Kapitel 19: Kalla kriget – en värld mellan två supermakter

När freden blev en ny konflikt

När andra världskriget tog slut 1945 var många människor lättade. Nazityskland var besegrat. Japan hade kapitulerat. Koncentrationsläger och dödsläger befriades. I stora delar av världen fanns en stark längtan efter fred, återuppbyggnad och trygghet. Men freden blev inte så enkel som många hade hoppats. Redan kort efter krigsslutet växte en ny konflikt fram, inte främst mellan de gamla fienderna Tyskland och Frankrike, utan mellan de två stormakter som hade blivit starkast efter kriget: USA och Sovjetunionen. Denna konflikt kallas kalla kriget. Det var ett kallt krig eftersom USA och Sovjetunionen aldrig hamnade i ett direkt fullskaligt krig mot varandra. Men det betyder inte att perioden var fredlig. Tvärtom präglades världen av militär upprustning, kärnvapenhot, propaganda, spionage, rymdkapplöpning, politiska kriser och krig i andra delar av världen. I Korea, Vietnam, Afghanistan, Afrika, Latinamerika och Mellanöstern blev kalla krigets motsättningar ofta mycket heta. Kalla kriget handlade om makt, men också om idéer. USA stod för kapitalism, liberal demokrati och marknadsekonomi, även om USA inte alltid försvarade demokrati konsekvent i praktiken. Sovjetunionen stod för kommunism, enpartistat och statligt styrd ekonomi, även om landet sade sig representera arbetarnas frihet. Båda supermakterna ville framställa sitt samhällssystem som framtidens väg. Båda ville också förhindra att den andra sidan fick större inflytande. Europa delades i två delar. Västeuropa hamnade i nära samarbete med USA. Östeuropa hamnade under sovjetisk kontroll. Tyskland delades. Berlin delades. Familjer, städer och länder splittrades av gränser, murar och ideologier. Samtidigt blev kalla kriget globalt. När gamla kolonier blev självständiga försökte både USA och Sovjetunionen vinna inflytande över de nya staterna. Kalla kriget var därför inte bara en konflikt mellan två länder. Det var ett helt världssystem där nästan varje större politisk konflikt kunde tolkas genom frågan: hör detta till väst, öst eller försöker det stå utanför?

Varför blev USA och Sovjetunionen fiender?

Under andra världskriget hade USA och Sovjetunionen varit allierade mot Nazityskland. Men alliansen byggde mer på gemensam fiende än på gemensamma värderingar. När Hitler var besegrad kom motsättningarna snabbt fram. USA och Sovjetunionen hade mycket olika politiska och ekonomiska system. USA var en kapitalistisk demokrati med flerpartisystem, privat ägande, fria val och marknadsekonomi. Sovjetunionen var en kommunistisk enpartistat där staten kontrollerade ekonomin, opposition förbjöds och politisk makt låg hos kommunistpartiet. Båda sidor var övertygade om att den andra sidans system var farligt. Det fanns också djup misstänksamhet efter kriget. Sovjetunionen hade förlorat oerhört många människor under den tyska invasionen. Stora delar av landet hade förstörts. Stalin ville därför skapa en säkerhetszon i Östeuropa, så att Sovjetunionen aldrig mer skulle kunna angripas så lätt från väster. Ur sovjetiskt perspektiv handlade kontrollen över Östeuropa om säkerhet. Men ur västmakternas perspektiv såg det ut som sovjetisk expansion. När kommunistiska regeringar, ofta med stöd av Sovjetunionen, tog makten i land efter land i Östeuropa växte oron i USA och Västeuropa. Skulle Sovjet fortsätta västerut? Skulle kommunismen spridas till Frankrike, Italien, Tyskland eller andra länder? USA ville å sin sida bygga en värld med frihandel, öppna marknader och demokratiska stater. Men Sovjet såg detta som ett försök att sprida kapitalism och amerikanskt inflytande. Där USA talade om frihet såg Sovjet ibland ekonomisk dominans. Där Sovjet talade om säkerhet såg USA diktatur och kontroll. Kalla kriget växte alltså fram ur både ideologiska skillnader och konkreta säkerhetsintressen. Båda sidor kunde beskriva sitt agerande som försvar. Men när båda försvarade sig mot varandra blev resultatet en allt djupare konflikt.

Järnridån och Europas delning

År 1946 höll Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ett tal där han sade att en “järnridå” hade sänkt sig genom Europa. Med det menade han att Europa höll på att delas i två delar: en västlig och en östlig. Järnridån blev ett starkt begrepp för kalla krigets gräns mellan de demokratiska kapitalistiska länderna i väst och de kommunistiska diktaturerna i öst. I Östeuropa tog kommunistpartier makten med stöd av Sovjetunionen. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och Östtyskland hamnade under kommunistiskt styre. Val manipulerades, oppositionen pressades bort, medier kontrollerades och säkerhetspoliser byggdes upp. Länderna blev formellt självständiga, men i praktiken starkt beroende av Moskva. I Västeuropa byggdes demokratier upp igen efter kriget. Frankrike, Italien, Västtyskland, Nederländerna, Belgien och andra länder fick ekonomiskt stöd från USA och knöts närmare västblocket. USA såg ett starkt Västeuropa som viktigt för att stoppa kommunismens spridning. Tyskland blev den tydligaste symbolen för Europas delning. Efter kriget delades landet i ockupationszoner mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Även Berlin, som låg inne i den sovjetiska zonen, delades i fyra delar. Med tiden blev de västliga zonerna Västtyskland och den sovjetiska zonen Östtyskland. Europas delning blev inte bara politisk. Den påverkade människors vardag. Släktingar hamnade på olika sidor. Resor blev svåra. Information kontrollerades. Människor i Östeuropa kunde inte fritt välja regering eller lämna sina länder. I väst fanns större politisk frihet, men också stark rädsla för kommunism och sovjetiskt inflytande. Järnridån var därför både en verklig gräns och en bild av en delad värld.

