Kapitel 4. Hinduismens långa historia – från Indusdalen till världsreligion

En religion utan enkel början

Hinduismens historia är svår att berätta som en rak linje. Judendomen kan börja med berättelserna om Abraham och Mose. Kristendomen kan börja med Jesus och de första kristna. Islam kan börja med Muhammad och uppenbarelserna i Mecka. Hinduismen fungerar annorlunda. Den har ingen ensam grundare, ingen enda startpunkt och ingen tidpunkt då religionen plötsligt blev färdig. I stället växte hinduismen fram under mycket lång tid. Den formades av olika kulturer, språk, texter, ritualer, filosofiska idéer och lokala traditioner. Ett bra sätt att förstå hinduismens historia är att tänka på den som en stor flod. Många mindre floder rinner in i den. På samma sätt har många olika traditioner blivit en del av hinduismen: offerkult, meditation, tempel, berättelser om gudar, familjeritualer, filosofi, sång, reformrörelser och möten med andra religioner. Det vi i dag kallar hinduism är alltså resultatet av flera tusen års utveckling.

Indusdalen och de äldsta rötterna

Hinduismens äldsta rötter brukar kopplas till Indusdalen. Det var ett område kring Indusfloden i dagens Pakistan och nordvästra Indien. Där växte en av världens tidiga högkulturer fram: Induskulturen, som också kallas Harappakulturen. Två viktiga städer var Harappa och Mohenjo-Daro. Denna civilisation blomstrade ungefär mellan 2500 och 1500 f.Kr. Den hade stora städer, planerade gator, avancerade avloppssystem, handel och hantverk.

Det är svårt att veta exakt hur religionen såg ut i Induskulturen. Deras skrift är ännu inte helt tolkad. Arkeologer har hittat figurer, sigill och symboler som vissa forskare har kopplat till senare indiska religioner. Det kan handla om fruktbarhet, djur, meditation och heliga bad. Men man måste vara försiktig. Man kan inte säga att Induskulturen redan var hinduism på samma sätt som hinduismen finns i dag. Däremot kan man säga att Induskulturen var en viktig del av den miljö där indiska religioner senare utvecklades.

Den vediska tiden

Efter Induskulturen kommer den vediska perioden. Den kallas så eftersom Veda-skrifterna fick stor betydelse. Veda betyder kunskap. De äldsta delarna av Veda hör till de äldsta religiösa texterna i Indien. Den äldsta Veda-texten heter Rigveda. Den brukar kopplas till perioden omkring 1500–1200 f.Kr. Rigveda innehåller hymner, böner och lovsånger till olika gudar och krafter. Under den vediska tiden var offer mycket viktiga. Präster, som kallades brahminer, reciterade heliga texter och utförde ritualer. Målet var att skapa ordning mellan människor, gudar och kosmos. Religionen handlade mycket om att göra rätt ritual på rätt sätt. Genom offer kunde människor be om skydd, god skörd, fruktbarhet, seger eller välsignelse.

Brahminer och social ordning

Under den vediska perioden blev prästerna, brahminerna, en viktig grupp. De hade kunskap om ritualerna och de heliga orden. Därför fick de hög religiös status. Här finns också tidiga rötter till sociala ordningar som senare kopplas till varna och kast. Varna betyder ungefär samhällsklass eller grupp. Senare utvecklades mycket komplicerade sociala system där människors yrken, familjer och status kunde kopplas till födelse. Det är viktigt att förstå att kastväsendet har förändrats mycket genom historien och att det i dag är starkt kritiserat, särskilt när det leder till diskriminering.

Upanishaderna – från offer till filosofi

Med tiden förändrades fokus inom den indiska religiösa traditionen. I stället för att bara handla om yttre offer började religionen också handla mer om inre kunskap. Denna förändring syns tydligt i Upanishaderna. Upanishaderna är filosofiska texter som ställer stora frågor: Vem är jag? Vad är själen? Vad är verkligheten? Vad finns bakom allt som förändras? Hur kan människan bli fri från lidande och återfödelse? I Upanishaderna blir begreppen atman och Brahman mycket viktiga. Atman är människans innersta själ. Brahman är den yttersta verkligheten bakom allt. I vissa tolkningar är den djupaste insikten att atman och Brahman hör samman. Människan tror kanske att hon bara är kropp, namn, känslor, status och begär. Men enligt denna tanke finns en djupare verklighet bakom allt detta.

Samsara, karma och moksha växer fram

I Upanishaderna utvecklas också idéerna om samsara, karma och moksha.

