Kapitel 41. Kristendomens historia – från förföljd rörelse till världsreligion

En religion som växer fram ur judendomen

Kristendomen började som en rörelse inom judendomen. Jesus och hans första lärjungar var judar. De trodde på Israels Gud, kände till de judiska skrifterna och levde i en värld där templet i Jerusalem och Torah var viktiga. De första kristna menade inte att de hade hittat en helt ny Gud. De menade att Israels Gud hade handlat på ett avgörande sätt genom Jesus. Det nya var tron på att Jesus var Messias, att han hade uppstått från de döda och att budskapet om honom skulle spridas till alla folk.

Den första församlingen i Jerusalem

Efter Jesu död och uppståndelse samlades hans efterföljare i Jerusalem. Enligt Apostlagärningarna fick de den heliga Anden vid pingsten. De började predika om Jesus, be tillsammans, dela måltider och leva som en gemenskap. Den första församlingen var alltså både religiös och social. Människor lyssnade till apostlarnas undervisning, bad, delade bröd och försökte ta hand om varandra.

Apostlarna

Apostel betyder sändebud. Apostlarna var personer som sändes ut för att vittna om Jesus. Petrus blev en viktig ledare i den tidiga församlingen. Jakob, Jesu bror, fick också en viktig roll i Jerusalem. Paulus, som först förföljde kristna, blev senare en av kristendomens viktigaste missionärer och teologer. Apostlarna spred budskapet om Jesus i en värld där många olika religioner, språk och kulturer möttes.

Paulus och missionen till icke-judar

Paulus var avgörande för att kristendomen skulle spridas utanför den judiska världen. Han reste runt i Romarriket och grundade kristna församlingar i städer som Korinth, Efesos, Filippi och Rom. En stor fråga var om icke-judar behövde följa hela den judiska lagen för att bli kristna. Paulus menade att tron på Kristus var öppen för alla folk. Icke-judar behövde inte först bli judar för att bli kristna. Detta gjorde kristendomen till en missionerande religion över folkgränser.

Förföljelser i Romarriket

De första kristna levde i Romarriket.

I början var de en liten minoritet. Ibland förföljdes kristna eftersom de vägrade dyrka de romerska gudarna och kejsaren. Romerska myndigheter kunde se detta som illojalitet. Religion och politik hängde nämligen nära samman i det romerska samhället. Kristna kunde därför fängslas, förlora egendom eller avrättas. De som dog för sin tro kallades martyrer. Martyrerna fick stor betydelse i kristen tradition eftersom de sågs som människor som varit trogna Kristus ända in i döden.

Konstantin och förändringen

En avgörande förändring kom på 300-talet. Kejsar Konstantin gav kristna större frihet genom Milanoediktet år 313. Det betydde att kristendomen inte längre skulle vara förbjuden i Romarriket. Konstantin stödde kyrkan och kallade också till kyrkomötet i Nicaea år 325. Detta förändrade kristendomens ställning mycket. Från att ha varit en förföljd minoritetsrörelse blev kristendomen med tiden en accepterad och mäktig religion i imperiet.

Kristendomen blir statsreligion

Senare under 300-talet blev kristendomen statsreligion i Romarriket. Detta gav kyrkan större inflytande, resurser och makt. Men det skapade också nya problem. När kristendomen blev kopplad till staten blev det svårare att skilja mellan tro och politisk makt. Kyrkan kunde påverka samhället, men samhällets makt kunde också påverka kyrkan. Detta är en återkommande fråga i kristendomens historia: Vad händer när en religion som började med en korsfäst lärare blir nära kopplad till kungar, kejsare och stater?

Kyrkomöten och trosbekännelser

När kristendomen växte behövde kyrkan formulera sin tro tydligare. Det fanns många frågor: Är Jesus Gud? Är han människa? Hur hänger Jesus ihop med Fadern? Vad betyder den heliga Anden? Kyrkomöten samlade biskopar och teologer för att diskutera sådana frågor. Kyrkomötet i Nicaea år 325 blev särskilt viktigt. Där formulerades en trosbekännelse som senare utvecklades till den nicenska trosbekännelsen. Trosbekännelserna hjälpte kyrkan att dra gränser mot tolkningar som ansågs felaktiga.