Historia
Men Grekland var inte ett enat land på det sätt som Sverige är i dag. Det fanns ingen gemensam grekisk stat med en huvudstad och en kung som styrde över alla greker. I stället bestod den grekiska världen av många självständiga stadsstater. För att förstå detta måste vi börja med geografin. Bergen delar upp landskapet i dalar och mindre områden. Det finns också många öar och långa kuster. Havet ligger nästan alltid nära.
När vi tänker på antikens Grekland är det lätt att föreställa sig vita tempel, filosofer i mantlar, olympiska spel, soldater med sköldar och ordet demokrati. Men Grekland var inte ett enat land på det sätt som Sverige är i dag. Det fanns ingen gemensam grekisk stat med en huvudstad och en kung som styrde över alla greker. I stället bestod den grekiska världen av många självständiga stadsstater. För att förstå detta måste vi börja med geografin. Grekland är bergigt. Bergen delar upp landskapet i dalar och mindre områden. Det finns också många öar och långa kuster. Havet ligger nästan alltid nära. Det gjorde att grekerna tidigt vände sig mot havet för handel, fiske, sjöfart och kontakt med andra folk. Geografin bidrog till att små politiska samhällen växte fram. Det var svårt att samla hela området under en enda makt. I stället utvecklades självständiga städer med omgivande landsbygd. En sådan stadsstat kallades polis. Flera stadsstater kallas poleis. Varje polis hade egna lagar, egna ledare, egna traditioner och ofta egna mynt. Invånarna kunde känna starkare lojalitet till sin egen stadsstat än till Grekland som helhet. Samtidigt fanns det sådant som förenade grekerna. De talade grekiska dialekter, dyrkade många av samma gudar, berättade liknande myter och samlades vid gemensamma religiösa platser och idrottstävlingar, till exempel de olympiska spelen. Grekerna kunde alltså känna kulturell gemenskap, men politiskt var de splittrade. Denna splittring blev både en styrka och en svaghet. Den skapade konkurrens, debatt och politisk variation. Olika stadsstater kunde pröva olika sätt att styra. Men den ledde också till konflikter och krig mellan greker. Antikens Grekland blev därför en värld av både skaparkraft och rivalitet. Den uppladdade universitetsboken betonar just att polis, den självständiga stadsstaten, blev den avgörande enheten i grekernas sätt att leva och att denna värld var dynamisk, konkurrensinriktad och ofta konfliktfylld.
Antiken är en historisk epok som oftast syftar på det gamla Grekland och Rom. När vi talar om antikens Grekland handlar det framför allt om perioden från ungefär 700-talet f.Kr. till tiden efter Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr. Men den grekiska historien börjar tidigare än så. Före de klassiska stadsstaterna fanns äldre bronsålderskulturer. På Kreta utvecklades den minoiska kulturen, med palats, handel och konst. På det grekiska fastlandet växte den mykenska kulturen fram, med borgar, kungar, krigare och kontakter över östra Medelhavet. Den mykenska kulturen gick under omkring 1100-talet f.Kr. Efter det följde en period där färre skriftliga källor finns kvar och där samhällena verkar ha blivit mindre och enklare organiserade. Med tiden började grekiska samhällen växa igen. Under den arkaiska perioden, ungefär 700–500 f.Kr., formades den typiska grekiska stadsstaten, polis. Greker började också grunda kolonier runt Medelhavet och Svarta havet. Under den klassiska perioden, särskilt 400-talet f.Kr., nådde Aten en höjdpunkt inom politik, drama, filosofi, konst och arkitektur. Efter Alexander den stores erövringar spreds grekiskt språk och kultur över stora delar av östra Medelhavet och Mellanöstern. Den perioden kallas hellenismen. Universitetsboken delar på liknande sätt in den grekiska historien i minoisk, mykensk, arkaisk, klassisk och hellenistisk tid, där varje period kännetecknas av olika former av samhälle, makt och kultur. Antiken är viktig inte för att allt började där. Många äldre civilisationer i Egypten, Mesopotamien, Persien, Indien, Kina och Afrika hade redan skapat städer, skrift, religion, matematik, lagar och avancerad konst. Grekerna tog också emot påverkan utifrån. De lånade till exempel alfabetet från fenicierna och påverkades av egyptisk och närorientalisk konst och kunskap. Men grekerna utvecklade vissa idéer, former och frågor på sätt som senare fick stor betydelse i Europas historia. Det gäller särskilt tankar om politik, medborgarskap, filosofi, teater, historieskrivning och vetenskapligt tänkande. När vi läser om antikens Grekland läser vi därför både om ett samhälle som var mycket annorlunda än vårt och om idéer som senare människor har återvänt till, tolkat om och använt på nya sätt.