Samsara är kretsloppet av födelse, död och återfödelse. Människan föds inte bara en gång. Själen vandrar vidare till nya liv. Karma betyder handling och handlar om att handlingar får konsekvenser. Det människan gör påverkar hennes framtid, både i detta liv och i kommande liv. Moksha betyder befrielse. Det är målet att bli fri från samsara. Då behöver själen inte längre återfödas. Dessa idéer blev några av hinduismens mest centrala tankar. Religionen handlar därför inte bara om hur man ska leva ett gott liv här och nu. Den handlar också om hur människan kan förstå sin plats i en mycket större verklighet.

Buddhism och jainism växer fram

Ungefär under samma breda period växte buddhism och jainism fram i Indien. Dessa religioner uppstod i samma religiösa miljö som hinduismen. De delade många frågor och begrepp, till exempel karma, återfödelse, askes, meditation, icke-våld och befrielse. Samtidigt kritiserade buddhismen och jainismen vissa delar av den vediska traditionen. De ifrågasatte bland annat prästernas makt och de komplicerade offerritualerna. Det är därför viktigt att inte tänka att religionerna var helt skilda från början. De växte fram i samma indiska tankevärld och påverkade varandra. Särskilt idealet ahimsa, alltså icke-våld, blev viktigt i flera indiska religioner.

De stora berättelserna: Ramayana och Mahabharata

Efter den tidiga vediska och filosofiska utvecklingen blev stora berättelser allt viktigare. Två av de viktigaste är Ramayana och Mahabharata. Dessa berättelser är inte bara gamla sagor. De har format hinduers syn på moral, familj, plikt, gudstro och livets svåra val.

Ramayana

Ramayana handlar om prins Rama, hans hustru Sita, hans bror Lakshmana och kampen mot demonkungen Ravana. Rama ses i många traditioner som en avatar av Vishnu. En avatar betyder att en gud stiger ned i världen i en särskild form. Ramayana handlar om plikt, trohet, mod, exil, kärlek och kampen mellan gott och ont. Rama framställs ofta som en förebild för rätt handlande. Sita framställs som stark, lojal och uthållig. Berättelsen visar att dharma inte alltid är enkelt. Ibland måste människor göra svåra val där plikt, känslor och ansvar krockar.

Mahabharata

Mahabharata är ett av världens längsta litterära verk. Det handlar om en stor konflikt mellan två släktgrenar: pandaverna och kauraverna. Konflikten leder fram till ett stort krig. Mahabharata är inte en enkel berättelse om goda mot onda. Den är full av svåra beslut, svek, plikt, svagheter och tragiska konsekvenser. Därför visar den att moral ofta är komplicerat. I Mahabharata finns Bhagavadgita, en av hinduismens mest älskade texter.

Bhagavadgita – Arjuna och Krishna

Bhagavadgita betyder ungefär Herrens sång. Texten är en dialog mellan krigaren Arjuna och guden Krishna.

Arjuna står på slagfältet och ser att han måste strida mot släktingar, lärare och vänner. Han blir förtvivlad och vill inte slåss. Då undervisar Krishna honom om själen, plikten, handlingen, hängivenheten och vägen till befrielse. Bhagavadgita är viktig eftersom den samlar flera centrala hinduiska vägar. Krishna talar om själens odödlighet, dharma och plikt, osjälvisk handling, kärleksfull hängivenhet samt kunskap och insikt. En viktig tanke är att människan ska göra det som är rätt utan att bli fast i egoism och begär efter resultat. Detta är grunden för karma yoga, handlingens väg.

Tempel, gudar och bhakti

Under den klassiska perioden blev tempel och gudsdyrkan allt viktigare. Vishnu, Shiva och Devi fick starkare plats i det religiösa livet. Vishnu förknippas ofta med bevarande och skydd. Shiva förknippas med förvandling, meditation, död, skapande kraft och förstörelse av illusioner. Devi är gudinnan och den gudomliga feminina kraften. Under Gupta-perioden, ungefär 320–500 e.Kr., utvecklades mycket av den klassiska hinduiska kulturen. Sanskritlitteratur, filosofi, konst, tempel och religiösa traditioner blev starkare. Templet blev en viktig religiös plats. Där kunde människor möta det gudomliga genom gudabilder, puja, sång, gåvor och processioner.

Bhakti – kärleksfull hängivenhet

Under medeltiden blev bhakti-rörelserna mycket viktiga. Bhakti betyder hängivenhet eller kärleksfull tillbedjan. I bhakti handlar religionen inte främst om komplicerade ritualer eller svår filosofi. Den handlar om kärlek till Gud. En människa kan vända sig direkt till Krishna, Rama, Shiva, Devi eller en annan gudom genom sång, bön och hängivenhet. Bhakti gjorde religionen mer tillgänglig för många människor. Sånger och dikter skrevs ofta på lokala språk, inte bara på sanskrit. Det gjorde att fler kunde förstå och delta. Bhakti kunde också utmana sociala gränser. En människas kärlek till Gud kunde ses som viktigare än kast, rikedom eller utbildning.

