Historia
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 trodde många att kriget skulle bli kort. Soldater marscherade iväg under jubel, tidningar skrev om ära och plikt,
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 trodde många att kriget skulle bli kort. Soldater marscherade iväg under jubel, tidningar skrev om ära och plikt, och politiska ledare tänkte att en snabb seger kunde stärka den egna nationen. Det blev långt, blodigt och förödande. Det varade i mer än fyra år och drog in stora delar av världen. Första världskriget var ett modernt krig på ett nytt sätt. Industrialiseringen hade förändrat vapen, transporter och produktion. Järnvägar kunde flytta soldater snabbt.
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 trodde många att kriget skulle bli kort. Soldater marscherade iväg under jubel, tidningar skrev om ära och plikt, och politiska ledare tänkte att en snabb seger kunde stärka den egna nationen. Men kriget blev inte kort. Det blev långt, blodigt och förödande. Det varade i mer än fyra år och drog in stora delar av världen. Första världskriget var ett modernt krig på ett nytt sätt. Industrialiseringen hade förändrat vapen, transporter och produktion. Järnvägar kunde flytta soldater snabbt. Fabriker kunde massproducera gevär, kanoner, granater, kulsprutor och ammunition. Telegraf och telefon kunde användas för kommunikation. Ubåtar, stridsflyg, stridsvagnar och giftgas blev delar av krigföringen. Men människors sätt att tänka om krig hade inte hunnit anpassas till den nya verkligheten. Många ledare tänkte fortfarande i termer av mod, offensiver och avgörande slag, medan de nya vapnen gjorde anfall extremt dödliga. Kriget förändrade också samhället. Det var inte bara soldaterna vid fronten som drabbades. Hela samhällen mobiliserades. Kvinnor arbetade i industrier och sjukvård. Bönder och arbetare pressades att producera mat och krigsmateriel. Staten tog större kontroll över ekonomi, propaganda och försörjning. Civila drabbades av hunger, bombningar, ockupation och förföljelse. När kriget tog slut 1918 var Europa förändrat. Fyra stora kejsardömen hade fallit: det tyska, det ryska, det österrikisk-ungerska och det osmanska. Nya stater bildades. Revolutioner bröt ut. Miljoner människor var döda eller skadade. Fredsavtalen efter kriget skapade nya gränser, men också nya konflikter. Många människor hoppades att kriget skulle vara “kriget som gjorde slut på alla krig”. I stället blev det en grund för nya motsättningar som senare skulle bidra till andra världskriget. För att förstå första världskriget måste vi därför se både de långsiktiga orsakerna och den akuta händelsen som fick krisen att explodera.
Vid början av 1900-talet var Europa rikt, mäktigt och tekniskt utvecklat, men också spänt och splittrat. Industrialiseringen hade gjort länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike till starka ekonomiska och militära makter. Järnvägar, fabriker, städer och nya uppfinningar gav många människor en känsla av framsteg. Samtidigt fanns stora klasskillnader, politiska konflikter och nationalistiska motsättningar. Europa dominerade stora delar av världen genom imperialism. Storbritannien hade det största imperiet. Frankrike hade kolonier i Afrika och Asien. Tyskland, som enats först 1871, ville också få större makt och fler kolonier. Stormakterna konkurrerade om handel, kolonier, inflytande och prestige. Inom Europa fanns också gamla konflikter. Frankrike hade förlorat Alsace-Lorraine till Tyskland efter kriget 1870–1871 och ville många gånger få tillbaka området. Tyskland hade blivit Europas starkaste industrimakt och oroade sina grannar. Ryssland ville ha inflytande på Balkan och såg sig som beskyddare av slaviska folk. Österrike-Ungern kämpade med nationalistiska rörelser inom sitt eget rike. Osmanska riket hade försvagats och kallades ibland “Europas sjuke man”, eftersom det förlorade områden och makt. Det fanns alltså mycket som skapade oro, men krig var inte oundvikligt. Europa hade haft kriser tidigare utan att ett storkrig brutit ut. Det som gjorde 1914 så farligt var att flera problem sammanföll: nationalism, imperialism, militarism, allianssystem och en kris på Balkan.
Nationalismen hade under 1800-talet varit en kraft som kunde ena människor och skapa självständiga stater. Italien och Tyskland hade enats genom nationalistiska rörelser och krig. Men nationalismen kunde också skapa stark misstänksamhet och fiendskap. I början av 1900-talet lärde sig många människor att se den egna nationen som något heligt. Skolan, armén, tidningar och ceremonier stärkte känslan av nationell gemenskap. Flaggan, nationalsången, historiska hjältar och minnen av gamla krig blev viktiga. Att försvara nationen sågs som en plikt. Det kunde ge samhörighet, men också göra konflikter farligare. Om den egna nationen alltid framställdes som ädel och hotad, och andra nationer som avundsjuka eller aggressiva, blev det lättare att acceptera krig. Politiker kunde använda nationalism för att samla folket bakom hårda beslut. Tidningar kunde piska upp känslor. Människor kunde känna att kompromisser var svaghet. Nationalismen var särskilt explosiv på Balkan. Balkanhalvön hade länge varit ett område där olika folk, språk, religioner och imperier möttes. Osmanska riket hade tidigare styrt stora delar av området, men under 1800-talet och början av 1900-talet blev flera stater självständiga eller mer självständiga. Serbien, Bulgarien, Grekland och Rumänien växte fram som nationalstater. Serbien ville samla sydslaviska folk i en större stat. Det hotade Österrike-Ungern, där många slaver levde under habsburgsk kontroll. Om sydslaver i Österrike-Ungern började kräva självständighet kunde hela riket försvagas. Nationalismen på Balkan blev därför en fråga som berörde hela Europas maktbalans.
