Till innehåll
SOlärdigital

Historia

Kapitel 16: Första världskriget – nationalism, allianser och det moderna krigets katastrof

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 trodde många att kriget skulle bli kort. Soldater marscherade iväg under jubel, tidningar skrev om ära och plikt, och politiska ledare tänkte att en snabb seger kunde stärka den egna nationen. Det blev långt, blodigt och förödande. Det varade i mer än fyra år och drog in stora delar av världen. Första världskriget var ett modernt krig på ett nytt sätt. Industrialiseringen hade förändrat vapen, transporter och produktion. Järnvägar kunde flytta soldater snabbt.

Det här ska du förstå

  1. Förklara Första världskriget och Nationalism med egna ord.
  2. Förstå kapitlets huvudidé: ett krig som förändrade världen.
  3. Förstå kapitlets huvudidé: europa före kriget.

Centrala begrepp

Ett krig som förändrade världen

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 trodde många att kriget skulle bli kort. Soldater marscherade iväg under jubel, tidningar skrev om ära och plikt, och politiska ledare tänkte att en snabb seger kunde stärka den egna nationen. Men kriget blev inte kort. Det blev långt, blodigt och förödande. Det varade i mer än fyra år och drog in stora delar av världen. Första världskriget var ett modernt krig på ett nytt sätt. Industrialiseringen hade förändrat vapen, transporter och produktion. Järnvägar kunde flytta soldater snabbt. Fabriker kunde massproducera gevär, kanoner, granater, kulsprutor och ammunition. Telegraf och telefon kunde användas för kommunikation. Ubåtar, stridsflyg, stridsvagnar och giftgas blev delar av krigföringen. Men människors sätt att tänka om krig hade inte hunnit anpassas till den nya verkligheten. Många ledare tänkte fortfarande i termer av mod, offensiver och avgörande slag, medan de nya vapnen gjorde anfall extremt dödliga. Kriget förändrade också samhället. Det var inte bara soldaterna vid fronten som drabbades. Hela samhällen mobiliserades. Kvinnor arbetade i industrier och sjukvård. Bönder och arbetare pressades att producera mat och krigsmateriel. Staten tog större kontroll över ekonomi, propaganda och försörjning. Civila drabbades av hunger, bombningar, ockupation och förföljelse. När kriget tog slut 1918 var Europa förändrat. Fyra stora kejsardömen hade fallit: det tyska, det ryska, det österrikisk-ungerska och det osmanska. Nya stater bildades. Revolutioner bröt ut. Miljoner människor var döda eller skadade. Fredsavtalen efter kriget skapade nya gränser, men också nya konflikter. Många människor hoppades att kriget skulle vara “kriget som gjorde slut på alla krig”. I stället blev det en grund för nya motsättningar som senare skulle bidra till andra världskriget. För att förstå första världskriget måste vi därför se både de långsiktiga orsakerna och den akuta händelsen som fick krisen att explodera.

Europa före kriget

Vid början av 1900-talet var Europa rikt, mäktigt och tekniskt utvecklat, men också spänt och splittrat. Industrialiseringen hade gjort länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike till starka ekonomiska och militära makter. Järnvägar, fabriker, städer och nya uppfinningar gav många människor en känsla av framsteg. Samtidigt fanns stora klasskillnader, politiska konflikter och nationalistiska motsättningar. Europa dominerade stora delar av världen genom imperialism. Storbritannien hade det största imperiet. Frankrike hade kolonier i Afrika och Asien. Tyskland, som enats först 1871, ville också få större makt och fler kolonier. Stormakterna konkurrerade om handel, kolonier, inflytande och prestige. Inom Europa fanns också gamla konflikter. Frankrike hade förlorat Alsace-Lorraine till Tyskland efter kriget 1870–1871 och ville många gånger få tillbaka området. Tyskland hade blivit Europas starkaste industrimakt och oroade sina grannar. Ryssland ville ha inflytande på Balkan och såg sig som beskyddare av slaviska folk. Österrike-Ungern kämpade med nationalistiska rörelser inom sitt eget rike. Osmanska riket hade försvagats och kallades ibland “Europas sjuke man”, eftersom det förlorade områden och makt. Det fanns alltså mycket som skapade oro, men krig var inte oundvikligt. Europa hade haft kriser tidigare utan att ett storkrig brutit ut. Det som gjorde 1914 så farligt var att flera problem sammanföll: nationalism, imperialism, militarism, allianssystem och en kris på Balkan.

