Historia

Kapitel 17: Mellankrigstiden – demokrati, diktatur och vägen mot ett nytt krig

När första världskriget tog slut 1918 var många människor utmattade. De ville ha fred, mat, arbete och ett normalt liv. Soldater återvände från fronten, familje

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

DemokratiMellankrigstidenDiktaturFörsta världskrigetRepublikAndra världskrigetFascismNazismKommunismVersaillesfredenPropagandaPolis

En fred som inte blev trygg

När första världskriget tog slut 1918 var många människor utmattade. De ville ha fred, mat, arbete och ett normalt liv. Soldater återvände från fronten, familjer sörjde sina döda och länder försökte bygga upp det som kriget hade förstört. I Europa fanns ett starkt hopp om att katastrofen aldrig skulle upprepas. Nationernas Förbund hade skapats för att lösa konflikter genom samtal i stället för krig. Nya stater hade bildats, och i flera länder infördes mer demokratiska styrelseskick. Men freden blev inte stabil. Under ytan fanns många problem kvar. Tyskland kände sig förödmjukat av Versaillesfreden. Nya gränser skapade minoritetsproblem. Ekonomier var skadade av kriget. Många människor var arbetslösa, fattiga och arga. I Ryssland hade revolutionen lett till ett kommunistiskt styre, vilket skrämde många regeringar och överklasser i Europa. Samtidigt inspirerade revolutionen arbetare och socialister i andra länder. Mellankrigstiden kallas perioden mellan första världskrigets slut 1918 och andra världskrigets början 1939. Det var en tid full av motsägelser. På vissa håll växte demokrati, kultur, teknik och framtidstro. Bilar, radio, film och nya nöjen förändrade vardagen. Kvinnor fick rösträtt i flera länder. Vetenskap och konst utvecklades. Men det var också en tid av ekonomisk kris, politiskt våld, rädsla, extremism och växande diktaturer. Det är viktigt att förstå att andra världskriget inte bara “började” 1939 utan bakgrund. Vägen dit gick genom mellankrigstidens konflikter. Demokratierna var unga och ofta svaga. Diktatorer lovade ordning, nationell storhet och lösningar på kriser. Många människor tappade tron på att parlament, kompromisser och fria val kunde lösa problemen. När ekonomin föll samman efter 1929 blev misstron ännu starkare. Mellankrigstiden visar därför hur skör demokrati kan vara när människor förlorar trygghet, när hat används politiskt och när stater inte vågar stoppa aggression i tid.

Europa efter första världskriget

Efter första världskriget såg Europas karta annorlunda ut. De gamla imperierna hade fallit eller försvagats. Tyska kejsardömet var borta. Österrike-Ungern hade upplösts. Osmanska riket höll på att ersättas av nya stater och mandat i Mellanöstern. Tsarryssland hade fallit och ersatts av en kommunistisk stat. Nya länder bildades eller återuppstod: Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Österrike, Ungern och Jugoslavien. På kartan kunde detta se ut som att principen om nationellt självbestämmande hade segrat. Folk skulle få egna stater. Men verkligheten var mycket mer komplicerad. I många områden levde olika folkgrupper blandade. Det gick inte att dra gränser som gjorde alla nöjda. Tjeckoslovakien innehöll till exempel både tjecker, slovaker, tyskar, ungrare och andra grupper. Polen hade stora minoriteter av ukrainare, judar, tyskar och belarusier. Jugoslavien bestod av flera sydslaviska folk med olika religioner, språkvarianter och historiska erfarenheter. Många människor hamnade därför i stater där de själva inte tillhörde majoriteten. Det skapade spänningar. Minoriteter kunde känna sig diskriminerade. Grannländer kunde påstå att de ville skydda “sina” folk på andra sidan gränsen. Tyskland skulle senare använda tysktalande minoriteter i andra länder som argument för expansion. Nya stater var ofta stolta över sin självständighet, men också rädda för sina grannar. Europa efter kriget var alltså inte bara en kontinent i fred. Det var en kontinent där gamla imperier hade spruckit, nya stater kämpade för att överleva och många människor inte kände sig hemma i den nya ordningen.