Imperialismen gjorde stormakternas relationer ännu mer spända. Under slutet av 1800-talet hade europeiska stater delat upp stora delar av Afrika och skaffat kolonier i Asien och Oceanien. Kolonier gav råvaror, marknader, militärbaser och prestige. Ett stort imperium visade att ett land var en stormakt. Storbritannien och Frankrike hade redan stora kolonialvälden. Tyskland, som blivit en stark stat sent, ville ha sin “plats i solen”. Det betydde att Tyskland ville räknas som en global stormakt med kolonier och inflytande. Detta oroade Storbritannien och Frankrike. Konflikter om kolonier ledde inte direkt till första världskriget, men de ökade misstron. Marockokriserna 1905 och 1911 är tydliga exempel. Tyskland utmanade Frankrikes inflytande i Marocko, vilket skapade internationella kriser. Resultatet blev att Frankrike och Storbritannien kom närmare varandra, medan Tyskland kände sig mer isolerat. Imperialismen skapade också en vana att tänka i makt och prestige. Stormakter ville inte förlora ansikte. Om de backade i en konflikt kunde de framstå som svaga. I en sådan politisk kultur blev det svårare att kompromissa när krisen kom 1914. Dessutom var imperierna globala. När kriget väl bröt ut drogs kolonierna in. Soldater från Indien, Afrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland och andra delar av imperierna deltog. Strider fördes inte bara i Europa utan också i Afrika, Mellanöstern, Asien och på haven. Första världskriget var alltså verkligen ett världskrig, även om huvudfronten låg i Europa.
Militarism betyder att militären, vapenmakten och krigiska ideal får stor betydelse i ett samhälle. Före första världskriget växte militärens inflytande i flera europeiska länder. Generaler och militärledare fick starka röster i politiken. Stora arméer byggdes upp. Värnplikt gjorde att miljontals män kunde kallas in vid krig. Industrialiseringen gjorde kapprustningen mycket farligare än tidigare. Stater kunde producera vapen i enorm skala. Artilleri, kulsprutor, gevär och ammunition tillverkades industriellt. Järnvägar gjorde det möjligt att snabbt mobilisera soldater. Men just järnvägsplanerna gjorde politiken stel. Om ett land började mobilisera sin armé kunde grannlandet känna sig tvunget att mobilisera direkt, eftersom den som väntade kunde hamna i underläge. Tyskland och Storbritannien hamnade dessutom i en flottkapprustning. Storbritannien hade länge haft världens starkaste flotta och såg den som nödvändig för att skydda imperiet och handeln. När Tyskland började bygga en större flotta kände britterna sig hotade. Särskilt slagskeppstypen dreadnought blev symbol för denna kapprustning. Militarismen påverkade också människors föreställningar. Krig sågs av många som något manligt, ärofullt och renande. Vissa tänkte att ett krig kunde stärka nationen och lösa sociala konflikter. Få förstod fullt ut vad ett industrikrig skulle innebära. De nya vapnen gjorde det mycket lättare att döda än att erövra mark. Det skulle soldaterna snart upptäcka i skyttegravarna.
För att känna sig säkrare bildade stormakterna allianser. En allians är ett avtal mellan länder om stöd, ofta militärt, om krig bryter ut. Tanken var att allianser skulle avskräcka fiender. Om ett land visste att ett angrepp på en stat kunde leda till krig med flera, skulle det kanske avstå. Men allianssystemet kunde också göra en lokal konflikt större. Om två länder hamnade i krig kunde deras allierade dras in. Före kriget fanns två stora block. Trippelalliansen bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Italien skulle dock senare byta sida under kriget. Mot detta stod trippelententen, som bestod av Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Ententen var inte exakt samma typ av militär allians från början, men den blev i praktiken ett samarbete mot Tyskland och dess allierade. Allianserna skapade en känsla av inringning och hot. Tyskland oroade sig för att hamna i krig på två fronter: mot Frankrike i väster och Ryssland i öster. Frankrike oroade sig för Tysklands styrka. Ryssland ville inte förlora inflytande på Balkan. Österrike-Ungern såg Serbien som ett hot. Storbritannien oroade sig för Tysklands flotta och maktbalansen i Europa. När krisen 1914 började rulla blev allianserna som kugghjul i en maskin. Varje lands beslut påverkade nästa. Det betyder inte att kriget startade automatiskt. Människor fattade besluten. Men systemet gjorde besluten snabbare, farligare och svårare att stoppa.