De tidiga grekiska samhällena såg inte ut som den klassiska polisvärlden. Den minoiska kulturen på Kreta byggde kring stora palats, till exempel Knossos. Palatsen fungerade som centrum för administration, hantverk, handel och kanske religiösa ritualer. Minoiska målningar visar bland annat havsmotiv, djur, människor, högtider och kanske akrobatiska övningar med tjurar. Kreta hade starka kontakter över Medelhavet. På fastlandet växte den mykenska kulturen fram. Mykene, Tiryns och Pylos var viktiga centrum. Mykenska härskare byggde befästa borgar och kontrollerade omgivande områden. De använde en tidig form av grekisk skrift, som i dag kallas Linear B. De mykenska texterna handlar ofta om förråd, varor och administration. Det visar att palatsen behövde hålla ordning på resurser, arbete och människor. Runt 1100-talet f.Kr. kollapsade den mykenska världen. Orsakerna är inte helt säkra. Det kan ha handlat om invasioner, inre konflikter, ekonomiska problem, klimatförändringar, handelsstörningar eller flera saker samtidigt. Efter kollapsen minskade befolkningen på flera platser, skriften försvann under en tid och de stora palatsen övergavs. Men minnet av den äldre världen levde kvar i berättelser. De episka dikterna Iliaden och Odysséen, som förknippas med Homeros, handlar om hjältar, krig, ära, hemkomst och gudarnas inblandning i människors liv. De skrevs ner senare, men bygger på äldre muntliga traditioner. De är inte historieböcker i modern mening, men de visar vilka ideal, konflikter och berättelser som blev viktiga i grekisk kultur. Ur denna värld av mindre samhällen, minnen av hjältar och nya kontakter växte polis fram.
Polis var mer än en stad. Det var ett politiskt och socialt samhälle. En polis bestod av en stadskärna och den landsbygd som hörde till den. Där fanns åkrar, byar, tempel, torg, hamnar och ibland murar. I centrum fanns ofta en agora, ett öppet torg där människor kunde handla, mötas och diskutera. För grekerna var polis inte bara en plats där man bodde. Den var en gemenskap. Att vara medborgare i en polis innebar att man hade en roll i stadens liv. Man kunde delta i beslut, försvara staden i krig, delta i religiösa högtider och känna ansvar för stadens ära. Detta gällde inte alla människor som bodde där, men för de fria manliga medborgarna var polis en central del av identiteten. Varje polis hade sina egna lagar och sin egen styrelseform. Vissa styrdes av aristokrater, alltså mäktiga familjer som ägde mycket jord. Vissa styrdes under perioder av tyranner. En tyrann i grekisk mening var en person som tagit makten på ett otraditionellt sätt, ofta med stöd från missnöjda grupper. Ordet betydde inte från början exakt samma sak som en brutal diktator, även om många tyranner kunde styra hårt. Andra stadsstater utvecklade mer demokratiska former. Polisvärlden skapade en stark konkurrens mellan städer. Greker tävlade i idrott, poesi, krig, politik, handel och konst. Att vinna ära, heder och berömmelse var viktigt. Denna tävlingskultur kunde leda till stora prestationer, men också till splittring och våld. Det är också viktigt att polis inte var demokratisk överallt. Aten blev känt för sin demokrati, men Sparta styrdes på ett helt annat sätt. Andra stadsstater hade egna blandningar av aristokrati, folkförsamlingar, råd och lokala traditioner. Just denna variation gör antikens Grekland historiskt intressant.
