsen till en statlig och juridisk ordning. År 1938 skärptes våldet kraftigt under Kristallnatten, natten mellan den 9 och 10 november. Synagogor brändes, judiska butiker förstördes, människor misshandlades och tusentals judiska män greps och skickades till koncentrationsläger. Namnet Kristallnatten syftar på glassplitter från krossade skyltfönster, men ordet kan försköna våldet. Det var en statligt organiserad pogrom. Efter Kristallnatten blev det tydligt för många judar att livet i Tyskland var livsfarligt. Många försökte fly, men det var svårt. Andra länder tog ofta emot få flyktingar. Byråkrati, antisemitism och rädsla gjorde att många dörrar stängdes. Före kriget hade nazisternas politik ännu inte blivit det industriella massmord som senare kallas Förintelsen. Men grunden var lagd: avhumanisering, juridisk utestängning, våld, läger och ett samhälle där många accepterade eller deltog i förföljelsen.

Diktaturer och auktoritära regimer i Europa

Tyskland och Italien var de mest kända fascistiska diktaturerna, men demokratin försvagades i många europeiska länder under mellankrigstiden. I Östeuropa och Sydeuropa blev auktoritära regimer vanliga. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Portugal, Spanien och flera andra länder hade perioder av diktatur eller starkt begränsad demokrati. Orsakerna varierade. Många nya stater saknade stabil demokratisk tradition. Ekonomiska problem och etniska konflikter skapade oro. Rädsla för kommunism gjorde att militären, kungen eller konservativa grupper kunde ta makten med löften om ordning. Demokratin sågs av vissa som svag, splittrad och främmande. I Spanien ledde motsättningarna till inbördeskrig 1936–1939. Spanien var djupt splittrat mellan vänster och höger, republikaner och monarkister, antiklerikala och starkt katolska grupper, arbetarrörelser och konservativa jordägare. När militära grupper under general Francisco Franco gjorde uppror mot den demokratiska republiken började ett brutalt krig. Nazityskland och fascistiska Italien stödde Franco med vapen och soldater. Sovjetunionen stödde republiken, och frivilliga från många länder reste till Spanien för att kämpa mot fascismen. Kriget blev på sätt och vis en förövning inför andra världskriget. Bombningen av staden Guernica 1937, utförd av tyska flygplan, blev en symbol för civila offer i modern krigföring. Franco segrade 1939 och skapade en långvarig diktatur. Spanien visade att kampen mellan demokrati, fascism och kommunism inte bara var idédebatt. Den kunde bli inbördeskrig.

Demokratiernas svårigheter

Alla länder blev inte diktaturer. Storbritannien, Frankrike, USA, Sverige och flera andra demokratier överlevde mellankrigstiden. Men även där var demokratin pressad. I Storbritannien fanns arbetslöshet, strejker och ekonomiska problem, särskilt i gamla industriområden. I Frankrike var politiken splittrad mellan höger och vänster. Regeringar byttes ofta. I USA skapade depressionen enorm fattigdom, men demokratin höll och reformer genomfördes genom New Deal. Demokratiernas svårighet låg ofta i att de behövde hantera kriser långsamt och genom kompromisser. Diktatorer kunde framstå som handlingskraftiga eftersom de inte behövde ta hänsyn till opposition, pressfrihet eller parlament. Men den handlingskraften byggde på förtryck. Demokratiernas styrka var frihet, debatt och rättigheter, men i kris kunde detta uppfattas som svaghet. Det fanns också en stark fredsvilja efter första världskriget. Många människor i Storbritannien och Frankrike ville nästan till varje pris undvika ett nytt storkrig. Minnet av skyttegravarna var levande. Detta påverkade hur demokratierna mötte Hitlers aggression under 1930-talet. Demokratierna stod alltså inför ett svårt problem. Om de agerade hårt mot Hitler kunde det bli krig. Om de lät honom fortsätta kunde han bli starkare. Under flera år valde de främst eftergifter och förhandling. Det kallas ofta eftergiftspolitik.