Den 28 juni 1914 besökte ärkehertig Franz Ferdinand, tronföljare till Österrike-Ungern, staden Sarajevo i Bosnien. Bosnien hade tidigare varit en del av Osmanska riket men hade tagits över av Österrike-Ungern. Många sydslaviska nationalister ogillade detta och ville hellre se området förenat med Serbien eller i en sydslavisk stat. I Sarajevo fanns unga nationalister som planerade ett attentat. En av dem var Gavrilo Princip, som hade kopplingar till den serbiska nationalistiska miljön Svarta handen. Efter ett misslyckat bombattentat tidigare samma dag hamnade Franz Ferdinands bil av en slump nära Princip. Princip sköt och dödade både Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Mordet i Sarajevo var den utlösande händelsen, men det var inte den djupaste orsaken till kriget. Ett mord på en tronföljare behövde inte automatiskt leda till världskrig. Det blev farligt eftersom det inträffade i ett Europa som redan var fullt av spänningar. Österrike-Ungern ville straffa Serbien hårt. Landets ledare såg chansen att krossa den serbiska nationalismen och visa styrka. Tyskland gav Österrike-Ungern starkt stöd, ibland kallat en “blankocheck”, eftersom det uppfattades som att Tyskland skulle stå bakom Österrike-Ungern även om krisen blev farlig. Serbien fick stöd av Ryssland, som såg sig som beskyddare av slaviska folk och inte ville förlora inflytande på Balkan. När Österrike-Ungern ställde mycket hårda krav på Serbien accepterade Serbien många men inte alla. Österrike-Ungern förklarade krig. Sedan började allianssystemet och mobiliseringarna dra in fler stater.
Efter Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien började Ryssland mobilisera för att stödja Serbien. Tyskland såg rysk mobilisering som ett hot. Eftersom Tyskland fruktade ett tvåfrontskrig hade man en krigsplan som byggde på att först snabbt besegra Frankrike i väster och sedan vända sig mot Ryssland i öster. Denna plan brukar kallas Schlieffenplanen. För att nå Frankrike snabbt planerade Tyskland att gå genom Belgien, som var neutralt. När Tyskland invaderade Belgien reagerade Storbritannien. Belgisk neutralitet var internationellt garanterad, och Storbritannien ville inte heller att Tyskland skulle kontrollera kusten mittemot de brittiska öarna. Därför gick Storbritannien in i kriget. På kort tid hade en konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien blivit ett europeiskt storkrig. Tyskland och Österrike-Ungern stod på ena sidan. Frankrike, Ryssland och Storbritannien stod på den andra. Snart drogs fler länder in. Osmanska riket gick med på Tysklands och Österrike- Ungerns sida. Italien gick först inte in trots sin allians med Tyskland och Österrike-Ungern, och 1915 gick Italien i stället med på ententens sida efter löften om territorier. Kriget spreds också utanför Europa. Kolonier, hav och handelsvägar blev delar av konflikten. Japan gick med på ententens sida och tog tyska områden i Asien. Strider fördes i Afrika. Soldater från kolonier transporterades till olika fronter. Det som började med skotten i Sarajevo blev därför ett världskrig eftersom Europas maktsystem redan var laddat.
Många militära ledare trodde att kriget skulle avgöras snabbt. Tysklands Schlieffenplan byggde på snabb rörelse genom Belgien och norra Frankrike för att omringa Paris och besegra Frankrike innan Ryssland hann mobilisera fullt. Men planen misslyckades. Tyska arméer gick snabbt fram, men mötte hårt motstånd. Belgiskt motstånd försenade marschen. Brittiska och franska styrkor hann samla sig. I september 1914 stoppades tyskarna vid Marnefloden. Efter slaget vid Marne grävde båda sidor ner sig. Fronten i väster stelnade. Det blev början på skyttegravskriget. Från Nordsjön till Schweiz löpte ett nät av skyttegravar, taggtråd, bunkrar och artilleriställningar. Båda sidor försökte bryta igenom, men försvarsvapnen var starkare än anfallsvapnen. Kulsprutor och artilleri gjorde anfall över öppna fält extremt dödliga. Krigsplanerna hade byggt på snabbhet, men verkligheten blev stillastående masslakt. Generaler fortsatte ofta att planera stora offensiver där tusentals soldater skickades fram mot fiendens linjer. Resultatet blev ofta enorma förluster och mycket små terrängvinster. Det moderna kriget visade sig vara något annat än ledarna hade föreställt sig. Industrin kunde producera vapen i massor, men den kunde också producera död i massor.
Livet i skyttegravarna var smutsigt, farligt och psykiskt påfrestande. Soldater levde i lera, kyla, råttor, löss och stank från latriner och döda kroppar. Regn kunde fylla skyttegravarna med vatten. Fötter kunde ruttna av ständig fukt, något som kallades skyttegravsfot. Sjukdomar spreds lätt. Mellan fiendens skyttegravar fanns ingenmansland. Det var området som ingen sida kontrollerade helt. Där fanns taggtråd, granatkratrar, lik och sönderskjuten mark. Vid anfall beordrades soldater att klättra upp ur skyttegravarna och springa över ingenmansland mot fiendens linjer. Många hann bara några meter innan de träffades av kulsprutor eller artilleri. Artilleriet var det vapen som dödade flest. Granater kunde slå sönder kroppar, begrava soldater levande och skapa ständig skräck. Många soldater drabbades av psykiska trauman. Dåtidens människor talade ibland om granatchock. I dag skulle vi förstå många av dessa reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Trots allt försökte soldater skapa vardag. De skrev brev hem, sjöng, skämtade, delade mat och hjälpte varandra. Kamratskapet blev viktigt för överlevnad. Men avståndet mellan soldaternas erfarenheter och propagandans tal om ära blev allt större. Skyttegravarna blev en symbol för första världskriget: ett krig där miljoner människor fastnade i ett industriellt dödläge.