Versaillesfreden och Tysklands missnöje

Tyskland var det land där missnöjet med fredsavtalet blev allra viktigast. Versaillesfreden 1919 tvingade Tyskland att acceptera hårda villkor. Landet förlorade områden, bland annat Alsace- Lorraine till Frankrike. Tyska kolonier togs ifrån landet. Armén begränsades kraftigt. Tyskland fick inte ha flygvapen och bara en mycket liten flotta. Dessutom skulle landet betala stora skadestånd till segrarmakterna. Det mest förödmjukande för många tyskar var krigsskuldklausulen. Den innebar att Tyskland och dess allierade fick skulden för kriget och därför skulle betala ersättning. Många tyskar upplevde detta som orättvist. De menade att flera stormakter hade ansvar för kriget. Även människor som inte stödde militarism eller kejsardömet kunde tycka att fredsavtalet var för hårt. Särskilt farlig blev den så kallade dolkstötslegenden. Den spreds av högernationalister och gick ut på att den tyska armén egentligen inte hade förlorat på slagfältet, utan blivit förrådd av politiker, socialister, demokrater och judar hemma i Tyskland. Det var en lögn. Den tyska armén var militärt utmattad och landet kunde inte fortsätta kriget. Men myten blev politiskt kraftfull. Dolkstötslegenden gjorde att demokratin i det nya Tyskland fick bära skulden för nederlaget. Den republik som bildades efter kriget, Weimarrepubliken, fick underteckna fredsavtalet. Därför kunde dess fiender kalla demokratiska politiker för “novemberförbrytare”. På det sättet kopplades demokrati i många människors ögon till nederlag, förödmjukelse och ekonomiska problem. Versaillesfreden skapade inte nazismen ensam. Men den gav nationalistiska och antidemokratiska rörelser starka känslor att utnyttja.

Weimarrepubliken – en demokrati med svag grund

Efter kejsarens fall 1918 blev Tyskland en republik. Den brukar kallas Weimarrepubliken, eftersom den nya författningen antogs i staden Weimar. Republiken var demokratisk. Den hade allmän rösträtt för kvinnor och män, parlament, politiska partier och en konstitution. Men demokratin föddes i en mycket svår situation. Kriget var förlorat. Ekonomin var skadad. Många soldater återvände till arbetslöshet och oro. Högern hatade republiken eftersom den förknippades med nederlag och Versaillesfreden. Yttersta vänstern ville ha en socialistisk revolution liknande den i Ryssland. Våldsamma grupper på både höger- och vänsterkanten försökte påverka politiken genom uppror, gatustrider och mord. Weimarrepubliken fick också problem genom sitt politiska system. Många partier satt i riksdagen, och regeringar blev ofta svaga och kortlivade. Det var svårt att skapa stabila majoriteter. Presidenten hade dessutom starka nödbefogenheter och kunde i kriser styra genom dekret, alltså beslut utan vanligt parlamentariskt stöd. Det skulle senare utnyttjas på ett sätt som försvagade demokratin. Ändå var Weimarrepubliken inte bara kaos. Under mitten av 1920-talet stabiliserades ekonomin delvis. Kultur, film, konst, arkitektur och vetenskap blomstrade, särskilt i städer som Berlin. Många människor levde moderna liv med bio, jazz, kabaréer, nya kläder och politiska diskussioner. Tyskland var på flera sätt ett av Europas mest kulturellt dynamiska samhällen. Men republiken saknade ett tillräckligt starkt försvar i människors hjärtan. Många accepterade demokratin så länge den fungerade. När den ekonomiska krisen kom 1929 försvann stödet snabbt.