Truman-doktrinen och Marshallplanen

USA:s politik efter kriget byggde allt mer på idén att kommunismen måste stoppas. Detta kallades containment, eller inneslutning. Tanken var inte nödvändigtvis att erövra kommunistiska länder, utan att hindra kommunismen från att sprida sig till fler områden. År 1947 formulerade president Harry Truman det som brukar kallas Truman-doktrinen. USA skulle stödja fria folk som hotades av väpnade minoriteter eller yttre tryck. I praktiken betydde detta att USA skulle ge ekonomiskt och militärt stöd till länder som hotades av kommunistiskt maktövertagande. Grekland och Turkiet var viktiga tidiga exempel. Samma år presenterades Marshallplanen, ett stort ekonomiskt stödprogram för Europas återuppbyggnad. USA erbjöd pengar, varor och lån till europeiska länder för att bygga upp ekonomi, industri och handel efter kriget. Syftet var humanitärt och ekonomiskt, men också politiskt. Om Västeuropa återhämtade sig snabbt skulle kommunistiska partier få mindre stöd. Marshallplanen blev mycket viktig för Västeuropas återhämtning. Fabriker byggdes upp, handel ökade och länder kunde stabiliseras. Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna tackade nej eller tvingades tacka nej, eftersom Stalin såg planen som ett sätt för USA att köpa inflytande. Här syns kalla krigets logik tydligt. Det som USA såg som hjälp såg Sovjet som hot. Det som Sovjet såg som skydd mot kapitalism såg USA som tvång. Ekonomiskt stöd blev därför också ett vapen i kampen om Europas framtid.

Berlinblockaden och luftbron

Berlin blev den första stora krisen i kalla kriget. Staden låg djupt inne i den sovjetiska ockupationszonen, men var uppdelad mellan segrarmakterna. Västmakterna kontrollerade Västberlin, medan Sovjet kontrollerade Östberlin och området runt omkring. År 1948 införde västmakterna en ny valuta i sina ockupationszoner i Tyskland, som ett steg mot ekonomisk återuppbyggnad. Stalin reagerade starkt. Han ville inte se ett starkt västligt Tyskland växa fram. Sovjetunionen blockerade därför alla landvägar till Västberlin. Målet var att tvinga västmakterna att lämna staden. Västmakterna svarade inte med militärt angrepp, eftersom det kunde ha lett till krig. I stället organiserade de Berlinluftbron. Flygplan flög in mat, kol, mediciner och andra nödvändiga varor till Västberlin. Under nästan ett år landade flygplan med korta mellanrum. Staden hölls vid liv från luften. Blockaden blev ett propagandanederlag för Sovjetunionen. Västberlinarna gav inte upp, och västmakterna visade att de var beredda att försvara staden. År 1949 hävde Stalin blockaden. Samma år bildades två tyska stater. Förbundsrepubliken Tyskland, Västtyskland, skapades i väst. Tyska demokratiska republiken, Östtyskland, skapades i den sovjetiska zonen. Tysklands delning blev nu permanent för flera årtionden. Berlinblockaden visade hur farligt kalla kriget kunde bli. Ingen ville starta ett nytt världskrig, men båda sidor testade varandras gränser.

NATO och Warszawapakten

När motsättningarna ökade började båda sidor bygga militära allianser. År 1949 bildades NATO, North Atlantic Treaty Organization. Det var en försvarsallians mellan USA, Kanada och flera västeuropeiska länder. Grundtanken var att ett angrepp på ett medlemsland skulle ses som ett angrepp på alla. För Västeuropa gav NATO skydd mot Sovjetunionen. För USA innebar NATO att landet band sig starkt till Europas säkerhet. Det var en stor förändring. Efter första världskriget hade USA dragit sig tillbaka från europeisk politik. Efter andra världskriget stannade USA kvar som Europas viktigaste militära skyddsmakt. Sovjetunionen svarade senare med Warszawapakten, som bildades 1955. Den samlade Sovjetunionen och de kommunistiska staterna i Östeuropa i en militär allians. Warszawapakten var inte bara ett försvar mot NATO. Den användes också för att hålla de östeuropeiska länderna inom Sovjets kontroll. Europa blev därmed organiserat i två militära block. I väst fanns NATO. I öst fanns Warszawapakten. Mellan dem fanns järnridån. Det skapade en farlig stabilitet. Allianserna gjorde att ett angrepp kunde leda till storkrig, men just därför vågade ingen sida anfalla direkt. Rädslan för total katastrof blev en del av fredens logik. Kalla kriget handlade därför ofta om avskräckning: att vara så stark att fienden inte vågade anfalla.

Kärnvapen och terrorbalans

Den mest skrämmande delen av kalla kriget var kärnvapnen. USA hade använt atombomber mot Hiroshima och Nagasaki 1945. Under några år var USA ensamt om kärnvapen, men 1949 provsprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Därefter började en kapprustning. Båda supermakterna utvecklade allt kraftigare kärnvapen, inklusive vätebomber som var mycket starkare än bomberna 1945. De byggde bombflyg, ubåtar och robotar som kunde bära kärnvapen över långa avstånd. Med tiden fick båda sidor förmåga att förstöra den andra, även efter att själva ha blivit attackerade. Det skapade det som kallas terrorbalans. Tanken var att ingen sida skulle våga starta ett kärnvapenkrig eftersom båda skulle förstöras. Begreppet MAD, mutual assured destruction, betyder ömsesidig garanterad förstörelse. Det låter nästan vansinnigt, men det blev en del av kalla krigets säkerhetstänkande: fred genom rädsla. Kärnvapenhotet påverkade människors vardag. Skolbarn i USA övade på att söka skydd. Skyddsrum byggdes. Filmer, böcker och affischer skildrade atomkrigets skräck. Många människor levde med en känsla av att världen kunde gå under på några timmar. Samtidigt växte fredsrörelser och kärnvapenmotstånd fram. Människor protesterade mot provsprängningar, upprustning och hotet om världsförstörelse. Kalla kriget skapade alltså både rädsla och aktivism. Kärnvapnen gjorde kalla kriget unikt. Tidigare stormaktskonflikter hade kunnat leda till förödande krig. Nu kunde ett krig hota hela mänsklighetens framtid.