Första världskriget blev ett laboratorium för nya vapen. Många av dem hade funnits före kriget, men användes nu i större skala. Kulsprutan gjorde det möjligt för några få soldater att stoppa stora anfall. Artilleriet kunde beskjuta fienden på långt avstånd och förstöra hela landskap. Giftgas användes första gången i större skala under kriget. Gasen kunde skada lungor, ögon och hud och skapa panik. Soldater fick gasmasker, men rädslan för gasattacker fanns kvar. Stridsvagnen introducerades av britterna 1916. Den var tänkt att ta sig över skyttegravar och taggtråd. De första stridsvagnarna var långsamma, osäkra och gick ofta sönder, men de pekade fram mot framtidens krigföring. Flygplan användes först mest för spaning. Piloter kunde se fiendens rörelser och hjälpa artilleriet att sikta. Senare började flygplan användas för luftstrider och bombningar. Ubåtar blev viktiga i kriget till havs, särskilt för Tyskland, som försökte stoppa transporter till Storbritannien. Det nya med kriget var inte bara vapnen var för sig, utan kombinationen av industri, teknik och massarméer. Gamla idéer om hjältemod mötte maskiner som kunde döda på avstånd. Soldaten såg ofta inte ens den som dödade honom. Kriget blev mer anonymt och mekaniskt. Detta förändrade människors syn på moderniteten. Teknik hade länge förknippats med framsteg. Under kriget blev det tydligt att samma teknik också kunde skapa förödelse.
På östfronten stred Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland. Fronten var mycket längre och rörligare än västfronten. Där fanns också stora avstånd, svagare infrastruktur och enorma arméer. Ryssland hade en mycket stor befolkning och kunde mobilisera många soldater, men landet hade problem med industri, transporter och ledning. Soldater saknade ibland vapen, ammunition, skor och mat. Den ryska armén led stora förluster. Tyskland vann en viktig seger mot Ryssland vid Tannenberg 1914. Men kriget fortsatte länge. Österrike-Ungern hade stora svårigheter och var beroende av tysk hjälp. Samtidigt drabbades civilbefolkningar hårt i områden som Polen, Galizien och Baltikum. Människor flydde, deporterades eller hamnade under ockupation. Östfronten visar att första världskriget inte bara var skyttegravar i Frankrike och Belgien. Det var också ett krig av rörelse, ockupation, svält och sammanbrott i östra Europa. Här blev sambandet mellan krig och revolution särskilt tydligt. Rysslands enorma förluster och försörjningsproblem bidrog till revolutionerna 1917. När Ryssland senare drog sig ur kriget kunde Tyskland flytta trupper västerut. Det förändrade krigets sista fas.
Osmanska riket gick med i kriget på centralmakternas sida, alltså tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. Riket hade länge försvagats, men kontrollerade fortfarande stora områden i Mellanöstern. Kriget i Osmanska riket fick stora följder för regionens framtid. Ententen försökte slå ut Osmanska riket genom flera kampanjer. En av de mest kända var Gallipoli 1915, där brittiska, franska, australiska och nyzeeländska styrkor försökte ta kontroll över Dardanellerna och öppna en sjöväg till Ryssland. Kampanjen misslyckades och blev mycket blodig. I Australien och Nya Zeeland blev Gallipoli senare en viktig del av nationellt minne. I Mellanöstern uppmuntrade britterna arabiskt uppror mot Osmanska riket. Arabiska ledare fick löften om självständighet, samtidigt som Storbritannien och Frankrike i hemlighet planerade att dela upp osmanska områden mellan sig efter kriget. Detta visar hur imperialistiska intressen fortsatte mitt under kriget. En av krigets värsta förbrytelser skedde också i Osmanska riket: folkmordet på armenierna 1915. Armenier var en kristen minoritet i riket. Osmanska ledare misstänkte dem för illojalitet och samarbete med Ryssland. Hundratusentals, troligen över en miljon, armenier deporterades, svalt, mördades eller dog under dödsmarscher. Även andra kristna grupper, som assyrier/syrianer och greker, drabbades av våld och förföljelse. Folkmordet visar hur krig, nationalism, misstänksamhet och statligt våld kan leda till försök att utplåna hela grupper. Det är en central del av första världskrigets historia.
Storbritannien var beroende av handel över haven för mat, råvaror och krigsmateriel. Den brittiska flottan blockerade Tyskland för att hindra landet från att importera varor. Blockaden bidrog till brist och hunger i Tyskland, särskilt mot slutet av kriget. Tyskland svarade med ubåtskrig. Tyska ubåtar, U-båtar, anföll handelsfartyg som gick till Storbritannien. Målet var att svälta ut britterna och stoppa deras försörjning. Men ubåtskriget var politiskt riskabelt. Om neutrala fartyg sänktes kunde neutrala länder dras in i kriget. År 1915 sänkte en tysk ubåt passagerarfartyget Lusitania. Många civila dog, bland dem amerikaner. Händelsen väckte stark ilska i USA. Tyskland tonade tillfälligt ner ubåtskriget, men 1917 återupptog man oinskränkt ubåtskrig. Det betydde att tyska ubåtar skulle sänka fartyg på väg till Storbritannien utan varning. Tyskland hoppades besegra Storbritannien innan USA hann ingripa. Men beslutet bidrog i stället till att USA gick in i kriget på ententens sida 1917. Det blev en avgörande vändpunkt. Kriget till havs visar hur globalt och ekonomiskt första världskriget var. Det handlade inte bara om arméer vid fronten, utan om mat, handel, blockader, sjöfart och industriell försörjning.
