Historia

Kapitel 15: Imperialismens tidsålder – Europa tar makt över världen

Under 1800-talet förändrades världens maktförhållanden snabbt. Industrialiseringen hade gjort flera europeiska länder rikare, starkare och mer tekniskt avancera

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

StormakterKolonialismFörsta världskrigetNationalismIndiska oceanenHandelsvägarKolonisationFolkmordImperialismens tidsålder

När industriländerna började dela upp världen

Under 1800-talet förändrades världens maktförhållanden snabbt. Industrialiseringen hade gjort flera europeiska länder rikare, starkare och mer tekniskt avancerade än tidigare. Fabriker producerade stora mängder varor. Järnvägar, ångfartyg och telegrafer band samman platser snabbare än förr. Europeiska arméer och flottor fick nya vapen och bättre transportmöjligheter. Samtidigt växte nationalismen och konkurrensen mellan stormakterna. I denna värld började europeiska länder ta kontroll över stora delar av Afrika, Asien och Oceanien. Denna utveckling kallas imperialism. Imperialism betyder att en stat försöker skapa makt över andra områden, folk eller länder. Det kan ske genom direkt erövring, kolonier, militärt tvång, ekonomiskt beroende eller politiskt inflytande. Kolonialism hade funnits tidigare. Spanien och Portugal hade redan från 1500-talet skapat stora kolonialvälden i Amerika. Nederländerna, Frankrike och Storbritannien hade också byggt handelsstationer, plantagekolonier och imperier. Men 1800-talets imperialism fick en ny omfattning. Särskilt mellan ungefär 1870 och 1914 tog europeiska makter kontroll över enorma områden, framför allt i Afrika. På bara några årtionden förändrades kartan över världen. Detta skedde inte för att de koloniserade folken saknade historia, samhällen eller politiska system. Tvärtom fanns starka riken, handelsnätverk, kulturer, språk, religioner och lokala maktordningar i Afrika och Asien långt före den europeiska imperialismen. Men de europeiska industristaterna hade fått militära, ekonomiska och tekniska fördelar som gjorde det lättare för dem att tränga in, tvinga fram avtal, besegra motstånd och kontrollera större områden. Imperialismen handlade därför både om makt och om berättelser. Europeiska makter tog land, råvaror och arbete, men de skapade också idéer som skulle rättfärdiga det de gjorde. De talade om civilisation, kristendom, utveckling och ordning. Men bakom orden fanns ofta våld, tvångsarbete, rasism och ekonomisk exploatering.

Vad betyder imperialism?

Imperialism kommer från ordet imperium, som betyder ett stort rike eller välde. Ett imperium styr över flera folk och områden. Romarriket var ett antikt imperium. Det osmanska riket var ett annat. Men när vi talar om imperialismen under 1800-talet menar vi oftast den period då europeiska industristater byggde nya kolonialvälden över stora delar av världen. Imperialism kan ta olika former. Den tydligaste formen är direkt kolonialism. Då erövrar eller kontrollerar ett land ett område och styr det som en koloni. Kolonin får inte bestämma över sin egen politik, ekonomi eller utrikeshandel. Besluten fattas av kolonialmakten, ofta genom guvernörer, militärer och tjänstemän. Men imperialism kan också vara indirekt. Ett land kan behålla en egen kung eller regering, men tvingas följa en stormakts vilja. Det kan ske genom ekonomiska lån, handelsavtal, militärt hot eller politiska rådgivare. Ett område kan alltså vara formellt självständigt men ändå starkt beroende av en stormakt. Ett viktigt begrepp är protektorat. Ett protektorat är ett område som i teorin har en egen lokal ledning, men där en stormakt kontrollerar viktiga frågor, särskilt utrikespolitik och militär. Ett annat begrepp är intressesfär. Det betyder att en stormakt anser sig ha särskilda rättigheter eller särskilt inflytande i ett område, även om området inte alltid är en formell koloni. Imperialism handlar därför inte bara om flaggor på kartor. Den handlar om vem som bestämmer över mark, arbete, handel, resurser, lagar, skatter, utbildning och människors liv. Den handlar om makten att forma ett annat samhälles framtid.