Nationernas Förbunds misslyckande

Nationernas Förbund hade skapats efter första världskriget för att förhindra nya krig. Men under 1930-talet visade det sig att organisationen var för svag för att stoppa aggressiva stater. Ett viktigt test kom när Japan 1931 invaderade Manchuriet i nordöstra Kina och skapade lydstaten Manchukuo. Nationernas Förbund kritiserade Japan, men kunde inte stoppa invasionen. Japan lämnade förbundet. Ett annat test kom när Italien under Mussolini anföll Etiopien 1935. Etiopien var en av få självständiga afrikanska stater och medlem i Nationernas Förbund. Förbundet fördömde angreppet och införde vissa sanktioner, men de var svaga och stoppade inte Italien. Storbritannien och Frankrike ville inte driva Mussolini närmare Hitler och agerade försiktigt. Etiopien erövrades. Dessa misslyckanden visade att internationella regler bara fungerar om stater är beredda att försvara dem. Nationernas Förbund hade ingen egen armé. USA var inte medlem. Storbritannien och Frankrike var försiktiga. Diktaturerna lärde sig att aggression kunde löna sig. När Hitler senare bröt mot Versaillesfreden och expanderade kunde han se att omvärlden ofta protesterade men sällan agerade kraftfullt. Nationernas Förbunds svaghet blev därför en del av vägen mot andra världskriget.

Japans militarism och expansion

I Asien växte Japan fram som en imperialistisk stormakt. Efter Meijirestaurationen på 1800-talet hade Japan moderniserat sin industri, militär och stat. Landet hade besegrat Kina 1895 och Ryssland 1905. Under mellankrigstiden ökade militärens inflytande i japansk politik. Japan saknade vissa råvaror och ville säkra tillgång till marknader, mineraler och jordbruksområden. Nationalistiska och militaristiska ledare menade att Japan behövde expandera för att överleva och bli Asiens ledande makt. De talade ibland om att befria Asien från västerländsk imperialism, men i praktiken byggde Japan ett eget imperium. År 1931 tog Japan Manchuriet. År 1937 inleddes ett fullskaligt krig mot Kina. Japanska styrkor erövrade stora områden och begick svåra övergrepp. Massakern i Nanjing 1937, där civila och krigsfångar dödades i mycket stort antal, blev ett av de mest brutala exemplen. Japans expansion var viktig för världsläget. Den visade att krisen i mellankrigstiden inte bara var europeisk. Även i Asien utmanades den internationella ordningen av en militariserad stormakt. När Japan senare gick vidare i Sydostasien skulle konflikten bli en del av andra världskriget.

Hitlers utrikespolitik och vägen mot krig

Hitlers mål var från början att riva upp Versaillesfreden, ena alla tyskar i ett större rike och erövra Lebensraum i öster. Under 1930-talet tog han steg för steg större risker. År 1935 införde Tyskland allmän värnplikt och började bygga upp armén öppet, trots att Versaillesfreden förbjöd detta. År 1936 marscherade tyska trupper in i Rhenlandet, ett område vid gränsen mot Frankrike som enligt fredsavtalen skulle vara demilitariserat. Det var ett stort risktagande. Den tyska armén var ännu inte stark nog för ett stort krig. Om Frankrike och Storbritannien hade ingripit kunde Hitler ha tvingats backa. Men de gjorde inte det. År 1938 genomfördes Anschluss, då Österrike anslöts till Tyskland. Många österrikare stödde detta, men det skedde under stark nazistisk press och bröt mot fredsordningen efter första världskriget. Därefter riktade Hitler krav mot Sudetområdet i Tjeckoslovakien, där många tysktalande bodde. Storbritannien och Frankrike valde att förhandla. Vid Münchenöverenskommelsen 1938 fick Hitler Sudetområdet i utbyte mot löften om att inte kräva mer. Tjeckoslovakien fick inte vara med och bestämma över sin egen framtid. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain hoppades att avtalet skulle rädda freden. Men Hitler nöjde sig inte. År 1939 ockuperade Tyskland resten av Tjeckien. Då blev det tydligt att hans mål inte bara var att samla tysktalande områden. Han ville expandera med våld.

Molotov-Ribbentrop-pakten och anfallet på Polen

Efter ockupationen av Tjeckien började Hitler rikta krav mot Polen. Storbritannien och Frankrike lovade nu att stödja Polen om landet angreps. Men Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig, åtminstone tillfälligt. Därför slöt Nazityskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt i augusti 1939. Den kallas Molotov-Ribbentrop-pakten efter de båda utrikesministrarna. Pakten chockade världen, eftersom nazismen och kommunismen var ideologiska fiender. Men båda diktaturerna hade egna intressen. Hitler ville ha fria händer mot Polen utan att Sovjet ingrep. Stalin ville vinna tid och flytta Sovjetunionens gränser västerut. I ett hemligt tillägg delade Tyskland och Sovjetunionen upp Östeuropa i intressesfärer, bland annat Polen och Baltikum. Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Den tyska armén använde snabba anfall med flyg, stridsvagnar och motoriserade förband. Det kom att kallas blixtkrig, även om verkligheten var mer komplicerad än ordet antyder. Den 17 september gick även Sovjetunionen in i östra Polen enligt den hemliga överenskommelsen. Den 3 september förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Andra världskriget hade börjat. Mellankrigstiden slutade alltså inte i fredens seger, utan i ett nytt och ännu större krig. De problem som inte lösts efter 1918, och de aggressiva diktaturer som vuxit fram under 1930-talet, hade nu lett världen in i en ny katastrof.