Första världskriget var ett totalt krig. Det betyder att hela samhället mobiliserades för kriget, inte bara armén. Staten behövde soldater, vapen, ammunition, mat, pengar och stöd från befolkningen. Fabriker ställdes om till krigsproduktion. Kvinnor började arbeta i vapenindustrier, transporter, sjukvård och administration i större omfattning än tidigare. Många kvinnor tog över arbeten som männen lämnat när de kallades till fronten. Detta förändrade synen på kvinnors arbete, även om kvinnor ofta fick lägre löner och förväntades lämna tillbaka jobben efter kriget. Staten kontrollerade mer av ekonomin. Ransonering infördes på många håll när maten blev knapp. Propaganda användes för att hålla uppe stridsmoralen. Affischer, tidningar och tal framställde fienden som brutal och den egna sidan som rättfärdig. Den som kritiserade kriget kunde anklagas för illojalitet. Barn, kvinnor och äldre drogs också in genom insamlingar, frivilligarbete och nationell mobilisering. Kriget blev en del av vardagen. Brev från fronten, sorgebud, matbrist och oro påverkade nästan alla. Hemmafronten visar att moderna krig suddar ut gränsen mellan soldater och civila. Även människor långt från fronten blir del av kriget genom arbete, försörjning, propaganda och förluster.
Kvinnors roll under första världskriget var viktig. När männen mobiliserades behövdes kvinnor i fabriker, jordbruk, kollektivtrafik, kontor och sjukvård. De arbetade som ammunitionsarbetare, sjuksköterskor, telefonister, spårvagnsförare, jordbruksarbetare och mycket annat. I många länder blev kvinnors insatser ett argument för rösträtt. Om kvinnor kunde arbeta för nationens överlevnad, vårda sårade och hålla samhället igång, varför skulle de då sakna politiska rättigheter? Efter kriget fick kvinnor rösträtt i flera länder, bland annat Storbritannien och Tyskland. I Sverige infördes allmän och lika rösträtt för kvinnor och män i riksdagsvalen genom beslut 1919– 1921. Men förändringen var inte enkel. Många kvinnor förlorade sina krigsjobb när männen återvände. Traditionella könsroller levde kvar. Kvinnor förväntades ofta återgå till hemmet eller till lägre betalda arbeten. Ändå hade kriget visat att samhällen var beroende av kvinnors arbete i mycket större utsträckning än många tidigare velat erkänna. Kvinnor drabbades också hårt av kriget som mödrar, hustrur, systrar och döttrar till döda och skadade soldater. De bar sorg, försörjningsansvar och omsorg om krigsskadade. Kvinnors historia under kriget handlar därför både om nya möjligheter och om stora bördor.
Propaganda betyder information som sprids för att påverka människors åsikter och känslor. Under första världskriget använde alla sidor propaganda. Staten ville få män att ta värvning, få befolkningen att acceptera uppoffringar och få människor att hata eller frukta fienden. Propagandan använde starka bilder. Fienden framställdes som barbarisk, grym och omänsklig. Den egna sidan framställdes som försvarare av civilisation, frihet eller nationens överlevnad. Affischer kunde visa hotade kvinnor och barn, brutala fiendesoldater eller stolta soldater som kallade andra män till fronten. Propaganda kunde bygga på verkliga händelser, men den förenklade och överdrev ofta. Den gjorde det lättare att fortsätta kriget trots enorma förluster. Om fienden sågs som ond blev kompromiss svårare. Om de egna soldaterna sågs som hjältar blev kritik mot kriget lättare att tolka som förräderi. Propagandan påverkade också efterkrigstiden. Hatbilder och misstänksamhet levde kvar. Många människor hade lärt sig att se andra nationer som hot. Det gjorde försoning svårare efter 1918. När vi studerar propaganda tränar vi också källkritik. Vi behöver fråga: Vem har skapat budskapet? Vad vill avsändaren få oss att känna? Vad utelämnas? Vilka ord och bilder används för att styra vår tolkning?
USA var länge neutralt, även om landet handlade mycket med ententen och många amerikaner sympatiserade med Storbritannien och Frankrike. President Woodrow Wilson ville först hålla USA utanför kriget. Men flera händelser gjorde neutraliteten svårare. Det oinskränkta tyska ubåtskriget 1917 blev avgörande. När amerikanska fartyg hotades och sänktes växte krigsviljan. Samma år avslöjades Zimmermanntelegrammet, där Tyskland föreslog att Mexiko skulle gå i krig mot USA om USA gick in i kriget. I utbyte skulle Mexiko kunna få tillbaka områden som Texas, New Mexico och Arizona. Telegrammet väckte stark ilska i USA. I april 1917 gick USA in i kriget på ententens sida. Till en början tog det tid att mobilisera amerikanska soldater, men USA:s industriella och ekonomiska styrka blev mycket viktig. Färska amerikanska trupper anlände till Europa när de krigströtta europeiska arméerna var hårt pressade. Wilson framställde kriget som en kamp för demokrati och en bättre världsordning. Han formulerade senare sina fjorton punkter, där han bland annat talade om öppna avtal, fri handel, nationellt självbestämmande och ett internationellt fredsförbund. USA:s inträde förändrade krigets balans. Det gav ententen ny kraft, medan Tyskland förstod att tiden arbetade emot dem.