Propaganda, spionage och misstänksamhet

Kalla kriget utkämpades inte bara med vapen. Det utkämpades också med ord, bilder, filmer, radio, idrott, kultur och hemliga operationer. Båda sidor använde propaganda för att framställa sig själva som frihetens eller rättvisans försvarare. USA visade upp konsumtionssamhället, demokratin, Hollywood, jazz, bilar och välstånd som bevis på kapitalismens styrka. Sovjetunionen visade upp arbetarstaten, rymdframgångar, utbildning, tung industri och antifascism som bevis på socialismens överlägsenhet. Propaganda handlade också om att svartmåla motståndaren. I väst framställdes Sovjet ofta som en totalitär diktatur som ville sprida kommunism över världen. I öst framställdes USA som imperialistiskt, kapitalistiskt och styrt av rika företag. Båda bilderna innehöll delar av sanning, men propaganda förenklar alltid. Den väljer ut det som passar och döljer det som stör. Spionage blev också centralt. USA:s underrättelsetjänst CIA och Sovjetunionens KGB samlade information, rekryterade agenter, avlyssnade, genomförde hemliga operationer och försökte påverka andra länder. Spioner blev en del av populärkulturen, men i verkligheten handlade det om mycket allvarliga frågor: kärnvapenhemligheter, militär strategi, politiska mord, statskupper och övervakning. Misstänksamheten påverkade också människor inom länderna. I USA växte under 1950-talet en stark rädsla för kommunister, ofta kopplad till senator Joseph McCarthy. Människor anklagades för kommunistsympatier och kunde förlora arbete och rykte, ibland på svaga grunder. I Sovjetunionen och Östeuropa var övervakningen ännu mer omfattande. Människor kunde fängslas för kritik mot staten, och säkerhetspoliser höll kontroll över samhällslivet. Kalla kriget skapade alltså en värld där information, rädsla och misstänksamhet blev politiska vapen.

Koreakriget – ett hett krig i det kalla kriget

Korea hade varit en japansk koloni fram till Japans nederlag 1945. Efter kriget delades landet längs den 38:e breddgraden. I norr bildades en kommunistisk stat med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. I söder bildades en antikommunistisk stat med stöd av USA. Båda sidor gjorde anspråk på att representera hela Korea. År 1950 anföll Nordkorea Sydkorea. USA och FN ingrep på Sydkoreas sida. Sovjetunionen bojkottade just då FN:s säkerhetsråd och kunde därför inte stoppa beslutet. FN-styrkor, främst amerikanska, pressade först tillbaka Nordkorea och gick långt norrut. Då ingrep Kina på Nordkoreas sida. Kriget blev mycket blodigt och rörde sig fram och tillbaka. Till slut stannade fronten ungefär där den hade börjat. År 1953 slöts ett vapenstillestånd, men inget fredsavtal. Korea förblev delat i Nordkorea och Sydkorea. Koreakriget var viktigt eftersom det visade att kalla kriget kunde bli ett verkligt krig utanför Europa. USA såg konflikten som ett test på om kommunismen skulle få spridas. Kina såg amerikanska trupper nära sin gräns som ett hot. Sovjetunionen stödde Nordkorea, men undvek direkt krig med USA. För koreaner var kriget en nationell katastrof. Miljoner människor dog, städer förstördes och familjer splittrades. Än i dag är Korea delat, vilket visar hur kalla krigets gränser kunde bli långvariga.

Kina blir kommunistiskt

Kina hade sedan länge varit präglat av konflikter, japansk invasion och inbördeskrig. Efter andra världskriget fortsatte kampen mellan nationalisterna under Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedong. År 1949 segrade kommunisterna och utropade Folkrepubliken Kina. Nationalisterna flydde till Taiwan. Kinas kommunistiska revolution förändrade kalla kriget. USA hade hoppats att Kina skulle bli en viktig antikommunistisk kraft i Asien. I stället blev världens folkrikaste land kommunistiskt. I USA talade många om att man hade “förlorat Kina”, som om Kina varit något USA kunde äga eller kontrollera. Det visar hur supermakterna ofta såg andra länder som delar av ett globalt maktspel. Mao ville bygga ett socialistiskt Kina, men hans politik ledde också till enormt lidande. Under Det stora språnget i slutet av 1950-talet försökte staten snabbt öka jordbruks- och industriproduktion genom massmobilisering och kollektivisering. Resultatet blev kaos och svält. Tiotals miljoner människor dog. Senare, under kulturrevolutionen från 1966, försökte Mao stärka sin makt och rensa ut påstådda fiender inom parti och samhälle. Unga rödgardister angrep lärare, tjänstemän, kulturarv och människor som anklagades för att vara borgerliga eller kontrarevolutionära. Samhället kastades in i våld och oro. Kina var kommunistiskt, men relationen till Sovjetunionen blev med tiden dålig. Det visar att kalla kriget inte alltid var så enkelt som öst mot väst. Även kommunistiska stater kunde konkurrera med varandra.