Äldre kolonialism och ny imperialism

Den europeiska kolonialismen började inte på 1800-talet. Redan från 1500-talet hade Spanien och Portugal tagit kontroll över stora delar av Amerika. Där byggdes kolonier kring silvergruvor, plantager, mission och tvångsarbete. Senare deltog även Storbritannien, Frankrike och Nederländerna i kolonisation, slavhandel och handel över Atlanten och Indiska oceanen. Men 1800-talets imperialism skilde sig från den äldre kolonialismen på flera sätt. För det första var industrialiseringen en ny drivkraft. Industriländer behövde råvaror till sina fabriker: bomull, gummi, koppar, olja, palmolja, tenn, järnmalm och andra resurser. De ville också hitta nya marknader där de kunde sälja industrivaror. För det andra hade tekniken förändrats. Ångfartyg gjorde det lättare att resa längs kuster och floder. Järnvägar kunde byggas för att frakta råvaror från inlandet till hamnar. Telegrafen gjorde att meddelanden kunde skickas snabbt mellan kolonier och huvudstäder i Europa. Nya vapen gav europeiska arméer ett övertag i många konflikter. För det tredje blev imperialismen starkt kopplad till nationalism. Stormakter ville visa sin styrka genom att ha kolonier. Ett stort imperium blev ett tecken på nationell ära. Om ett europeiskt land tog kontroll över ett område kunde rivalerna känna sig tvungna att ta andra områden för att inte hamna efter. För det fjärde utvecklades rasistiska idéer som rättfärdigade imperialismen. Många européer påstod att de hade rätt, eller till och med skyldighet, att styra över andra folk eftersom de ansåg sig själva vara mer “civiliserade”. Dessa idéer var falska och byggde på föreställningar om europeisk överlägsenhet, men de fick stor politisk betydelse. Den nya imperialismen var alltså mer global, mer industriell, mer tekniskt organiserad och mer intensiv än tidigare kolonialism.

Industrialiseringen som drivkraft

Industrialiseringen skapade ett nytt ekonomiskt system där fabriker behövde råvaror och marknader. En textilfabrik behövde bomull. En gummifabrik behövde gummi. Elektrisk industri behövde koppar. Järnvägar och maskiner behövde metaller. Tvål- och livsmedelsindustri kunde behöva palmolja. När produktionen ökade växte också behovet av resurser från andra delar av världen. Kolonier kunde ge tillgång till sådana råvaror. I stället för att köpa på en öppen marknad ville kolonialmakter kontrollera själva produktionen och handeln. Då kunde de styra priser, arbetskraft och transportvägar. Kolonin blev en del av industrilandets ekonomi. Kolonier kunde också fungera som marknader. Europeiska fabriker producerade mer än den egna befolkningen kunde köpa. Då blev det lockande att sälja varor i kolonierna. Men detta var inte alltid en fri handel mellan jämlika parter. Kolonier kunde tvingas köpa varor från kolonialmakten och hindras från att bygga egen konkurrerande industri. Industrialiseringen skapade också behov av investeringar. Europeiska företag och banker investerade i järnvägar, gruvor, plantager, hamnar och handelsbolag i kolonierna. Vinsterna gick ofta tillbaka till Europa, medan lokalbefolkningen fick bära mycket av kostnaderna i form av tvångsarbete, skatter och förändrade livsvillkor. Det betyder att imperialismen inte bara var ett politiskt projekt. Den var också ekonomisk. Den byggde på att koloniernas resurser skulle dras in i en världsmarknad där industriländerna hade störst makt.