Ryssland var ett av de länder som drabbades hårdast av kriget. Militära nederlag, brist på mat, dålig utrustning, svag ledning och enorma förluster skapade missnöje. Hemma i Ryssland var situationen också svår. Städerna led av livsmedelsbrist. Arbetare strejkade. Bönder var missnöjda. Tsarens styre uppfattades som allt mer oförmöget. I februari 1917 bröt revolution ut i Petrograd, dagens Sankt Petersburg. Tsar Nikolaj II tvingades abdikera. En provisorisk regering tog över, men den fortsatte kriget. Det gjorde den impopulär. Samtidigt växte sovjeter, råd av arbetare och soldater, i betydelse. I oktober 1917 tog bolsjevikerna makten under ledning av Vladimir Lenin. De lovade “fred, jord och bröd”. För ett krigstrött land var löftet om fred starkt. Bolsjevikerna slöt fred med Tyskland genom Brest-Litovskfreden 1918. Ryssland lämnade kriget men tvingades avstå stora områden. Ryska revolutionen förändrade världshistorien. Den ledde till att Sovjetunionen senare bildades och att kommunismen blev en global politisk kraft. Den skrämde Europas regeringar och inspirerade arbetarrörelser och revolutionärer. För första världskriget betydde revolutionen att Tyskland kunde flytta trupper från östfronten till västfronten. Men det räckte inte för att vinna kriget.
År 1918 gjorde Tyskland ett sista stort försök att vinna kriget på västfronten. Efter freden med Ryssland kunde tyska trupper flyttas västerut. Den tyska våroffensiven pressade tillbaka ententen och skapade oro. Men offensiven kostade enorma förluster, och Tyskland saknade tillräckliga reserver. Samtidigt anlände allt fler amerikanska soldater. Ententen började använda bättre samordning mellan artilleri, infanteri, flyg och stridsvagnar. Under sommaren och hösten 1918 tvingades tyskarna tillbaka. Tysklands allierade började falla samman. Bulgarien, Osmanska riket och Österrike-Ungern sökte fred. Inne i Tyskland växte missnöjet. Blockaden hade skapat hunger. Soldater och civila var utmattade. I november 1918 bröt revolution ut i Tyskland. Kejsar Wilhelm II abdikerade och flydde. En ny republik utropades. Den 11 november 1918 klockan 11 på förmiddagen trädde vapenstilleståndet i kraft. Striderna upphörde. Men fred betydde inte att lidandet var över. Miljoner människor skulle leva vidare med skador, sorg, fattigdom och förstörda samhällen. Kriget hade krossat den gamla europeiska ordningen. Frågan var nu vilken ny ordning som skulle byggas.
Efter kriget samlades segrarmakterna i Paris för att skapa fredsavtal. Det mest kända avtalet blev Versaillesfreden med Tyskland 1919. De viktigaste besluten fattades av segrarmakterna, särskilt Frankrike, Storbritannien och USA. Tyskland fick inte delta i förhandlingarna på lika villkor. Versaillesfreden blev hård. Tyskland tvingades ta på sig skulden för kriget genom den så kallade krigsskuldklausulen. Landet skulle betala stora skadestånd. Tyskland förlorade kolonier och områden i Europa, bland annat Alsace-Lorraine till Frankrike. Den tyska armén begränsades kraftigt, och landet fick inte ha flygvapen eller stora militära styrkor. Frankrike ville försvaga Tyskland för att skydda sig mot framtida angrepp. Storbritannien ville ha balans, men också se Tyskland begränsat. USA:s president Wilson ville skapa en fred byggd på principer och internationellt samarbete, men fick inte igenom allt han ville. Versaillesfreden skapade stark bitterhet i Tyskland. Många tyskar upplevde avtalet som förödmjukande och orättvist. Högernationalister spred senare myten att den tyska armén inte hade besegrats på slagfältet utan svikits av politiker, socialister och judar hemma. Denna dolkstötslegend var falsk, men den fick stor politisk betydelse. Fredsavtalen skapade alltså fred på papperet, men också nya konflikter och missnöje.
Efter kriget ritades Europas karta om. De stora imperierna föll sönder. Österrike-Ungern upplöstes. Nya eller återupprättade stater bildades, bland annat Polen, Tjeckoslovakien, Österrike, Ungern, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Jugoslavien. Tanken om nationellt självbestämmande var viktig. Folk skulle få styra sig själva i egna stater. Men i praktiken var detta mycket svårt. Människor bodde inte i tydliga nationella block. I många områden levde olika språkgrupper, religioner och folk blandade. När nya gränser drogs hamnade minoriteter ofta på “fel” sida. Jugoslavien skapades som en stat för sydslaver, men rymde serber, kroater, slovener, bosniaker, makedonier, montenegriner och andra grupper med olika historiska erfarenheter. Tjeckoslovakien innehöll tjecker, slovaker, tyskar, ungrare och andra. Polen återuppstod men hade stora minoriteter. I Mellanöstern delades gamla osmanska områden upp genom mandat under brittisk och fransk kontroll. Det betydde att områden som Irak, Palestina, Transjordanien, Syrien och Libanon på olika sätt hamnade under europeiskt inflytande. Arabiska förhoppningar om självständighet efter kriget uppfylldes bara delvis. Det skapade långvariga konflikter. Freden byggde alltså på höga ideal, men verkligheten blev full av kompromisser, stormaktsintressen och nya minoritetsproblem.