Kubakrisen – världen nära kärnvapenkrig

Den farligaste krisen under kalla kriget var Kubakrisen 1962. Kuba ligger nära USA. År 1959 hade Fidel Castro lett en revolution som störtade den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista. Castro började snart samarbeta med Sovjetunionen. USA såg detta som ett allvarligt hot, eftersom en kommunistisk stat nu fanns mycket nära amerikanskt territorium. År 1961 försökte exilkubaner med stöd av CIA invadera Kuba vid Grisbukten. Invasionen misslyckades. Castro stärkte sin ställning och närmade sig Sovjet ännu mer. År 1962 upptäckte amerikanska spaningsflyg att Sovjetunionen höll på att placera kärnvapenrobotar på Kuba. För USA var detta oacceptabelt. President John F. Kennedy krävde att robotarna skulle bort och införde en sjöblockad, som kallades karantän, runt Kuba. Sovjetiska fartyg var på väg mot ön. Världen höll andan. Under några dagar verkade kärnvapenkrig möjligt. Om USA anföll Kuba kunde Sovjet svara. Om sovjetiska fartyg försökte bryta blockaden kunde strider bryta ut. Samtidigt förhandlade Kennedy och Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov genom öppna och hemliga kanaler. Till slut gick Sovjet med på att ta bort robotarna från Kuba. USA lovade att inte invadera Kuba och gick i hemlighet med på att ta bort amerikanska robotar från Turkiet. Kubakrisen visade hur nära världen kunde komma kärnvapenkrig. Efter krisen försökte supermakterna skapa bättre kommunikation, bland annat en direkt telefonlinje mellan Washington och Moskva. Båda sidor insåg att kärnvapenhotet kunde bli okontrollerbart.

Berlinmuren

Berlin fortsatte att vara en av kalla krigets viktigaste symboler. Västberlin låg som en västlig ö mitt i Östtyskland. För människor i Östtyskland blev Berlin en flyktväg. Många östtyskar lämnade landet genom att ta sig till Västberlin och därifrån vidare till Västtyskland. Det var särskilt problematiskt för Östtyskland eftersom många av dem som flydde var unga, utbildade och arbetsföra. År 1961 stängde Östtyskland gränsen och började bygga Berlinmuren. Den delade staden i öst och väst. Muren bestod inte bara av betong, utan av vakttorn, taggtråd, minfält, patruller och en dödsremsa där människor kunde skjutas om de försökte fly. Östtyskland kallade muren en antifascistisk skyddsvall och påstod att den skulle skydda landet mot väst. I verkligheten byggdes den främst för att hindra den egna befolkningen från att lämna landet. Berlinmuren splittrade familjer, vänner och arbetsplatser. Människor som bott nära varandra kunde plötsligt vara åtskilda i årtionden. Vissa försökte fly genom tunnlar, gömda bilar, ballonger eller genom att simma. Många lyckades, men många dödades eller fängslades. Muren blev en konkret bild av kalla krigets ofrihet. I väst sågs den som bevis på kommunismens förtryck. I öst blev den en del av statens försök att kontrollera sin befolkning. När muren till slut föll 1989 blev det därför en av 1900-talets starkaste symboliska händelser.

Vietnamkriget

Vietnam hade varit en fransk koloni. Under andra världskriget ockuperades området av Japan, men efter kriget försökte Frankrike återta kontrollen. Vietnamesiska självständighetsrörelser, särskilt kommunistiskt ledda Viet Minh under Ho Chi Minh, kämpade mot fransmännen. År 1954 besegrades Frankrike vid Dien Bien Phu. Efter detta delades Vietnam tillfälligt i Nordvietnam och Sydvietnam. Nordvietnam var kommunistiskt. Sydvietnam stöddes av USA. Enligt planerna skulle val hållas, men de genomfördes inte på ett sätt som förenade landet. USA fruktade att hela Vietnam skulle bli kommunistiskt. Detta hängde ihop med dominoteorin, tanken att om ett land blev kommunistiskt skulle grannländerna falla som dominobrickor. USA ökade steg för steg sitt militära engagemang. Under 1960-talet skickades hundratusentals amerikanska soldater till Vietnam. Kriget blev brutalt. USA använde bombningar, helikoptrar, kemiska bekämpningsmedel som Agent Orange och stora militära operationer. Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillan FNL använde gerillataktik, tunnlar och stöd från delar av landsbygdsbefolkningen. Kriget blev allt mer impopulärt i USA och världen. TV-bilder visade krigets våld. Massakern i My Lai, där amerikanska soldater dödade civila, blev en symbol för krigets brutalitet. Antikrigsrörelsen växte, särskilt bland unga. USA drog sig till slut ur. År 1975 intog Nordvietnam Saigon, och Vietnam enades under kommunistiskt styre. För USA blev Vietnamkriget ett trauma och ett tecken på att militär överlägsenhet inte alltid räcker för att vinna ett politiskt krig. För vietnameserna var kriget en lång kamp mot kolonialism, delning och utländsk inblandning, men också en enorm mänsklig katastrof.

Kalla kriget i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern

Kalla kriget påverkade många länder som nyligen blivit självständiga eller som kämpade mot kolonialt och ekonomiskt beroende. USA och Sovjetunionen försökte vinna allierade genom pengar, vapen, rådgivare och politiskt stöd. I Afrika blev flera konflikter kopplade till kalla kriget. När kolonier blev självständiga uppstod frågor om vilken väg de nya staterna skulle ta. Skulle de samarbeta med väst, med öst eller försöka vara neutrala? I länder som Angola, Moçambique och Kongo blandades lokala konflikter, avkolonisering och supermakternas intressen. I Latinamerika stödde USA ofta regeringar som var antikommunistiska, även när de var diktaturer. USA fruktade att fler länder skulle följa Kubas väg. I Chile valdes socialisten Salvador Allende till president 1970. År 1973 störtades han i en militärkupp ledd av Augusto Pinochet, med stöd från USA:s sida. Pinochets diktatur blev brutal, med tortyr, försvinnanden och förföljelse av politiska motståndare. I Mellanöstern påverkades konflikter av både kalla kriget, olja, nationalism och följderna av imperialismen. USA och Sovjetunionen stödde olika stater vid olika tillfällen. Arabisk nationalism, Israels bildande, palestiniernas situation, oljekriser och regionala krig gjorde området centralt i världspolitiken. Det är viktigt att förstå att människor i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern inte bara var brickor i supermakternas spel. De hade egna mål, konflikter och idéer. Men kalla kriget gjorde ofta deras konflikter större och blodigare, eftersom stormakter pumpade in vapen, pengar och politiskt stöd.

