Historia

Kapitel 5: Högkulturer i Afrika, Asien och Amerika

När människor började odla, bygga byar och leva mer bofast förändrades världen steg för steg. På vissa platser blev byarna större. De utvecklades till städer, o

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

MonumentArkeologiHandelsvägarKilskriftInkariketHögkulturer i AfrikaKapitel 5Flera civilisationer växer framVad görMesopotamienSumererna skriftenLag och makt iEgyptenPyramider döden och evighetenSkrivare bönder

Flera civilisationer växer fram

När människor började odla, bygga byar och leva mer bofast förändrades världen steg för steg. På vissa platser blev byarna större. De utvecklades till städer, och städerna blev centrum för handel, religion, hantverk, politik och makt. Sådana samhällen brukar ofta kallas högkulturer eller tidiga civilisationer. Ordet högkultur kan vara lite svårt. Det betyder inte att människorna i dessa samhällen var “bättre” än andra människor. Det betyder inte heller att alla som inte levde i städer var mindre utvecklade. Många jägar- och samlarfolk, nomader och små jordbrukssamhällen hade stor kunskap om naturen, avancerade traditioner och fungerande sätt att organisera livet. När vi talar om högkulturer menar vi i stället samhällen som hade vissa gemensamma drag. De hade ofta städer, organiserad makt, sociala skillnader, specialiserade yrken, handel, religion, monumentala byggnader och ibland skrift. De kunde samla in skatter, planera stora byggprojekt, organisera bevattning och föra kontroll över människor och resurser. De första högkulturerna växte inte fram på en enda plats. De uppstod på flera håll i världen. Några av de mest kända är Mesopotamien, Egypten, Induskulturen, tidiga Kina, Nubien och Kush, samt tidiga civilisationer i Mesoamerika och Anderna. De hade likheter, men också stora skillnader. Varje samhälle utvecklades utifrån sin egen miljö, sina egna resurser och sina egna historiska erfarenheter. Det gör dem viktiga att jämföra. När vi jämför ser vi både mönster och variation. Vi ser att människor i olika delar av världen kunde lösa liknande problem på olika sätt: hur man odlar, fördelar vatten, organiserar arbete, bygger städer, skapar ordning, förklarar världen och styr stora grupper av människor.

Vad gör ett samhälle till en högkultur?

En högkultur kännetecknas ofta av att samhället är komplext. Det betyder att det består av många olika delar som hänger ihop. I en liten by kanske de flesta människor arbetar med liknande saker och känner varandra. I en stor stad eller ett rike är samhället mer uppdelat. Där finns bönder, hantverkare, präster, skrivare, soldater, köpmän, byggare, tjänare, slavar och härskare. Alla behövs på olika sätt, men alla har inte samma makt. Ett viktigt kännetecken är städer. Städer fungerar som centrum för människor och resurser. Där finns ofta tempel, palats, marknader, verkstäder och förråd. Maten produceras ofta på landsbygden runt staden, men samlas in och fördelas genom skatter, handel eller religiösa institutioner. Ett annat kännetecken är centralmakt. Centralmakt betyder att makten samlas hos en kung, farao, kejsare, prästgrupp, ämbetsmän eller annan ledning. Denna makt kan fatta beslut som gäller många människor. Den kan organisera arbete, bygga kanaler, samla in skatter, stifta lagar och föra krig. Många högkulturer hade också skrift eller andra system för att bevara information. Skrift var särskilt viktig när samhället blev stort. Det gick inte längre att minnas allt: hur mycket spannmål som fanns i förråden, vilka som betalat skatt, vilka lagar som gällde eller vilka varor som skickats till en annan stad. Skrift gjorde administration möjlig. Religion spelade också en central roll. I många tidiga civilisationer fanns en nära koppling mellan gudar, natur, härskare och ordning. Människor försökte förstå varför floden svämmade över, varför skörden blev god eller dålig, varför sjukdomar drabbade familjer och varför vissa personer hade rätt att styra andra. Religionen gav svar, men den kunde också ge legitimitet åt makten. Högkulturer var alltså inte bara platser med stora byggnader. De var samhällen där jordbruk, makt, religion, handel, teknik och sociala skillnader bildade ett större system.