Islam, Mogulriket och religiösa möten

Från medeltiden och framåt mötte hinduismen islam i Indien. Islam kom genom handel, sufiska kontakter och politiska erövringar. Mötet mellan hinduer och muslimer var både fredligt och konfliktfyllt. På vissa platser uppstod kulturellt utbyte. På andra platser fanns våld, maktkamp och religiösa konflikter. Under Mogulriket fanns perioder av större tolerans och perioder av hårdare religiös politik. Kejsaren Akbar är känd för att ha intresserat sig för flera religioner och försökt skapa dialog. Kejsaren Aurangzeb förknippas i stället ofta med en mer restriktiv politik mot hinduiska traditioner. Det viktiga är att förstå att Indiens historia länge har varit religiöst mångfaldig. Hinduer, muslimer, sikher, jainer, buddhister, kristna och andra grupper har levt sida vid sida, ibland i samarbete och ibland i konflikt.

Brittisk kolonialism och reformrörelser

Från 1700-talet blev brittisk kolonialmakt allt viktigare i Indien. Efter slaget vid Plassey 1757 stärktes britternas inflytande. Efter 1857 kom Indien under direkt brittiskt styre. Kolonialtiden förändrade Indien på djupet. Britterna införde nya lagar, skolor, administrativa system och ekonomiska strukturer. De skapade också nya sätt att kategorisera religion och samhälle. Under 1800-talet växte flera hinduiska reformrörelser fram. Vissa ville återvända till Veda- skrifterna. Andra ville modernisera hinduismen, kritisera sociala orättvisor och visa att hinduisk filosofi kunde vara lika djup som västerländsk religion och filosofi.

Vivekananda

Swami Vivekananda blev en viktig person för hinduismens spridning i väst. Han deltog i Världsreligionsparlamentet i Chicago 1893. Där presenterade han hinduisk filosofi som tolerant, djup och universell. Han grundade också organisationer som arbetade med undervisning, andlig utveckling och socialt arbete.

Gandhi

Mahatma Gandhi blev en annan central gestalt. Han var politisk ledare i kampen mot brittiskt styre, men hans idéer var också starkt påverkade av religion. Gandhi betonade ahimsa, alltså icke-våld, och satyagraha, som betyder ungefär sanningskraft eller icke-våldsligt motstånd. Han inspirerades av hinduiska texter som Bhagavadgita, men också av jainism, kristendom och andra traditioner. Gandhi visade hur religiösa idéer kunde bli politisk kraft.

Självständigheten 1947 och delningen

År 1947 blev Indien självständigt från Storbritannien. Men självständigheten följdes av delningen av Brittiska Indien i Indien och Pakistan. Indien blev främst hinduiskdominerat, medan Pakistan bildades som ett land för muslimer. Delningen blev mycket våldsam. Miljontals människor flyttade eller tvingades fly. Många människor dödades i konflikter mellan hinduer, muslimer och sikher. Delningen har påverkat Sydasien ända fram till i dag. Den visar hur religion kan bli starkt kopplad till nationalism, rädsla, territorium och politisk makt. Samtidigt är hinduismen som religion mycket mer än politiska konflikter. Den består också av vardagsliv, familjeritualer, tempel, filosofi, sång, yoga, festivaler och personliga sökanden efter moksha.

Hinduismen i världen i dag

Efter självständigheten fortsatte hinduismen att förändras. Indien blev en sekulär stat med religionsfrihet, även om majoriteten av befolkningen är hinduisk. Från 1960-talet och framåt spreds hinduismen mer globalt. Migration från Indien, Sri Lanka, Nepal, Karibien, Östafrika och andra områden skapade hinduiska minoriteter i Storbritannien, Kanada, USA, Sydafrika och många andra länder. Hinduiska tempel byggdes i nya miljöer. Högtider som Diwali började firas offentligt långt från Indien. Yoga, meditation, Vedanta och rörelser som ISKCON, även kallad Hare Krishna-rörelsen, gjorde hinduismen synlig även för människor utan indisk bakgrund.

I diaspora, alltså när människor lever som minoritet utanför sitt ursprungsområde, förändras ibland religionen. Templet kan bli både en religiös plats och ett kulturcentrum. Där kan barn lära sig språk, dans, musik, berättelser och traditioner. Hinduismen är därför både gammal och ny. Den bär på mycket gamla texter och idéer, men den förändras också när människor flyttar, möter nya samhällen och tolkar sin religion i nya sammanhang.