Avkolonisering och den tredje världen

Efter andra världskriget började de europeiska kolonialväldena falla sönder. Länder i Asien och Afrika blev självständiga. Indien blev självständigt från Storbritannien 1947. Indonesien frigjorde sig från Nederländerna. Ghana blev självständigt 1957. Under 1960-talet blev många afrikanska länder fria. Avkoloniseringen hade många orsaker. Kolonialmakterna var försvagade efter kriget. Koloniserade folk hade organiserat nationalistiska rörelser. Idéer om självbestämmande och mänskliga rättigheter blev starkare. USA och Sovjetunionen var båda kritiska mot gammal europeisk kolonialism, även om de själva försökte vinna inflytande. De nya staterna hamnade ofta i en svår situation. De hade formell självständighet, men ekonomin var ofta beroende av råvaruexport. Gränserna var ibland dragna av kolonialmakter. Utbildningsnivå, infrastruktur och statliga institutioner varierade kraftigt. Dessutom försökte supermakterna påverka deras vägval. Begreppet tredje världen började användas om länder som varken tillhörde den kapitalistiska första världen eller den kommunistiska andra världen. Många av dessa länder försökte skapa en alliansfri rörelse. Ledare från exempelvis Indien, Egypten, Jugoslavien, Indonesien och Ghana ville inte bli helt beroende av varken USA eller Sovjetunionen. Den alliansfria rörelsen visar att kalla kriget inte bara bestod av två block. Många länder försökte skapa en tredje väg, där de kunde försvara sin självständighet och utveckling utan att styras av supermakterna. Men det var svårt. Ekonomiskt beroende, inre konflikter och stormaktstryck gjorde självständigheten skör.

Uppror i Östeuropa

Sovjetunionens kontroll över Östeuropa mötte motstånd flera gånger. Människor i östblocket levde under enpartistater, censur, övervakning och begränsad rörelsefrihet. Samtidigt fanns skillnader mellan länderna, och många människor försökte förbättra sina samhällen inifrån. År 1956 bröt ett uppror ut i Ungern. Demonstranter krävde frihet, demokratiska reformer och att Sovjet skulle lämna landet. Den ungerska regeringen under Imre Nagy försökte gå en självständigare väg. Sovjetunionen svarade med militär invasion. Upproret krossades, och många dödades eller flydde. År 1968 försökte Tjeckoslovakien skapa “socialism med mänskligt ansikte” under ledning av Alexander Dubček. Perioden kallas Pragvåren. Reformpolitiken ville ha mer yttrandefrihet, mindre censur och ett öppnare samhälle, men fortfarande socialism. Sovjetunionen och andra Warszawapaktsländer invaderade Tjeckoslovakien och stoppade reformerna. Dessa händelser visade att Sovjet inte tillät länder i Östeuropa att lämna eller förändra systemet för mycket. Den så kallade Brezjnevdoktrinen innebar att Sovjet ansåg sig ha rätt att ingripa om socialismen hotades i ett östblockland. Men motståndet försvann inte. I Polen växte under 1980-talet fackföreningsrörelsen Solidaritet fram under ledning av Lech Wałęsa. Den började som en arbetarrörelse men blev snabbt en bred demokratisk kraft. Polen blev senare ett av de länder där östblockets fall började. Upproren i Östeuropa visar att kommunistregimerna inte bara föll på grund av yttre tryck från väst. De utmanades också av sina egna medborgare.

Avspänning och nya konflikter

Under delar av kalla kriget försökte supermakterna minska risken för direkt konflikt. Perioder av avspänning, eller détente, innebar förhandlingar, avtal och försök att begränsa kärnvapen. Under 1970-talet slöts avtal mellan USA och Sovjetunionen om att begränsa vissa strategiska vapen. Helsingforsavtalet 1975 blev viktigt eftersom det bekräftade Europas gränser efter andra världskriget, men också innehöll formuleringar om mänskliga rättigheter. Dissidenter i Östeuropa kunde senare använda dessa formuleringar för att kritisera sina regeringar. Men avspänningen betydde inte att kalla kriget var över. Supermakterna fortsatte konkurrera i tredje världen. Nya kriser uppstod. År 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stödja en kommunistisk regering. Kriget blev långt och blodigt. USA stödde afghanska motståndsgrupper, mujahedin, med vapen och pengar. Afghanistan blev Sovjetunionens eget utdragna och kostsamma krig. Samma år inträffade också revolutionen i Iran, där shahen, som varit nära USA, störtades och en islamisk republik bildades. Detta förändrade maktbalansen i Mellanöstern. Kalla kriget blandades här med religion, olja, nationalism och regionala konflikter. Under början av 1980-talet ökade spänningarna igen. USA:s president Ronald Reagan talade hårt mot Sovjetunionen och satsade på militär upprustning. Sovjet var samtidigt ekonomiskt pressat. Många människor fruktade åter att världen var på väg mot kärnvapenkrig.