Mesopotamien – stadsstaternas värld

Mesopotamien låg mellan floderna Eufrat och Tigris. Området var öppet, bördigt och sårbart. Floderna kunde ge vatten till åkrarna, men de kunde också översvämma oförutsägbart. Regnet räckte inte alltid. Därför blev bevattning avgörande. Människor behövde bygga kanaler och skyddsvallar för att leda vattnet rätt. Det skapade ett behov av samarbete och planering. Den som kontrollerade vattnet kunde också få makt över jordbruket. I södra Mesopotamien växte flera stadsstater fram, bland annat Uruk, Ur, Lagash och Nippur. En stadsstat var en stad med omgivande landsbygd som fungerade som ett eget litet rike. I Mesopotamien var staden ofta knuten till en särskild gud. Mitt i staden fanns ofta ett tempelområde. Ett av de mest kända byggnadstyperna var zigguraten, ett högt tempeltorn i flera nivåer. Templet var inte bara en plats för religiösa ritualer. Det var också en plats där resurser samlades, arbete organiserades och makt visades upp. Stadsstaterna samarbetade ibland, men de konkurrerade också. De kunde strida om vatten, jord och handel. Eftersom landskapet var öppet var Mesopotamien svårare att försvara än till exempel Egypten. Nya folk och härskare kunde tränga in, erövra städer och skapa större riken. Därför blev Mesopotamiens historia ofta en historia om både handel och krig, både stadsstater och imperier.

Sumererna, skriften och de första städerna

Ett av de tidigaste folken i södra Mesopotamien var sumererna. De skapade några av världens första städer. Uruk var en av de största och viktigaste. Där fanns tempel, hantverk, handel och administration. När staden växte behövdes bättre sätt att hålla ordning på resurser. Ur sådana behov utvecklades kilskriften. Den skrevs på lertavlor med en vasspinne som gjorde kilformade tecken i den mjuka leran. Från början handlade många texter om ekonomi: säckar med spannmål, antal djur, arbetsuppgifter, tempelgåvor och handel. Men med tiden användes skriften till mycket mer: lagar, brev, dikter, myter, kungliga inskrifter och berättelser. Skriften förändrade makten. Den som kunde läsa och skriva fick en viktig position i samhället. Skrivare behövdes i tempel, palats och handel. Att bli skrivare krävde utbildning, och det var inte något de flesta människor fick möjlighet till. Därför blev skriftkunnighet en form av makt. Sumererna utvecklade också matematik och mätmetoder. De använde ett talsystem som byggde på talet 60. Spår av detta finns kvar än i dag i hur vi delar in en timme i 60 minuter och en minut i 60 sekunder. Det visar hur idéer från mycket gamla civilisationer kan leva kvar i vår vardag utan att vi tänker på det. Mesopotamien blev på så sätt en plats där flera viktiga historiska förändringar möttes: städer, skrift, lagar, handel, tempel, administration och kungamakt.

Lag och makt i Babylonien

En av de mest kända härskarna i Mesopotamiens historia var Hammurabi, kung av Babylonien på 1700-talet f.Kr. Han är särskilt känd för de lagar som brukar kallas Hammurabis lagar. Lagarna skrevs ner på en stor stenpelare och behandlade många delar av livet: handel, skulder, äktenskap, arv, egendom, arbete, skador och straff. De visar att samhället var ordnat efter tydliga sociala skillnader. En fri man, en kvinna, en slav och en person med högre eller lägre status kunde behandlas olika inför lagen. Med moderna ögon framstår det som orättvist. Men lagarna är ändå historiskt viktiga eftersom de visar hur ett stort samhälle försökte skapa ordning genom skrivna regler. Hammurabis lagar visar också hur kungamakten ville framstå. Kungen beskrevs som den som skapade rättvisa och skyddade ordningen. Det betydde inte att alla människor hade lika rättigheter. Rättvisa i det samhället handlade snarare om att varje person skulle ha sin plats i en bestämd hierarki. Det är viktigt att förstå. När vi läser äldre lagar måste vi vara försiktiga så att vi inte tänker att ord som “rättvisa” alltid betyder samma sak som i dag. För oss kopplas rättvisa ofta till lika rättigheter. I många äldre samhällen kopplades rättvisa snarare till ordning, plikt och sociala nivåer. Lagarna från Babylonien är därför inte bara juridiska texter. De är källor till hur samhället var organiserat och hur makten ville bli uppfattad.

Egypten – ett rike längs Nilen

Egypten utvecklades längs Nilen, en av världens längsta floder. Till skillnad från Mesopotamiens floder var Nilens översvämningar mer regelbundna. Varje år steg vattnet och lämnade efter sig bördig jord. När vattnet drog sig tillbaka kunde bönderna odla. Det skapade en rytm i samhället. Nilen band också ihop Egypten. Floden fungerade som en transportväg genom landet. Båtar kunde föra människor, sten, spannmål, boskap och varor mellan olika delar av riket. Öknarna runt floddalen gav ett visst skydd mot invasioner, även om Egypten aldrig var helt isolerat. Egypten blev tidigt ett enat rike. Enligt traditionen förenades Övre och Nedre Egypten under en kung. Övre Egypten låg i söder längs Nildalen, medan Nedre Egypten låg i norr vid Nildeltat där floden rinner ut i Medelhavet. För oss kan namnen kännas bakvända, men de bygger på flodens riktning: Nilen rinner från söder mot norr. Egyptens härskare kallades farao. Farao var inte bara politisk ledare utan hade också en religiös betydelse. Han skulle upprätthålla maat, alltså ordning, balans och rättvisa i kosmos och samhället. Om maat hotades kunde världen drabbas av kaos. Faraos makt sågs därför som nödvändig för hela rikets välgång. Denna koppling mellan natur, religion och politik är central. Nilens rytm, jordbrukets framgång, gudarnas vilja och faraos makt bildade tillsammans en världsbild där samhället sågs som en del av en större kosmisk ordning.