Efter kriget skapades Nationernas Förbund. Det var en internationell organisation som skulle förhindra nya krig genom samarbete, förhandlingar och gemensam säkerhet. Tanken var att stater inte längre skulle lösa konflikter genom hemliga avtal och krig, utan genom öppen diplomati och internationella regler. Nationernas Förbund var en viktig idé. Det visade att många ledare förstod att världen behövde en ny ordning. Kriget hade blivit så förödande att fred inte längre kunde lämnas åt gamla maktspel. Men organisationen hade svagheter. USA, vars president Wilson varit en stark förespråkare, gick aldrig med eftersom den amerikanska senaten sade nej. Tyskland och Sovjetryssland stod först utanför. Förbundet saknade egen militär styrka. Om stormakter inte ville följa besluten var det svårt att tvinga dem. Nationernas Förbund lyckades lösa vissa mindre konflikter, men misslyckades med att stoppa de stora aggressionerna under 1930-talet. Japan, Italien och Tyskland skulle senare utmana systemet. Ändå var Nationernas Förbund historiskt viktigt. Det var ett försök att skapa internationell ordning efter ett katastrofalt krig. Det blev också en föregångare till Förenta nationerna, FN, som bildades efter andra världskriget.
Sverige deltog inte militärt i första världskriget. Landet var neutralt. Men neutralitet betydde inte att Sverige var opåverkat. Kriget påverkade handel, matförsörjning, politik och vardagsliv. Sverige var beroende av import av vissa varor. När kriget störde handeln och blockaderna gjorde transporter svårare uppstod brist. Matpriserna steg. Ransonering infördes. Många människor fick det svårt, särskilt arbetare och fattiga familjer i städerna. År 1917 förekom hungerprotester på flera håll i Sverige. Politiskt var Sverige splittrat. Vissa grupper sympatiserade med Tyskland, andra med Storbritannien och ententen. Kung Gustaf V och delar av högern var tyskvänliga, medan liberaler och socialdemokrater ofta var mer kritiska till Tyskland. Men den svenska regeringen försökte hålla landet utanför kriget. Kriget bidrog också till demokratiseringen i Sverige. Oro för revolution, hungerprotester och påverkan från världshändelser gjorde att kraven på rösträtt blev starkare. År 1917 fick Sverige en parlamentarisk regering där kungen i praktiken tvingades acceptera att regeringen behövde stöd i riksdagen. Beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män fattades 1918–1919, och det första valet med denna ordning hölls 1921. För Sverige blev första världskriget alltså inte ett slagfältskrig, men ett krig som påverkade samhället djupt. Brist, oro och politisk press skyndade på förändringar mot demokrati.
Första världskriget krävde enorma mänskliga kostnader. Omkring tio miljoner soldater dog. Många fler skadades, lemlästades eller traumatiserades. Miljoner civila dog av svält, sjukdomar, massakrer och förföljelser. Den exakta siffran varierar beroende på hur man räknar, men lidandet var enormt. En hel generation unga män försvann eller skadades. I byar och städer över hela Europa fanns familjer som förlorat söner, fäder, bröder och makar. Krigsmonument restes med namn på de döda. Sorg blev en del av det offentliga livet. De skadade soldaterna blev också en synlig påminnelse om kriget. Män med amputerade ben, förstörda ansikten, lungskador efter gas eller psykiska trauman återvände till samhällen som ofta hade svårt att förstå deras erfarenheter. Många kunde inte arbeta som tidigare. Kriget bidrog dessutom till spridningen av spanska sjukan 1918–1920, en influensapandemi som dödade tiotals miljoner människor världen över. Trupptransporter, läger och krigets svaga befolkningar gjorde spridningen lättare. När vi studerar kriget får vi inte bara räkna fronter, slag och avtal. Vi måste också se människorna: soldaterna i leran, kvinnorna som väntade, barnen som svalt, minoriteterna som förföljdes och samhällena som försökte leva vidare efteråt.
Första världskriget förändrade världen på flera nivåer. Politiskt föll gamla imperier. Nya stater bildades. Kommunismen tog makten i Ryssland. Demokratiska reformer genomfördes i vissa länder, medan andra samhällen blev instabila. Ekonomiskt blev Europa försvagat. Kriget hade kostat enorma summor. Många länder var skuldsatta. USA blev en starkare ekonomisk makt. Industriproduktion och handel hade störts. Återuppbyggnaden blev svår. Socialt förändrades synen på staten och medborgaren. Under kriget hade staten styrt ekonomi, ransonering, propaganda och mobilisering. Efter kriget förväntade sig många människor att staten skulle ta ansvar även i fredstid. Arbetare krävde bättre villkor. Kvinnor krävde rösträtt. Veteraner krävde erkännande. Kulturellt skakades tron på framsteget. Före kriget hade många sett vetenskap, teknik och industri som vägen mot en bättre framtid. Efter skyttegravarna och massdöden blev bilden mörkare. Konst, litteratur och filosofi präglades av krigets trauma. Många författare skrev om meningslöshet, förlorad ungdom och misstro mot gamla ideal. Internationellt skapade kriget nya konflikter. Versaillesfreden och de andra avtalen löste vissa frågor men skapade andra. Missnöje i Tyskland, nationalistiska konflikter i nya stater, koloniala besvikelser och rädslan för kommunism blev viktiga delar av mellankrigstidens oro. Första världskriget slutade därför inte helt 1918. Dess följder fortsatte att forma 1900-talet.