Rymdkapplöpningen

Kalla kriget utkämpades också i rymden. Rymdkapplöpningen handlade om vetenskap och teknik, men också om prestige och militär förmåga. Om en stat kunde skicka satelliter och människor ut i rymden visade den att den hade avancerad raketteknik. Samma teknik kunde användas för kärnvapenrobotar. År 1957 sköt Sovjetunionen upp Sputnik, den första konstgjorda satelliten i omloppsbana runt jorden. Det chockade USA. Sovjet verkade ligga före tekniskt. År 1961 blev Jurij Gagarin den första människan i rymden. Det blev en enorm propagandaseger för Sovjetunionen. USA svarade med att satsa stort på rymdprogrammet. President Kennedy satte som mål att USA skulle landa en människa på månen före 1960-talets slut. År 1969 landade Apollo 11 på månen, och Neil Armstrong blev den första människan att sätta sin fot där. För USA blev månlandningen en symbol för teknisk och politisk styrka. Rymdkapplöpningen visar att kalla kriget inte bara skapade krig och hot. Det drev också fram forskning, utbildning, teknik och stora projekt. Satelliter, raketer, datorteknik och kommunikation utvecklades snabbt. Men även dessa framsteg var kopplade till militär konkurrens. Rymden blev därför både en dröm om mänskliga möjligheter och en arena för supermakternas kamp.

Kalla kriget i vardagen

Kalla kriget påverkade människors vardag på många sätt. I väst kunde människor leva i konsumtionssamhällen med bilar, TV, snabbköp och växande välstånd, men samtidigt känna rädsla för kärnvapenkrig. I öst kunde staten erbjuda arbete, utbildning och vissa sociala tryggheter, men människor levde under censur, övervakning och begränsad politisk frihet. Kulturen blev en del av konflikten. Amerikansk musik, film och mode spreds över världen och blev symboler för frihet, ungdom och konsumtion. Sovjet och östblocket satsade på idrott, balett, schack, vetenskap och rymdteknik för att visa sitt systems styrka. Olympiska spel blev laddade politiska arenor där medaljer kunde tolkas som bevis på samhällssystemens framgång. Rädslan fanns också i skolan, politiken och hemmen. I vissa länder övade barn på vad de skulle göra vid atomangrepp. Vuxna diskuterade skyddsrum, beredskap och säkerhet. Nyheter om kriser i Berlin, Kuba eller Vietnam kunde skapa oro långt från själva konfliktplatsen. Samtidigt var kalla kriget inte lika synligt varje dag för alla. Många människor levde sina vanliga liv, arbetade, gick i skolan, bildade familj och tänkte mer på vardagens problem än på supermakternas strategi. Men den stora konflikten låg alltid i bakgrunden och kunde plötsligt bli akut. Kalla kriget var därför både en global maktkamp och en vardagskänsla: en värld där framtiden kunde verka både modern och hotad.

Sverige under kalla kriget

Sverige valde under kalla kriget att stå utanför både NATO och Warszawapakten. Den svenska linjen kallades alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Tanken var att Sverige inte skulle ingå i militära allianser och därför kunna hålla sig utanför ett framtida krig. Men Sverige var inte neutralt i ideologisk mening. Sverige var en västerländsk demokrati med marknadsekonomi, stark välfärdsstat och nära kulturella och ekonomiska band till Västeuropa och USA. Samtidigt ville Sverige föra en självständig utrikespolitik och kunna kritisera både öst och väst. Sverige byggde upp ett starkt försvar. Värnplikten var omfattande, och landet planerade för totalförsvar. Totalförsvar betyder att både militära och civila delar av samhället ska kunna fungera vid krig: armé, flygvapen, flotta, sjukvård, transporter, livsmedel, skyddsrum och information. Många svenskar gjorde militärtjänst, och beredskapstanken fanns i samhället. Sverige hade också en aktiv utrikespolitik. Statsminister Olof Palme kritiserade USA:s krig i Vietnam och engagerade sig i frågor om avkolonisering, apartheid och fred. Sverige gav stöd till vissa befrielserörelser och tog emot flyktingar. Detta gjorde Sverige respekterat i vissa delar av världen, men också kritiserat av andra. Samtidigt fanns hemliga kontakter och samarbete med västmakter, särskilt inom underrättelser och försvarsplanering. Sveriges neutralitet var alltså mer komplicerad än den ibland framställdes. Landet stod militärt utanför allianser, men var i praktiken närmare väst än öst. Kalla kriget påverkade också Sverige genom spionaffärer, ubåtsjakter och rädsla för sovjetiskt angrepp. Ett känt exempel är när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Händelsen skapade stor oro och stärkte bilden av ett hot från öst.

Välfärdsstaten och kalla krigets Sverige

Kalla kriget sammanföll med den svenska välfärdsstatens starka utveckling. Efter andra världskriget växte Sveriges ekonomi snabbt. Industrin exporterade varor, bostäder byggdes, utbildning byggdes ut och staten tog allt större ansvar för trygghet. Folkhemmet, som formulerats redan under mellankrigstiden, blev under efterkrigstiden mer verklighet. Barnbidrag, sjukförsäkring, pensioner, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och utbyggd skola blev delar av ett samhälle där staten skulle minska otrygghet och klasskillnader. Den svenska modellen byggde på samarbete mellan staten, fackföreningarna och arbetsgivarna. Det hade också en kalla kriget-dimension. Välfärdsstater i Västeuropa kunde visa att kapitalistiska demokratier kunde erbjuda trygghet utan kommunistisk revolution. Sociala reformer blev ett sätt att minska klasskonflikter och stärka demokratin. I Sverige blev detta särskilt tydligt genom socialdemokratins långa maktinnehav och starka fackföreningsrörelse. Samtidigt fanns konflikter. Högern och liberaler oroade sig ibland för att staten blev för stor. Vänstergrupper menade att kapitalismen fortfarande skapade ojämlikhet. Under 1960- och 1970- talen växte nya sociala rörelser fram: kvinnorörelse, miljörörelse, fredsrörelse och solidaritetsrörelser. Sverige under kalla kriget var därför både ett trygghetssamhälle och ett debattsamhälle. Människor diskuterade kärnvapen, Vietnam, apartheid, jämlikhet, könsroller och miljö. Kalla kriget fanns i bakgrunden, men svensk politik handlade också om hur ett modernt demokratiskt samhälle skulle byggas.