Sverige under mellankrigstiden

Sverige var inte opåverkat av mellankrigstidens utveckling. Efter första världskriget genomfördes den demokratiska rösträttsreformen. Valet 1921 blev det första riksdagsvalet där både kvinnor och män kunde rösta på lika villkor. Sverige tog därmed ett avgörande steg från begränsad demokrati till politisk demokrati. Men Sverige hade också stora sociala och ekonomiska problem. Arbetslöshet, fattigdom och konflikter på arbetsmarknaden präglade perioden. År 1931 inträffade skotten i Ådalen, då militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare i Ångermanland och fem personer dödades. Händelsen blev ett trauma i svensk arbetarrörelse och ledde till stark kritik mot att militär användes vid arbetskonflikter. Under 1930-talet växte den svenska välfärdspolitiken fram steg för steg. Socialdemokraterna blev regeringsparti 1932 under Per Albin Hansson. Begreppet folkhemmet blev viktigt. Det uttryckte en vision om att Sverige skulle vara som ett hem för hela folket, där klassklyftor skulle minska och staten skulle ta större ansvar för trygghet, arbete och sociala reformer. Sverige drabbades av depressionen, men klarade sig efter hand bättre än många andra länder genom bland annat statliga insatser, arbetsmarknadspolitik och exportens återhämtning. Demokratin överlevde, även om antidemokratiska idéer också fanns i Sverige. Det fanns svenska nazister och rasbiologiska idéer hade inflytande, men nazismen blev aldrig en massrörelse på samma sätt som i Tyskland. Sverige under mellankrigstiden visar att samma internationella kris kunde få olika resultat i olika länder. Ekonomisk kris och social oro kunde leda till diktatur, men också till demokratiska reformer och välfärdsbygge.

Varför demokratier faller

Mellankrigstiden är viktig därför att den visar hur demokratier kan försvagas och falla. Det sker sällan på en enda dag. Ofta sker det steg för steg. Först kan förtroendet för politiker och institutioner minska. Människor börjar se parlamentet som svagt och partier som egoistiska. Sedan kan extremistiska rörelser erbjuda enkla svar: allt är en viss grupps fel, landet behöver en stark ledare, medierna ljuger, demokratin är bara splittring. Om ekonomin samtidigt är i kris kan sådana budskap bli mer lockande. Våld spelar också roll. När politiska grupper använder våld på gatorna kan människor börja längta efter ordning till vilket pris som helst. Om polis, domstolar och militär inte försvarar demokratin blir den sårbar. Om konservativa eliter tror att de kan använda extremister för egna syften kan de i stället hjälpa dem till makten. Propaganda är ett annat verktyg. Diktaturer behöver inte bara tysta motståndare. De behöver skapa en berättelse där ledaren framstår som räddaren, fienden som ond och folket som en enhet som måste lyda. När människor vänjer sig vid hat, lögner och avhumanisering blir förtryck lättare att acceptera. Mellankrigstiden visar därför att demokrati kräver mer än val. Den kräver rättsstat, fria medier, respekt för minoriteter, fungerande ekonomi, politisk kultur och människor som är beredda att försvara demokratins spelregler även när de själva förlorar en politisk strid.

Mellankrigstidens arv

Mellankrigstiden lämnade ett tungt arv. Den visade att fredsavtal som skapar förödmjukelse och olösta konflikter kan bli farliga. Den visade att ekonomiska kriser kan öppna dörrar för extremism. Den visade att demokratier kan falla om de inte har starkt stöd. Den visade att hatpropaganda kan förbereda människor på förföljelse och våld. Men mellankrigstiden visar också att historien inte är förutbestämd. Alla länder gick inte samma väg. Vissa demokratier föll, andra överlevde. Vissa samhällen svarade på kris med diktatur och aggression, andra med reformer. Människor gjorde val: politiker, väljare, företagsledare, militärer, journalister, lärare, arbetare och ungdomar. Det är därför perioden är så viktig i historieundervisning. Den hjälper oss att förstå andra världskrigets bakgrund, men också demokratins villkor. Den ställer frågor som fortfarande är aktuella: Vad händer när människor tappar tilliten till samhället? Hur används syndabockar i politik? Varför kan hat bli accepterat? Hur kan en demokrati försvara sig utan att själv bli odemokratisk? Vilket ansvar har vanliga människor när ett samhälle förändras? Mellankrigstiden är inte bara tiden mellan två krig. Den är en varning om hur fred kan förloras.