Nationalismens kraft och fara

Nationalismen hade under 1800-talet varit en kraft som kunde ena människor och skapa självständiga stater. Italien och Tyskland hade enats genom nationalistiska rörelser och krig. Men nationalismen kunde också skapa stark misstänksamhet och fiendskap. I början av 1900-talet lärde sig många människor att se den egna nationen som något heligt. Skolan, armén, tidningar och ceremonier stärkte känslan av nationell gemenskap. Flaggan, nationalsången, historiska hjältar och minnen av gamla krig blev viktiga. Att försvara nationen sågs som en plikt. Det kunde ge samhörighet, men också göra konflikter farligare. Om den egna nationen alltid framställdes som ädel och hotad, och andra nationer som avundsjuka eller aggressiva, blev det lättare att acceptera krig. Politiker kunde använda nationalism för att samla folket bakom hårda beslut. Tidningar kunde piska upp känslor. Människor kunde känna att kompromisser var svaghet. Nationalismen var särskilt explosiv på Balkan. Balkanhalvön hade länge varit ett område där olika folk, språk, religioner och imperier möttes. Osmanska riket hade tidigare styrt stora delar av området, men under 1800-talet och början av 1900-talet blev flera stater självständiga eller mer självständiga. Serbien, Bulgarien, Grekland och Rumänien växte fram som nationalstater. Serbien ville samla sydslaviska folk i en större stat. Det hotade Österrike-Ungern, där många slaver levde under habsburgsk kontroll. Om sydslaver i Österrike-Ungern började kräva självständighet kunde hela riket försvagas. Nationalismen på Balkan blev därför en fråga som berörde hela Europas maktbalans.

Imperialism och stormaktsrivalitet

Imperialismen gjorde stormakternas relationer ännu mer spända. Under slutet av 1800-talet hade europeiska stater delat upp stora delar av Afrika och skaffat kolonier i Asien och Oceanien. Kolonier gav råvaror, marknader, militärbaser och prestige. Ett stort imperium visade att ett land var en stormakt. Storbritannien och Frankrike hade redan stora kolonialvälden. Tyskland, som blivit en stark stat sent, ville ha sin “plats i solen”. Det betydde att Tyskland ville räknas som en global stormakt med kolonier och inflytande. Detta oroade Storbritannien och Frankrike. Konflikter om kolonier ledde inte direkt till första världskriget, men de ökade misstron. Marockokriserna 1905 och 1911 är tydliga exempel. Tyskland utmanade Frankrikes inflytande i Marocko, vilket skapade internationella kriser. Resultatet blev att Frankrike och Storbritannien kom närmare varandra, medan Tyskland kände sig mer isolerat. Imperialismen skapade också en vana att tänka i makt och prestige. Stormakter ville inte förlora ansikte. Om de backade i en konflikt kunde de framstå som svaga. I en sådan politisk kultur blev det svårare att kompromissa när krisen kom 1914. Dessutom var imperierna globala. När kriget väl bröt ut drogs kolonierna in. Soldater från Indien, Afrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland och andra delar av imperierna deltog. Strider fördes inte bara i Europa utan också i Afrika, Mellanöstern, Asien och på haven. Första världskriget var alltså verkligen ett världskrig, även om huvudfronten låg i Europa.