Pyramider, döden och evigheten

När många människor tänker på Egypten tänker de på pyramiderna. De mest kända pyramiderna byggdes under Gamla riket, särskilt vid Giza. De var gravmonument för faraoner och visar både religiösa föreställningar och politisk makt. Egyptierna hade starka föreställningar om livet efter döden. För att en människa skulle kunna fortsätta existera behövde kroppen bevaras. Därför utvecklades mumifiering, alltså metoder för att bevara den döda kroppen. Gravar fylldes med föremål, mat, smycken och bilder som skulle hjälpa den döde i nästa liv. För faraonerna blev gravarna särskilt storslagna. En pyramid krävde enorm planering. Sten skulle brytas, transporteras och placeras med stor precision. Arbetare behövde mat, verktyg, bostäder och organisation. Pyramiderna visar därför att farao och hans administration kunde samla stora resurser och styra många människors arbete. Men pyramiderna ska inte bara förstås som tekniska prestationer. De var också symboler. De reste sig över landskapet och visade faraos ställning mellan människor och gudar. De påminde om att kungamakten var mäktig även efter döden. Samtidigt förändrades Egypten över tid. De tidigaste pyramiderna hör särskilt samman med Gamla riket. Senare kungar byggde andra typer av gravar, till exempel i Konungarnas dal. Det visar att även en civilisation som ofta verkar stabil och tidlös faktiskt förändrades.

Skrivare, bönder och samhällspyramid i Egypten

Egypten var ett hierarkiskt samhälle. Högst upp fanns farao och den kungliga familjen. Under dem fanns höga ämbetsmän, präster och militärledare. Skrivare hade också en viktig roll. De kunde läsa och skriva hieroglyfer och andra former av egyptisk skrift. De behövdes för att föra register, räkna skatter, dokumentera skördar, skriva brev och organisera staten. Bönderna var den största gruppen. De odlade jorden längs Nilen och betalade skatt i form av spannmål, arbete eller varor. Under delar av året, när åkrarna var översvämmade, kunde bönder också arbeta på stora byggprojekt. Det betyder att Egyptens monument byggdes genom en kombination av central makt, religiös idévärld och människors arbete. Kvinnor i Egypten hade i vissa avseenden starkare juridisk ställning än kvinnor i flera andra forntida samhällen. De kunde till exempel äga egendom och ingå avtal. Men samhället var ändå inte jämställt i modern mening. De högsta ämbetena och den offentliga makten dominerades i regel av män. Egyptens samhälle visar hur en högkultur kunde vara både stabil och ojämlik. Den skapade konst, arkitektur, skrift och långvariga institutioner, men byggde också på hårt arbete från stora grupper som hade begränsat inflytande.

Induskulturen – en tyst men avancerad civilisation

Induskulturen växte fram i området kring Indusfloden, i dagens Pakistan och nordvästra Indien. Den kallas ibland Harappakulturen efter en av de stora städerna, Harappa. En annan viktig stad var Mohenjo-Daro. Det som gör Induskulturen särskilt fascinerande är att den verkar ha haft mycket välplanerade städer. Gatorna låg ofta i raka mönster. Husen byggdes med tegel i liknande mått. Det fanns brunnar, badrum och avancerade avloppssystem. I Mohenjo-Daro har arkeologer hittat en stor bassäng som brukar kallas det stora badet. Den kan ha använts för ritualer, men eftersom skriften inte är tolkad säkert vet vi inte exakt. Induskulturen hade handel med andra områden, bland annat Mesopotamien. Föremål som sigill, pärlor, keramik och metaller visar att människor deltog i långväga handelsnätverk. De använde vikter och mått, vilket tyder på organiserad handel och ekonomi. Ändå vet vi mindre om Induskulturen än om Egypten och Mesopotamien. Det beror framför allt på att deras tecken ännu inte säkert kan läsas. Vi har alltså inga texter som tydligt berättar om kungar, lagar, krig eller gudar. Det gör att forskare måste bygga mycket av sin kunskap på arkeologiska fynd. Induskulturen påminner oss om att historia inte alltid handlar om det som är lättast att läsa. Ibland finns avancerade samhällen där källorna är tysta eller svåra att tolka.