Nationalism och stormaktskonkurrens

Under 1800-talet blev nationalism en allt starkare kraft i Europa. Efter Italiens och Tysklands enande förändrades maktbalansen. Tyskland blev en ny stark industrimakt. Storbritannien hade redan världens största imperium. Frankrike ville återvinna prestige efter nederlaget mot Tyskland 1871. Belgien, Italien och senare andra länder ville också få kolonier. Kolonier blev ett mått på stormaktsstatus. Ett land med kolonier kunde säga: vi är mäktiga, moderna och viktiga. Kartor där stora områden färgades i den egna nationens färg blev en symbol för framgång. Skolböcker, tidningar och utställningar kunde visa imperiet som något att vara stolt över. Men denna stolthet hade en farlig sida. Om en stat såg kolonier som bevis på nationell styrka blev det svårt att avstå från expansion. Om rivalen tog ett område kunde den egna regeringen känna press att ta ett annat. På det sättet blev imperialismen en tävling. Denna tävling ökade spänningarna mellan stormakterna. Konflikter om kolonier var inte den enda orsaken till första världskriget, men imperialismen bidrog till rivalitet, misstänksamhet och militär upprustning. Storbritannien och Frankrike konkurrerade i Afrika. Tyskland ville ha en större plats i världen. Ryssland och Storbritannien konkurrerade om inflytande i Centralasien. Japan växte fram som imperialistisk makt i Östasien. Imperialismen var alltså inte bara något som drabbade kolonierna. Den påverkade även Europas politik och gjorde världen mer spänd.

Rasism och “civiliseringsuppdraget”

För att förstå imperialismen måste vi förstå hur den rättfärdigades. Många européer såg inte sig själva som erövrare som tog andras land för egen vinning. De beskrev sig i stället som bärare av civilisation, kristendom, vetenskap och framsteg. De talade om ett “civiliseringsuppdrag”. Civiliseringsuppdraget byggde på tanken att Europa hade nått längre än andra samhällen och därför hade rätt att styra över dem. Kolonialmakter sade att de skulle bygga skolor, vägar, sjukhus och ordning. Missionärer ville sprida kristendomen. Administratörer talade om lagar och modernisering. I vissa kolonier byggdes faktiskt skolor, järnvägar, hamnar och sjukhus. Men frågan är varför och för vem. Järnvägar byggdes ofta främst för att frakta råvaror till kusten, inte för att förbättra lokalbefolkningens liv. Skolor utbildade ofta en liten grupp som kunde arbeta i kolonial administration. Sjukvård kunde förbättra människors liv, men den fanns samtidigt i ett system där människor saknade politisk frihet. Bakom civiliseringsspråket fanns rasism. Rasismen påstod att mänskligheten kunde delas in i raser med olika värde och förmåga. Européerna placerade sig själva högst och använde detta för att rättfärdiga makt över andra. Under 1800-talet blandades rasism ibland med missbrukade idéer från naturvetenskapen. Socialdarwinism var en sådan tankeströmning. Den använde förenklade och felaktiga tolkningar av Charles Darwins idéer om utveckling och naturligt urval för att påstå att starka folk hade rätt att dominera svaga. Det var inte vetenskap i modern mening, utan ideologi. Det gav ett sken av “naturlighet” åt något som egentligen handlade om makt, ekonomi och våld.

Teknikens betydelse

Europeiska stater kunde inte ha byggt sina kolonialvälden på samma sätt utan tekniska fördelar. Tekniken gjorde avstånd kortare, kontrollen effektivare och krigföringen mer ojämn. Ångfartyget gjorde det lättare att färdas oberoende av vindar. Floder som Kongo, Niger och Nilen kunde användas för att tränga in i inlandet. Järnvägar kunde byggas från gruvor och plantager till hamnar. Telegrafen gjorde att koloniala tjänstemän kunde kommunicera snabbare med huvudstäder i Europa. Det blev lättare att styra imperier över långa avstånd. Medicinska framsteg spelade också roll. Malaria och andra tropiska sjukdomar hade länge gjort det svårt för européer att vistas i delar av Afrika. När kinin började användas mot malaria ökade européers möjlighet att överleva i områden där de tidigare haft svårt att stanna länge. Det betydde inte att sjukdomar försvann, men maktbalansen förändrades. Militär teknik var avgörande. Europeiska arméer hade gevär, artilleri och senare kulsprutor som kunde ge dem enormt övertag mot arméer med äldre vapen. Ett känt exempel är slaget vid Omdurman 1898, där brittiska styrkor med moderna vapen besegrade mahdistiska styrkor i Sudan med mycket stora förluster på den sudanesiska sidan. Men teknik avgör inte allt ensam. Européerna behövde lokala allierade, tolkar, soldater, bärare, administratörer och kunskap om landskap och politik. Många koloniala erövringar byggde på att europeiska makter utnyttjade lokala konflikter. Precis som under erövringen av Amerika var kolonial makt ofta beroende av att människor i området hade olika intressen och inte alltid kunde eller ville enas mot erövrarna.