Militarism och kapprustning

Militarism betyder att militären, vapenmakten och krigiska ideal får stor betydelse i ett samhälle. Före första världskriget växte militärens inflytande i flera europeiska länder. Generaler och militärledare fick starka röster i politiken. Stora arméer byggdes upp. Värnplikt gjorde att miljontals män kunde kallas in vid krig. Industrialiseringen gjorde kapprustningen mycket farligare än tidigare. Stater kunde producera vapen i enorm skala. Artilleri, kulsprutor, gevär och ammunition tillverkades industriellt. Järnvägar gjorde det möjligt att snabbt mobilisera soldater. Men just järnvägsplanerna gjorde politiken stel. Om ett land började mobilisera sin armé kunde grannlandet känna sig tvunget att mobilisera direkt, eftersom den som väntade kunde hamna i underläge. Tyskland och Storbritannien hamnade dessutom i en flottkapprustning. Storbritannien hade länge haft världens starkaste flotta och såg den som nödvändig för att skydda imperiet och handeln. När Tyskland började bygga en större flotta kände britterna sig hotade. Särskilt slagskeppstypen dreadnought blev symbol för denna kapprustning. Militarismen påverkade också människors föreställningar. Krig sågs av många som något manligt, ärofullt och renande. Vissa tänkte att ett krig kunde stärka nationen och lösa sociala konflikter. Få förstod fullt ut vad ett industrikrig skulle innebära. De nya vapnen gjorde det mycket lättare att döda än att erövra mark. Det skulle soldaterna snart upptäcka i skyttegravarna.

Allianssystemet – trygghet som blev fara

För att känna sig säkrare bildade stormakterna allianser. En allians är ett avtal mellan länder om stöd, ofta militärt, om krig bryter ut. Tanken var att allianser skulle avskräcka fiender. Om ett land visste att ett angrepp på en stat kunde leda till krig med flera, skulle det kanske avstå. Men allianssystemet kunde också göra en lokal konflikt större. Om två länder hamnade i krig kunde deras allierade dras in. Före kriget fanns två stora block. Trippelalliansen bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Italien skulle dock senare byta sida under kriget. Mot detta stod trippelententen, som bestod av Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Ententen var inte exakt samma typ av militär allians från början, men den blev i praktiken ett samarbete mot Tyskland och dess allierade. Allianserna skapade en känsla av inringning och hot. Tyskland oroade sig för att hamna i krig på två fronter: mot Frankrike i väster och Ryssland i öster. Frankrike oroade sig för Tysklands styrka. Ryssland ville inte förlora inflytande på Balkan. Österrike-Ungern såg Serbien som ett hot. Storbritannien oroade sig för Tysklands flotta och maktbalansen i Europa. När krisen 1914 började rulla blev allianserna som kugghjul i en maskin. Varje lands beslut påverkade nästa. Det betyder inte att kriget startade automatiskt. Människor fattade besluten. Men systemet gjorde besluten snabbare, farligare och svårare att stoppa.

Skotten i Sarajevo

Den 28 juni 1914 besökte ärkehertig Franz Ferdinand, tronföljare till Österrike-Ungern, staden Sarajevo i Bosnien. Bosnien hade tidigare varit en del av Osmanska riket men hade tagits över av Österrike-Ungern. Många sydslaviska nationalister ogillade detta och ville hellre se området förenat med Serbien eller i en sydslavisk stat. I Sarajevo fanns unga nationalister som planerade ett attentat. En av dem var Gavrilo Princip, som hade kopplingar till den serbiska nationalistiska miljön Svarta handen. Efter ett misslyckat bombattentat tidigare samma dag hamnade Franz Ferdinands bil av en slump nära Princip. Princip sköt och dödade både Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Mordet i Sarajevo var den utlösande händelsen, men det var inte den djupaste orsaken till kriget. Ett mord på en tronföljare behövde inte automatiskt leda till världskrig. Det blev farligt eftersom det inträffade i ett Europa som redan var fullt av spänningar. Österrike-Ungern ville straffa Serbien hårt. Landets ledare såg chansen att krossa den serbiska nationalismen och visa styrka. Tyskland gav Österrike-Ungern starkt stöd, ibland kallat en “blankocheck”, eftersom det uppfattades som att Tyskland skulle stå bakom Österrike-Ungern även om krisen blev farlig. Serbien fick stöd av Ryssland, som såg sig som beskyddare av slaviska folk och inte ville förlora inflytande på Balkan. När Österrike-Ungern ställde mycket hårda krav på Serbien accepterade Serbien många men inte alla. Österrike-Ungern förklarade krig. Sedan började allianssystemet och mobiliseringarna dra in fler stater.