Första världskriget är viktigt därför att det visar hur flera orsaker kan samverka tills en kris blir okontrollerbar. Mordet i Sarajevo startade inte kriget ensamt. Kriget växte fram ur nationalism, imperialism, militarism, allianser, stormaktsrivalitet och politiska beslut. Kriget visar också hur teknik kan förändra historien. Industrialiseringen gjorde kriget mer dödligt än tidigare. Stater kunde mobilisera hela samhällen och producera vapen i enorm skala. Detta gjorde första världskriget till ett modernt masskrig. Det visar dessutom hur svårt det är att skapa fred efter ett stort krig. Fredsavtal måste inte bara avsluta strider. De måste också skapa en ordning som människor accepterar. Om freden upplevs som förödmjukande eller orättvis kan den bära på nya konflikter. Slutligen visar första världskriget hur människor påverkas av stora historiska processer. Bakom orden nationalism, imperialism och allianser fanns enskilda liv. Människor skrev brev, frös i skyttegravar, väntade vid köksbord, arbetade i fabriker, svalt i städer och försökte förstå varför världen hade rasat samman. Historia handlar därför både om strukturer och människor. Första världskriget är ett av de tydligaste exemplen på det.
Första världskriget bröt ut 1914 efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo, men mordet var bara den utlösande händelsen. De djupare orsakerna var nationalism, imperialism, militarism, kapprustning, allianssystem och stormaktsrivalitet. Europa var redan spänt, och krisen på Balkan gjorde att en lokal konflikt snabbt växte till ett världskrig. Kriget stod främst mellan centralmakterna, där Tyskland, Österrike-Ungern och Osmanska riket ingick, och ententen, där Frankrike, Storbritannien och Ryssland ingick. Senare gick USA in på ententens sida. Kriget fördes på flera fronter: västfronten, östfronten, Balkan, Mellanöstern, haven och koloniala områden. På västfronten stelnade kriget i skyttegravar. Nya vapen som kulsprutor, tungt artilleri, giftgas, stridsvagnar, flygplan och ubåtar gjorde kriget mer dödligt. Försvarsvapnen var ofta starkare än anfallstaktiken, vilket ledde till enorma förluster och små framgångar. Slag som Verdun och Somme blev symboler för krigets meningslösa massdöd. Kriget var ett totalt krig där hela samhället mobiliserades. Civila drabbades av hunger, propaganda, ransonering och sorg. Kvinnor tog nya roller i industri och sjukvård, vilket stärkte kraven på rösträtt i flera länder. I Ryssland bidrog kriget till revolutionerna 1917, tsarens fall och bolsjevikernas maktövertagande. Kriget slutade 1918 efter att Tyskland och dess allierade försvagats militärt, ekonomiskt och politiskt. Versaillesfreden 1919 tvingade Tyskland att acceptera hårda villkor, förlora områden, begränsa sin militär och betala skadestånd. Fredsavtalen ritade om Europas karta, men skapade också nya konflikter och missnöje. Första världskriget förändrade världen. Gamla imperier föll, nya stater bildades, USA blev starkare, kommunismen tog makten i Ryssland och Europas självbild skakades. Kriget visade hur nationalism, teknik, industri och stormaktspolitik kunde skapa en katastrof. Dess följder kom att prägla hela 1900-talet.
första världskriget centralmakterna ententen nationalism imperialism militarism kapprustning allianssystem Trippelalliansen Trippelententen Balkan Serbien Österrike-Ungern Franz Ferdinand Sarajevo Gavrilo Princip Svarta handen mobilisering Schlieffenplanen Belgien västfronten östfronten skyttegravskrig ingenmansland taggtråd kulspruta artilleri giftgas stridsvagn flygplan ubåt granatchock Verdun Somme Gallipoli Osmanska riket armeniska folkmordet blockad oinskränkt ubåtskrig Lusitania Zimmermanntelegrammet USA:s inträde i kriget Woodrow Wilson fjorton punkter totalt krig hemmafronten propaganda ransonering kvinnors krigsarbete ryska revolutionen Nikolaj II Lenin bolsjevikerna Brest-Litovskfreden vapenstilleståndet 11 november 1918 Versaillesfreden krigsskuldklausulen skadestånd dolkstötslegenden Nationernas Förbund nya stater Sverige under första världskriget neutralitet hungerprotester demokratisering spanska sjukan
Vill du arbeta aktivt med kapitlet? Starta läsläge
Starta läslägeKlar med kapitlet? Fortsätt här.
Välkommen in i kapitlet
Ta din tid — du bestämmer tempot.