Ryska revolutionens efterverkningar och Sovjetunionen

I Ryssland hade revolutionen 1917 lett till att bolsjevikerna tog makten. Efter revolutionen följde ett blodigt inbördeskrig mellan de röda, som stödde bolsjevikerna, och de vita, som bestod av olika grupper som ville störta dem. De vita kunde vara monarkister, liberaler, nationalister eller andra motståndare till bolsjevikernas styre. Flera utländska makter ingrep också, eftersom de fruktade att kommunismen skulle spridas. Bolsjevikerna vann inbördeskriget. År 1922 bildades Sovjetunionen, en kommunistisk enpartistat. I teorin skulle arbetare och bönder styra genom sovjeter, alltså råd. I praktiken samlades makten hos kommunistpartiet. Andra partier förbjöds eller trycktes undan. Staten kontrollerade politik, ekonomi och mycket av samhällslivet. Lenin ledde den nya staten fram till sin död 1924. Efter en maktkamp tog Josef Stalin successivt kontrollen. Under Stalin blev Sovjetunionen en hård diktatur. Staten genomförde snabb industrialisering och tvingade igenom kollektivisering av jordbruket. Kollektivisering innebar att böndernas jord och djur skulle samlas i stora kollektivjordbruk. Många bönder gjorde motstånd, särskilt de som kallades kulaker, alltså rikare bönder. Motståndet slogs ner brutalt. Konsekvenserna blev katastrofala. Miljontals människor drabbades av svält, deportationer, tvångsarbete och avrättningar. I Ukraina ledde Stalins politik och spannmålsindrivning till en mycket svår svältkatastrof i början av 1930-talet, ofta kallad Holodomor. Samtidigt byggdes tung industri, gruvor, fabriker och stora projekt i snabb takt. Sovjetunionen blev därmed ett samhälle som lovade jämlikhet och arbetarmakt, men som i praktiken styrdes genom diktatur, rädsla och statligt våld. För många människor i Europa blev Sovjet både ett hopp om ett annat samhälle och ett skrämmande exempel på revolutionens brutalitet.

Rädsla för kommunism

Efter ryska revolutionen spreds en stark rädsla för kommunism bland Europas regeringar, överklasser och stora delar av medelklassen. Många fruktade att revolutioner skulle spridas till Tyskland, Italien, Frankrike och andra länder. I flera länder fanns strejker, arbetarråd och socialistiska uppror efter första världskriget. I Tyskland försökte spartakisterna, en revolutionär socialistisk grupp, genomföra ett uppror 1919. Upproret slogs ner, och ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. I Ungern fanns en kortlivad kommunistisk rådsrepublik. I Italien förekom stora strejker, fabriksockupationer och bondeprotester under åren efter kriget. För fabriksägare, jordägare, konservativa politiker och många vanliga människor framstod detta som hot om kaos. De var rädda för att deras egendom, religion, familjeliv eller samhällsordning skulle förstöras. Denna rädsla blev en viktig anledning till att fascistiska rörelser kunde växa. Fascisterna lovade att krossa kommunismen, stoppa strejker och återställa nationell ordning. Det betyder inte att alla som fruktade kommunism blev fascister. Många demokrater var också kritiska mot kommunistisk diktatur. Men fascistiska ledare använde rädslan skickligt. De framställde sig som det enda skyddet mot revolution. Därför kunde de få stöd från grupper som egentligen inte delade alla deras idéer, men som såg dem som ett mindre hot än kommunismen. Mellankrigstidens politik formades därför ofta av kampen mellan tre krafter: liberal demokrati, kommunism och fascism. Många människor upplevde att mitten inte längre höll.

Fascismen i Italien

Italien hade varit på segrarnas sida i första världskriget, men många italienare var ändå missnöjda efter kriget. Landet hade förlorat många soldater och ekonomin var svag. Många nationalister ansåg att Italien inte fått tillräckligt stora belöningar i fredsavtalen. De talade om en “stympad seger”. Samtidigt var Italien socialt oroligt. Arbetare strejkade, fabriker ockuperades och bönder krävde jord. Många konservativa och företagare fruktade en socialistisk revolution. I denna oro växte Benito Mussolini och hans fascistiska rörelse fram. Fascismen betonade nationen, ledaren, våldet och kampen. Den var starkt antikommunistisk, antidemokratisk och nationalistisk. Fascister menade att samhället inte skulle styras genom partier, debatter och kompromisser, utan genom en stark ledare och en enad nation. Individen skulle underordna sig staten. Motståndare skulle inte bemötas med argument utan krossas. Mussolinis anhängare organiserade våldsamma grupper, svartskjortorna, som attackerade socialister, fackföreningar och politiska motståndare. De använde misshandel, hot och mord för att skapa rädsla. Många inom polis, militär och överklass ingrep svagt eller stödde dem indirekt, eftersom de såg fascisterna som ett skydd mot vänstern. År 1922 genomförde fascisterna Marschen mot Rom. Mussolini krävde makten. Kungen, Viktor Emanuel III, valde att utse Mussolini till premiärminister i stället för att stoppa fascisterna med militär. Därefter monterade Mussolini steg för steg ner demokratin och byggde en diktatur. Italien blev den första fascistiska staten. Det blev en förebild för andra antidemokratiska rörelser i Europa, särskilt nazismen i Tyskland.