Från kris till världskrig

Efter Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien började Ryssland mobilisera för att stödja Serbien. Tyskland såg rysk mobilisering som ett hot. Eftersom Tyskland fruktade ett tvåfrontskrig hade man en krigsplan som byggde på att först snabbt besegra Frankrike i väster och sedan vända sig mot Ryssland i öster. Denna plan brukar kallas Schlieffenplanen. För att nå Frankrike snabbt planerade Tyskland att gå genom Belgien, som var neutralt. När Tyskland invaderade Belgien reagerade Storbritannien. Belgisk neutralitet var internationellt garanterad, och Storbritannien ville inte heller att Tyskland skulle kontrollera kusten mittemot de brittiska öarna. Därför gick Storbritannien in i kriget. På kort tid hade en konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien blivit ett europeiskt storkrig. Tyskland och Österrike-Ungern stod på ena sidan. Frankrike, Ryssland och Storbritannien stod på den andra. Snart drogs fler länder in. Osmanska riket gick med på Tysklands och Österrike- Ungerns sida. Italien gick först inte in trots sin allians med Tyskland och Österrike-Ungern, och 1915 gick Italien i stället med på ententens sida efter löften om territorier. Kriget spreds också utanför Europa. Kolonier, hav och handelsvägar blev delar av konflikten. Japan gick med på ententens sida och tog tyska områden i Asien. Strider fördes i Afrika. Soldater från kolonier transporterades till olika fronter. Det som började med skotten i Sarajevo blev därför ett världskrig eftersom Europas maktsystem redan var laddat.

Krigsplaner och verklighet

Många militära ledare trodde att kriget skulle avgöras snabbt. Tysklands Schlieffenplan byggde på snabb rörelse genom Belgien och norra Frankrike för att omringa Paris och besegra Frankrike innan Ryssland hann mobilisera fullt. Men planen misslyckades. Tyska arméer gick snabbt fram, men mötte hårt motstånd. Belgiskt motstånd försenade marschen. Brittiska och franska styrkor hann samla sig. I september 1914 stoppades tyskarna vid Marnefloden. Efter slaget vid Marne grävde båda sidor ner sig. Fronten i väster stelnade. Det blev början på skyttegravskriget. Från Nordsjön till Schweiz löpte ett nät av skyttegravar, taggtråd, bunkrar och artilleriställningar. Båda sidor försökte bryta igenom, men försvarsvapnen var starkare än anfallsvapnen. Kulsprutor och artilleri gjorde anfall över öppna fält extremt dödliga. Krigsplanerna hade byggt på snabbhet, men verkligheten blev stillastående masslakt. Generaler fortsatte ofta att planera stora offensiver där tusentals soldater skickades fram mot fiendens linjer. Resultatet blev ofta enorma förluster och mycket små terrängvinster. Det moderna kriget visade sig vara något annat än ledarna hade föreställt sig. Industrin kunde producera vapen i massor, men den kunde också producera död i massor.

Skyttegravarnas värld

Livet i skyttegravarna var smutsigt, farligt och psykiskt påfrestande. Soldater levde i lera, kyla, råttor, löss och stank från latriner och döda kroppar. Regn kunde fylla skyttegravarna med vatten. Fötter kunde ruttna av ständig fukt, något som kallades skyttegravsfot. Sjukdomar spreds lätt. Mellan fiendens skyttegravar fanns ingenmansland. Det var området som ingen sida kontrollerade helt. Där fanns taggtråd, granatkratrar, lik och sönderskjuten mark. Vid anfall beordrades soldater att klättra upp ur skyttegravarna och springa över ingenmansland mot fiendens linjer. Många hann bara några meter innan de träffades av kulsprutor eller artilleri. Artilleriet var det vapen som dödade flest. Granater kunde slå sönder kroppar, begrava soldater levande och skapa ständig skräck. Många soldater drabbades av psykiska trauman. Dåtidens människor talade ibland om granatchock. I dag skulle vi förstå många av dessa reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Trots allt försökte soldater skapa vardag. De skrev brev hem, sjöng, skämtade, delade mat och hjälpte varandra. Kamratskapet blev viktigt för överlevnad. Men avståndet mellan soldaternas erfarenheter och propagandans tal om ära blev allt större. Skyttegravarna blev en symbol för första världskriget: ett krig där miljoner människor fastnade i ett industriellt dödläge.

