Kapitel 4. Hinduismens långa historia – från Indusdalen till världsreligion

En religion utan enkel början

Hinduismens historia är svår att berätta som en rak linje. Judendomen kan börja med berättelserna om Abraham och Mose. Kristendomen kan börja med Jesus och de första kristna. Islam kan börja med Muhammad och uppenbarelserna i Mecka. Hinduismen fungerar annorlunda. Den har ingen ensam grundare, ingen enda startpunkt och ingen tidpunkt då religionen plötsligt blev färdig. I stället växte hinduismen fram under mycket lång tid. Den formades av olika kulturer, språk, texter, ritualer, filosofiska idéer och lokala traditioner. Ett bra sätt att förstå hinduismens historia är att tänka på den som en stor flod. Många mindre floder rinner in i den. På samma sätt har många olika traditioner blivit en del av hinduismen: offerkult, meditation, tempel, berättelser om gudar, familjeritualer, filosofi, sång, reformrörelser och möten med andra religioner. Det vi i dag kallar hinduism är alltså resultatet av flera tusen års utveckling.

Indusdalen och de äldsta rötterna

Hinduismens äldsta rötter brukar kopplas till Indusdalen. Det var ett område kring Indusfloden i dagens Pakistan och nordvästra Indien. Där växte en av världens tidiga högkulturer fram: Induskulturen, som också kallas Harappakulturen. Två viktiga städer var Harappa och Mohenjo-Daro. Denna civilisation blomstrade ungefär mellan 2500 och 1500 f.Kr. Den hade stora städer, planerade gator, avancerade avloppssystem, handel och hantverk.

Det är svårt att veta exakt hur religionen såg ut i Induskulturen. Deras skrift är ännu inte helt tolkad. Arkeologer har hittat figurer, sigill och symboler som vissa forskare har kopplat till senare indiska religioner. Det kan handla om fruktbarhet, djur, meditation och heliga bad. Men man måste vara försiktig. Man kan inte säga att Induskulturen redan var hinduism på samma sätt som hinduismen finns i dag. Däremot kan man säga att Induskulturen var en viktig del av den miljö där indiska religioner senare utvecklades.

Den vediska tiden

Efter Induskulturen kommer den vediska perioden. Den kallas så eftersom Veda-skrifterna fick stor betydelse. Veda betyder kunskap. De äldsta delarna av Veda hör till de äldsta religiösa texterna i Indien. Den äldsta Veda-texten heter Rigveda. Den brukar kopplas till perioden omkring 1500–1200 f.Kr. Rigveda innehåller hymner, böner och lovsånger till olika gudar och krafter. Under den vediska tiden var offer mycket viktiga. Präster, som kallades brahminer, reciterade heliga texter och utförde ritualer. Målet var att skapa ordning mellan människor, gudar och kosmos. Religionen handlade mycket om att göra rätt ritual på rätt sätt. Genom offer kunde människor be om skydd, god skörd, fruktbarhet, seger eller välsignelse.

Brahminer och social ordning

Under den vediska perioden blev prästerna, brahminerna, en viktig grupp. De hade kunskap om ritualerna och de heliga orden. Därför fick de hög religiös status. Här finns också tidiga rötter till sociala ordningar som senare kopplas till varna och kast. Varna betyder ungefär samhällsklass eller grupp. Senare utvecklades mycket komplicerade sociala system där människors yrken, familjer och status kunde kopplas till födelse. Det är viktigt att förstå att kastväsendet har förändrats mycket genom historien och att det i dag är starkt kritiserat, särskilt när det leder till diskriminering.

Upanishaderna – från offer till filosofi

Med tiden förändrades fokus inom den indiska religiösa traditionen. I stället för att bara handla om yttre offer började religionen också handla mer om inre kunskap. Denna förändring syns tydligt i Upanishaderna. Upanishaderna är filosofiska texter som ställer stora frågor: Vem är jag? Vad är själen? Vad är verkligheten? Vad finns bakom allt som förändras? Hur kan människan bli fri från lidande och återfödelse? I Upanishaderna blir begreppen atman och Brahman mycket viktiga. Atman är människans innersta själ. Brahman är den yttersta verkligheten bakom allt. I vissa tolkningar är den djupaste insikten att atman och Brahman hör samman. Människan tror kanske att hon bara är kropp, namn, känslor, status och begär. Men enligt denna tanke finns en djupare verklighet bakom allt detta.

Samsara, karma och moksha växer fram

I Upanishaderna utvecklas också idéerna om samsara, karma och moksha.

Samsara är kretsloppet av födelse, död och återfödelse. Människan föds inte bara en gång. Själen vandrar vidare till nya liv. Karma betyder handling och handlar om att handlingar får konsekvenser. Det människan gör påverkar hennes framtid, både i detta liv och i kommande liv. Moksha betyder befrielse. Det är målet att bli fri från samsara. Då behöver själen inte längre återfödas. Dessa idéer blev några av hinduismens mest centrala tankar. Religionen handlar därför inte bara om hur man ska leva ett gott liv här och nu. Den handlar också om hur människan kan förstå sin plats i en mycket större verklighet.

Buddhism och jainism växer fram

Ungefär under samma breda period växte buddhism och jainism fram i Indien. Dessa religioner uppstod i samma religiösa miljö som hinduismen. De delade många frågor och begrepp, till exempel karma, återfödelse, askes, meditation, icke-våld och befrielse. Samtidigt kritiserade buddhismen och jainismen vissa delar av den vediska traditionen. De ifrågasatte bland annat prästernas makt och de komplicerade offerritualerna. Det är därför viktigt att inte tänka att religionerna var helt skilda från början. De växte fram i samma indiska tankevärld och påverkade varandra. Särskilt idealet ahimsa, alltså icke-våld, blev viktigt i flera indiska religioner.