Afrika före imperialismen

När europeiska stormakter började dela upp Afrika under slutet av 1800-talet var kontinenten inte tom eller historielös. Där fanns många olika samhällen: kungariken, handelsstäder, jordbrukssamhällen, herdefolk, stadsstater, religiösa centrum och långväga handelsnätverk. I Västafrika fanns minnet och arvet efter riken som Ghana, Mali och Songhai. I området kring dagens Nigeria fanns starka samhällen som Sokotokalifatet, Yorubariken och Benin. I Östafrika fanns swahilikustens handelsstäder med kontakter över Indiska oceanen. I södra Afrika fanns samhällen som zulu, sotho och ndebele, liksom europeiska bosättare av nederländskt och brittiskt ursprung. I Etiopien fanns ett gammalt kristet kungarike med stark statlig tradition. I Nordafrika fanns samhällen med långa band till Medelhavet och den islamiska världen. Afrikanska samhällen förändrades också av handel, islam, kristen mission, slaveri, interna konflikter och kontakter med Europa långt före den formella uppdelningen. Vissa afrikanska ledare handlade med européer. Andra försökte begränsa deras inflytande. Några använde europeiska vapen i lokala konflikter. Andra byggde egna reformerade stater. Det är därför missvisande att beskriva imperialismen som att Europa kom till ett passivt Afrika. Europeiska makter mötte politiska samhällen med egna mål, konflikter och strategier. Men den militära och ekonomiska obalansen blev under 1800-talet allt större. Det gjorde att europeiska stater kunde tvinga fram kontroll i en omfattning som tidigare inte varit möjlig.

Berlinkonferensen och kapplöpningen om Afrika

Mellan 1884 och 1885 hölls Berlinkonferensen. Den leddes av Tysklands rikskansler Otto von Bismarck och samlade europeiska stormakter för att skapa regler för hur Afrika skulle delas upp. Inga afrikanska ledare deltog på lika villkor. Konferensen handlade om Afrika, men afrikaner fick inte bestämma över Afrikas framtid. Berlinkonferensen bestämde inte varje gräns i detalj, men den slog fast principer för europeiska anspråk. En viktig princip var effektiv ockupation. Det räckte inte att bara säga att man ägde ett område. En europeisk makt behövde visa faktisk kontroll genom administration, militär närvaro eller avtal. Efter konferensen ökade kapplöpningen om Afrika. Europeiska länder skyndade sig att ta kontroll över områden innan rivalerna hann före. På några årtionden kom nästan hela Afrika att delas upp mellan europeiska makter. Endast Etiopien och Liberia behöll sin självständighet, även om också de påverkades av imperialismen. Gränser drogs ofta utan hänsyn till språk, folkgrupper, handelsvägar eller gamla politiska områden. Ibland delades grupper mellan olika kolonier. Ibland tvingades grupper med historiska konflikter in i samma koloniala stat. Dessa gränser skulle senare få långvariga konsekvenser. Kapplöpningen om Afrika visar imperialismens kärna: europeiska stater behandlade en hel kontinent som något de kunde förhandla om, mäta, dela upp och utnyttja. Det var en politisk process som byggde på att koloniserade människor inte räknades som jämlika parter.