Sovjetunionens problem

Under efterkrigstiden framställde Sovjetunionen sig som ett starkt alternativ till kapitalismen. Landet hade besegrat Nazityskland, byggt tung industri, skickat människor till rymden och blivit en supermakt. Men bakom styrkan fanns stora problem. Den sovjetiska ekonomin var stark inom militär, rymdindustri och tung industri, men svagare när det gällde konsumtionsvaror, effektivitet och innovation i vardagslivet. Människor kunde få utbildning, arbete och bostad, men ofta saknades varor, kvalitet och valfrihet. Köer och brist blev en del av vardagen. Det politiska systemet var stelt. Kommunistpartiet kontrollerade staten. Kritik kunde leda till övervakning, förlorat arbete, fängelse eller psykiatrisk tvångsvård. Censur begränsade kultur och forskning. Många människor anpassade sig utåt men litade inte på systemet inåt. Sovjetunionen bar också stora kostnader för kapprustningen. Att hålla jämna steg med USA militärt var dyrt. Dessutom kostade kontrollen över Östeuropa politiskt och ekonomiskt. Kriget i Afghanistan från 1979 blev en tung börda. Under 1980-talet blev det allt tydligare att Sovjet behövde förändras. Ekonomin stagnerade, befolkningen tappade förtroende och systemet hade svårt att förnya sig. När Michail Gorbatjov blev ledare 1985 försökte han reformera Sovjetunionen. Det skulle få större konsekvenser än han först tänkt sig.

Gorbatjov, glasnost och perestrojka

Michail Gorbatjov ville rädda Sovjetunionen genom förändring. Han förstod att ekonomin inte fungerade tillräckligt bra och att systemet var för stelt. Därför lanserade han två viktiga begrepp: perestrojka och glasnost. Perestrojka betyder omstrukturering. Det handlade om att reformera ekonomin och göra den mer effektiv. Vissa marknadsliknande inslag tilläts, och företag skulle få mer ansvar. Men reformerna var svåra. När man försökte ändra planekonomin utan att helt ersätta den skapades ibland mer förvirring än förbättring. Glasnost betyder öppenhet. Det innebar att censuren minskade och att människor fick tala mer öppet om samhällsproblem, historia och politik. Tidigare förbjudna ämnen, som Stalins brott, miljökatastrofer och korruption, började diskuteras. Det gav människor hopp, men också ilska. När sanningen om systemets problem blev mer synlig ökade kraven på förändring. Gorbatjov ville inte från början avskaffa Sovjetunionen eller kommunismen. Han ville modernisera systemet. Men reformerna släppte lös krafter som inte gick att kontrollera. I Östeuropa förstod människor att Sovjet inte längre skulle använda militär för att hålla gamla regimer vid makten. Det förändrade allt. Gorbatjovs politik minskade risken för kärnvapenkrig och öppnade för avspänning med USA. Men den underminerade också den kontroll som hela östblocket hade byggt på.

Berlinmurens fall och östblockets sammanbrott

År 1989 skakades Östeuropa av fredliga revolutioner och politiska omvälvningar. I Polen hölls delvis fria val efter förhandlingar mellan kommunistregimen och Solidaritet. Solidaritet vann stort, och en icke-kommunistisk regering bildades. I Ungern öppnades gränsen mot Österrike, vilket gjorde det möjligt för östtyskar att fly västerut. I Östtyskland växte demonstrationerna. Människor krävde frihet, resor och politiska reformer. Regimen försökte först hålla emot, men trycket blev för starkt. Den 9 november 1989 meddelade en östtysk talesperson på ett förvirrat sätt att nya reseregler skulle gälla omedelbart. Människor strömmade till gränsövergångarna i Berlin. Gränsvakterna visste inte vad de skulle göra och öppnade till slut. Berlinmuren föll. Bilderna från Berlin blev historiska: människor som kramade varandra, klättrade på muren, hackade loss bitar av betongen och passerade fritt mellan öst och väst. En gräns som verkat nästan evig försvann på några timmar. Samma år föll kommunistregimer i Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien. I Tjeckoslovakien skedde det genom den fredliga sammetsrevolutionen. I Rumänien blev det våldsamt, och diktatorn Nicolae Ceaușescu störtades och avrättades. År 1990 återförenades Tyskland. Det var en enorm förändring i Europas historia. Kalla krigets tydligaste delning hade upphört.

Sovjetunionens fall

Efter Östeuropas frigörelse ökade krisen inom Sovjetunionen. Sovjet bestod av flera delrepubliker, bland annat Ryssland, Ukraina, Belarus, de baltiska staterna, Georgien, Armenien och centralasiatiska republiker. När kontrollen lättade växte nationalistiska rörelser. Många ville ha självständighet. De baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen hade införlivats i Sovjetunionen under andra världskriget. Under slutet av 1980-talet krävde de självständighet. I andra delar av Sovjet växte också krav på större självstyre. Samtidigt blev ekonomin sämre. Brist, inflation och politisk osäkerhet ökade. 1991 försökte konservativa kommunister genomföra en kupp mot Gorbatjov för att stoppa utvecklingen. Kuppen misslyckades, delvis eftersom människor i Moskva protesterade och Rysslands ledare Boris Jeltsin ställde sig mot kuppmakarna. Efter kuppen föll Sovjetunionens auktoritet snabbt. Republik efter republik förklarade sig självständig. I december 1991 upplöstes Sovjetunionen. Gorbatjov avgick som president för en stat som inte längre fanns. Sovjetunionens fall avslutade kalla kriget. USA stod kvar som den enda supermakten. Men slutet skapade också nya problem: ekonomisk kris i Ryssland, konflikter i tidigare sovjetrepubliker, frågor om kärnvapen och en ny europeisk säkerhetsordning. Kalla kriget slutade alltså inte med ett stort slag, utan med politiskt sönderfall, folkliga protester, reformer och ett imperium som inte längre kunde hålla ihop.