Nya vapen och det moderna kriget

Första världskriget blev ett laboratorium för nya vapen. Många av dem hade funnits före kriget, men användes nu i större skala. Kulsprutan gjorde det möjligt för några få soldater att stoppa stora anfall. Artilleriet kunde beskjuta fienden på långt avstånd och förstöra hela landskap. Giftgas användes första gången i större skala under kriget. Gasen kunde skada lungor, ögon och hud och skapa panik. Soldater fick gasmasker, men rädslan för gasattacker fanns kvar. Stridsvagnen introducerades av britterna 1916. Den var tänkt att ta sig över skyttegravar och taggtråd. De första stridsvagnarna var långsamma, osäkra och gick ofta sönder, men de pekade fram mot framtidens krigföring. Flygplan användes först mest för spaning. Piloter kunde se fiendens rörelser och hjälpa artilleriet att sikta. Senare började flygplan användas för luftstrider och bombningar. Ubåtar blev viktiga i kriget till havs, särskilt för Tyskland, som försökte stoppa transporter till Storbritannien. Det nya med kriget var inte bara vapnen var för sig, utan kombinationen av industri, teknik och massarméer. Gamla idéer om hjältemod mötte maskiner som kunde döda på avstånd. Soldaten såg ofta inte ens den som dödade honom. Kriget blev mer anonymt och mekaniskt. Detta förändrade människors syn på moderniteten. Teknik hade länge förknippats med framsteg. Under kriget blev det tydligt att samma teknik också kunde skapa förödelse.

Kriget på östfronten

På östfronten stred Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland. Fronten var mycket längre och rörligare än västfronten. Där fanns också stora avstånd, svagare infrastruktur och enorma arméer. Ryssland hade en mycket stor befolkning och kunde mobilisera många soldater, men landet hade problem med industri, transporter och ledning. Soldater saknade ibland vapen, ammunition, skor och mat. Den ryska armén led stora förluster. Tyskland vann en viktig seger mot Ryssland vid Tannenberg 1914. Men kriget fortsatte länge. Österrike-Ungern hade stora svårigheter och var beroende av tysk hjälp. Samtidigt drabbades civilbefolkningar hårt i områden som Polen, Galizien och Baltikum. Människor flydde, deporterades eller hamnade under ockupation. Östfronten visar att första världskriget inte bara var skyttegravar i Frankrike och Belgien. Det var också ett krig av rörelse, ockupation, svält och sammanbrott i östra Europa. Här blev sambandet mellan krig och revolution särskilt tydligt. Rysslands enorma förluster och försörjningsproblem bidrog till revolutionerna 1917. När Ryssland senare drog sig ur kriget kunde Tyskland flytta trupper västerut. Det förändrade krigets sista fas.

Lässtopp

Fråga 1 av 3

Öva på avsnittet

Läs avsnittet «Från kris till världskrig». Vilket påstående hör till just det avsnittet?

Kommande

Fråga 2 av 3

Svara på tidigare frågor först.

Kommande

Fråga 3 av 3

Svara på tidigare frågor först.

Fråga 1 av 3

Visa som artikel

Klar med kapitlet? Fortsätt här.

Nästa kapitel: Kapitel 17: Mellankrigstiden – demokrati, diktatur och vägen mot ett nytt krig
Visa alla kapitel i ämnet

Välkommen in i kapitlet