Sammanfattning

Mellankrigstiden var perioden mellan första världskrigets slut 1918 och andra världskrigets början 1939. Den började med hopp om fred, demokrati och en ny internationell ordning, men utvecklades till en tid av ekonomisk kris, politisk extremism och växande diktaturer. Efter första världskriget ritades Europas karta om. Nya stater bildades, men gränserna skapade minoritetsproblem och nya konflikter. Tyskland var starkt missnöjt med Versaillesfreden, som upplevdes som förödmjukande. Weimarrepubliken blev en demokratisk stat men hade svag grund, eftersom den förknippades med nederlag, ekonomiska problem och politiskt våld. I Ryssland ledde revolutionen till Sovjetunionen, en kommunistisk enpartistat. Under Stalin blev Sovjetunionen en diktatur med snabb industrialisering, kollektivisering, svält, terror och förföljelser. Rädslan för kommunism blev samtidigt en viktig orsak till att fascistiska rörelser kunde få stöd i andra länder. Fascismen växte först till makten i Italien under Mussolini. Den betonade nationalism, ledarkult, våld, antikommunism och förakt för demokrati. I Tyskland utnyttjade Hitler och nazisterna missnöjet med Versaillesfreden, depressionen och rädslan för kommunism. Efter Hitlers maktövertagande 1933 monterades demokratin snabbt ner och ersattes av nazistisk diktatur. Den stora depressionen efter börskraschen 1929 förvärrade läget i hela världen. I USA ledde krisen till Roosevelts New Deal och statliga reformer. I Tyskland bidrog den till nazismens genombrott. Det visar att kriser kan leda till olika vägar beroende på politiska institutioner, ledarskap och demokratins styrka. Under 1930-talet misslyckades Nationernas Förbund med att stoppa aggressioner från Japan, Italien och Tyskland. Hitler bröt stegvis mot Versaillesfreden, återupprustade, tog Rhenlandet, anslöt Österrike och krävde Sudetområdet. Efter Münchenöverenskommelsen 1938 fortsatte han ändå sin expansion. Genom Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 säkrade han tillfälligt Sovjetunionens neutralitet och anföll Polen den 1 september. Därmed började andra världskriget. Sverige utvecklades under mellankrigstiden mot full demokrati och började bygga en mer aktiv välfärdspolitik, men påverkades också av arbetslöshet, sociala konflikter, Ådalen 1931 och antidemokratiska idéströmningar. Mellankrigstiden visar hur fred kan bli instabil om ekonomiska kriser, förödmjukelse, nationalism, hatpropaganda och svaga demokratiska institutioner får växa. Den visar också att demokratin aldrig är självklar. Den måste försvaras genom rättsstat, fria medier, respekt för minoriteter och politiskt ansvar.

Viktiga begrepp

mellankrigstiden Versaillesfreden krigsskuldklausulen skadestånd dolkstötslegenden Weimarrepubliken republik inflation hyperinflation demokrati diktatur Sovjetunionen bolsjeviker Lenin Josef Stalin enpartistat kollektivisering kulaker Holodomor kommunism rädsla för kommunism fascism Benito Mussolini svartskjortor Marschen mot Rom ledarkult ultranationalism antikommunism totalitär stat det glada 1920-talet radio film jazz Bauhaus börskraschen 1929 den stora depressionen Franklin D. Roosevelt New Deal Adolf Hitler NSDAP nazism Mein Kampf antisemitism Lebensraum SA SS Gestapo riksdagshusbranden fullmaktslagen Gleichschaltung Führer Nürnberglagarna Kristallnatten koncentrationsläger propaganda Joseph Goebbels Hitlerjugend Bund Deutscher Mädel Spanska inbördeskriget Francisco Franco Guernica Nationernas Förbund Manchuriet Etiopien Japan Nanjingmassakern eftergiftspolitik Neville Chamberlain Rhenlandet Anschluss Sudetområdet Münchenöverenskommelsen Molotov-Ribbentrop-pakten Polen 1939 blixtkrig Sverige under mellankrigstiden allmän och lika rösträtt Ådalen 1931 Per Albin Hansson folkhemmet rasbiologi demokratins sårbarhet