Kalla krigets arv

Kalla kriget formade världen under nästan hela andra halvan av 1900-talet. Det påverkade gränser, allianser, krig, ekonomi, kultur, teknik och människors vardag. Även efter 1991 fanns spåren kvar. Tyskland återförenades, men skillnader mellan öst och väst levde kvar länge. NATO fortsatte att existera och utvidgades senare österut, vilket Ryssland kom att se som ett hot. Flera konflikter i dagens värld har rötter i kalla krigets gränser, vapenflöden och stormaktsingripanden. Kärnvapnen finns fortfarande kvar. Även om antalet kärnvapen minskat sedan kalla krigets höjdpunkt kan de fortfarande förstöra världen. Terrorbalansens logik är inte borta. Många länder i Afrika, Asien och Latinamerika bär också på arv från kalla krigets proxykrig och statskupper. Vapen, gränser, diktaturer, skulder och politiska trauman försvann inte när supermakterna slutade tävla. Samtidigt gav kalla krigets slut hopp. Berlinmurens fall visade att förtryckande system kan falla. Fredliga demonstrationer, fackföreningar, kyrkor, intellektuella, arbetare och vanliga medborgare spelade stor roll. Det visade att historia inte bara formas av supermakter, utan också av människor som vägrar acceptera ofrihet. Kalla kriget är därför en berättelse om hot och rädsla, men också om motstånd, reformer och förändring.

Sammanfattning

Kalla kriget var konflikten mellan USA och Sovjetunionen efter andra världskriget. Det kallades “kallt” eftersom supermakterna aldrig förde ett direkt fullskaligt krig mot varandra, men konflikten präglade hela världen genom upprustning, propaganda, spionage, kärnvapenhot och krig i andra länder. Konflikten växte fram ur skillnader mellan USA:s kapitalistiska demokrati och Sovjetunionens kommunistiska enpartistat, men också ur säkerhetspolitik och maktintressen. Europa delades av järnridån. Västeuropa knöts till USA genom Marshallplanen och NATO. Östeuropa hamnade under sovjetisk kontroll och senare Warszawapakten. Tyskland och Berlin blev tydliga symboler för delningen. Kärnvapen gjorde kalla kriget särskilt farligt. USA och Sovjet byggde upp vapenarsenaler som kunde förstöra världen. Terrorbalansen innebar att båda sidor avskräcktes från direkt krig eftersom ett kärnvapenkrig skulle bli katastrofalt för alla. Kubakrisen 1962 visade hur nära världen kunde komma kärnvapenkrig. Kalla kriget blev hett i flera delar av världen. Koreakriget, Vietnamkriget, krig i Afghanistan och konflikter i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern påverkades av supermakternas kamp. Samtidigt blev avkoloniseringen en viktig del av perioden. Många nya stater försökte stå utanför blockpolitiken genom den alliansfria rörelsen. I Östeuropa mötte Sovjets kontroll motstånd, bland annat i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen under Solidaritet. Berlinmuren, byggd 1961, blev symbolen för Europas delning och kommunistregimernas kontroll över sina medborgare. När muren föll 1989 blev det en symbol för kalla krigets slut. Sverige stod militärt utanför både NATO och Warszawapakten genom sin alliansfrihet, men var politiskt och kulturellt närmare väst. Sverige byggde upp ett starkt totalförsvar och utvecklade samtidigt välfärdsstaten. Kalla kriget påverkade svensk politik genom neutralitetsfrågor, ubåtskriser, fredsrörelser och internationellt engagemang. Under 1980-talet försökte Michail Gorbatjov reformera Sovjetunionen genom glasnost och perestrojka. Reformpolitiken ledde till ökad öppenhet men också till att systemets svagheter blev tydliga. År 1989 föll kommunistregimerna i Östeuropa, och 1991 upplöstes Sovjetunionen. Därmed tog kalla kriget slut. Kalla kriget formade dagens värld genom kärnvapen, NATO, relationen mellan Ryssland och väst, konflikter i tidigare kolonier och minnet av en tid då mänskligheten levde under hotet om global förstörelse. Det visar hur ideologi, makt, rädsla och teknik kan forma en hel världsordning.

Viktiga begrepp

kalla kriget supermakt USA Sovjetunionen kapitalism kommunism enpartistat liberal demokrati järnridån östblocket västblocket containment Truman-doktrinen Marshallplanen Berlinblockaden Berlinluftbron Västtyskland Östtyskland Berlinmuren NATO Warszawapakten kärnvapen atombomb vätebomb terrorbalans MAD kapprustning propaganda spionage CIA KGB McCarthyism Koreakriget Nordkorea Sydkorea 38:e breddgraden Folkrepubliken Kina Mao Zedong Taiwan Kubakrisen Fidel Castro John F. Kennedy Nikita Chrusjtjov Grisbukten Vietnamkriget Ho Chi Minh FNL dominoteorin Agent Orange My Lai avkolonisering tredje världen alliansfria rörelsen proxykrig Chile 1973 Augusto Pinochet Ungernrevolten 1956 Pragvåren 1968 Alexander Dubček Brezjnevdoktrinen Solidaritet Lech Wałęsa détente Helsingforsavtalet Afghanistankriget mujahedin rymdkapplöpningen Sputnik Jurij Gagarin Apollo 11 Neil Armstrong svensk alliansfrihet neutralitet totalförsvar Olof Palme Vietnamprotester ubåtskränkningar U 137 folkhemmet välfärdsstat Michail Gorbatjov glasnost perestrojka Berlinmurens fall Sammetsrevolutionen Sovjetunionens fall Boris Jeltsin