Vad kännetecknar fascism?

Fascism är en politisk ideologi och rörelse som växte fram efter första världskriget. Den kan se olika ut i olika länder, men vissa drag är återkommande. Fascismen är antidemokratisk. Den ser fria val, partier och parlamentarisk debatt som svaghet. I stället hyllar den en stark ledare, ofta framställd som nationens röst och vilja. Ledaren ska inte begränsas av kompromisser eller kritiska institutioner. Fascismen är ultranationalistisk. Den ser nationen som en organisk gemenskap som måste vara stark, ren och enad. Människor delas in i “vi” och “de”. De som anses hota nationen, till exempel kommunister, liberaler, minoriteter eller främmande makter, framställs som fiender. Fascismen hyllar våld och kamp. Den ser krig och konflikt som sätt att stärka nationen. Den föraktar svaghet och betonar disciplin, lydnad och offervilja. Militär stil, uniformer, massmöten, symboler och parader är viktiga. Fascismen är också starkt antiliberal och antisocialistisk. Den avvisar liberalismens individfrihet och socialismens klasskamp. I stället talar den om nationell enhet, där olika samhällsgrupper ska samarbeta under statens ledning. I praktiken skyddade fascismen ofta företagares och eliters intressen, samtidigt som fria fackföreningar och arbetarpartier krossades. Det är viktigt att skilja fascism från vanlig konservatism. Konservativa kan vilja bevara tradition och ordning inom ett demokratiskt system. Fascismen vill skapa en mobiliserad diktatur där staten, partiet och ledaren kontrollerar samhället. Fascismen är inte bara försiktig eller traditionell. Den är revolutionär på sitt sätt, eftersom den vill skapa ett nytt auktoritärt samhälle byggt på nationalism, våld och lydnad.

Det glada 1920-talet – modernitet och oro

Mellankrigstiden var inte bara kris och diktatur. Särskilt under 1920-talet fanns i vissa länder en stark känsla av modernitet och framtidstro. I USA talar man ofta om “the roaring twenties”, det glada eller brusande 1920-talet. Även i flera europeiska storstäder förändrades vardagen. Bilar blev vanligare. Film blev en masskultur. Radion spred musik, nyheter och underhållning in i hemmen. Jazz, dans, mode och sport fick större betydelse. Reklamen växte. Konsumtionssamhället började ta form, särskilt i USA. Människor kunde köpa varor på avbetalning och drömma om ett liv med nya bekvämligheter. Kvinnors roll förändrades också, åtminstone i städer och i vissa sociala grupper. Efter kriget hade kvinnor i flera länder fått rösträtt. Kortare frisyrer, nya kläder och större offentlig synlighet blev symboler för en ny kvinnlighet. Men förändringarna var ojämna. Många kvinnor levde fortfarande med traditionella förväntningar, låga löner och begränsade möjligheter. Kulturen blev experimenterande. I Tyskland utvecklades Bauhaus inom arkitektur och design. Konstnärer, författare och filmare prövade nya former för att uttrycka en modern, splittrad värld. Samtidigt fanns en konservativ motreaktion. Många upplevde jazz, storstadsliv, kvinnlig frigörelse och modern konst som hot mot moral och tradition. 1920-talet var därför både frigörande och oroligt. Under ytan fanns skulder, ekonomiska bubblor, politiskt våld och sociala skillnader. När börsen kraschade 1929 försvann mycket av framtidstron snabbt.