Under den arkaiska tiden började greker grunda kolonier runt Medelhavet och Svarta havet. Ordet koloni betyder här en ny bosättning som grundades av människor från en grekisk stadsstat. Det är viktigt att inte blanda ihop detta direkt med den europeiska kolonialismen under 1500–1900-talet, även om båda handlar om bosättning, makt och kontroll över platser. Den grekiska kolonisationen hade andra former och skedde i en annan tid. Varför gav sig greker iväg? En viktig orsak var brist på jord. Befolkningen ökade, och i bergiga områden fanns begränsat med odlingsbar mark. Yngre söner kunde ha svårt att få egen jord. Handel spelade också roll. Greker ville komma åt metaller, spannmål, trä och andra varor. Politiska konflikter kunde också göra att grupper lämnade en stad och grundade en ny. Grekiska kolonier grundades bland annat i södra Italien och på Sicilien, i Mindre Asien, längs Svarta havets kuster och på andra platser runt Medelhavet. Södra Italien fick till och med namnet Magna Graecia, “Stora Grekland”, eftersom så många grekiska städer fanns där. Kolonisationen spred grekiskt språk, konst, religion och varor. Men den skapade också kulturmöten och konflikter med människor som redan bodde på platserna. Grekiska kolonister kom inte till tomma områden. De mötte etrusker, fenicier, egyptier, perser, folk i Italien, Thrakien, Mindre Asien och många andra. Genom dessa möten spreds idéer åt båda håll. Kolonisationen gjorde den grekiska världen större än själva Grekland. Den grekiska kulturen blev ett nätverk av städer runt havet, bundna samman av handel, språk, religion och minnen av ursprungsstäder.
Aten låg i landskapet Attika. Staden skulle bli den mest berömda grekiska demokratin, men den var inte demokratisk från början. Liksom många andra stadsstater styrdes Aten först av aristokratiska familjer. De ägde mycket jord och hade stort inflytande över lagar och domstolar. Under 600-talet och 500-talet f.Kr. fanns starka spänningar i Aten. Många småbönder hamnade i skuld. Vissa riskerade att förlora sin jord eller till och med bli skuldslavar. Konflikterna mellan rika och fattiga hotade stadens stabilitet. För att lösa problemen genomförde lagstiftaren Solon reformer omkring 594 f.Kr. Han avskaffade skuldslaveri för atenska medborgare och förändrade den politiska ordningen. Alla blev inte jämlika, men fler grupper fick en roll i stadens styre. Senare styrdes Aten under en tid av tyrannen Peisistratos och hans söner. Deras styre var inte demokratiskt, men perioden bidrog till stadens utveckling genom byggprojekt, religiösa festivaler och stärkt ekonomi. Efter tyrannernas fall genomförde Kleisthenes reformer omkring 508 f.Kr. Dessa reformer brukar ses som ett viktigt steg mot demokrati. Han delade in medborgarna på nya sätt och minskade de gamla aristokratiska familjernas makt. Demokrati betyder folkstyre. Men det atenska folket var inte alla som bodde i Aten. Medborgarskap gällde fria vuxna män med atenska föräldrar. Kvinnor, slavar och invandrare utan medborgarskap, så kallade metoiker, var uteslutna från den politiska makten. Den atenska demokratin var därför både banbrytande och begränsad. Det är just denna dubbelhet som är viktig att förstå. Aten utvecklade ett politiskt system där medborgare kunde delta direkt i beslut, tala i folkförsamlingen och inneha ämbeten. Men det byggde samtidigt på att stora grupper inte räknades som politiska deltagare.
Atens demokrati var direkt. Det betyder att medborgarna själva deltog i besluten, i stället för att välja politiker som fattade alla beslut åt dem. Den viktigaste institutionen var folkförsamlingen, där manliga medborgare kunde samlas, diskutera och rösta om lagar, krig, fred och andra viktiga frågor. Det fanns också ett råd som förberedde ärenden. Många ämbeten tillsattes genom lottning. Det kan kännas märkligt i dag, men tanken var att vanliga medborgare skulle kunna delta och att makten inte skulle samlas hos en liten elit. Vissa militära poster valdes däremot, eftersom de krävde särskild kompetens. Domstolarna var också viktiga. Stora jurygrupper av medborgare kunde avgöra rättsfall. På det sättet blev även rättskipningen en del av medborgarnas ansvar. Den atenska demokratin krävde tid. Medborgare behövde kunna lämna sitt arbete för att delta i möten och domstolar. Därför infördes ersättning för vissa uppdrag, så att även mindre rika medborgare kunde delta. Men eftersom kvinnor och slavar utförde mycket arbete i hushållen och ekonomin kunde de manliga medborgarna ha större möjlighet att ägna sig åt politik. Demokratin vilade alltså delvis på ojämlika samhällsförhållanden. Aten visar att demokrati inte alltid har betytt samma sak. I dag kopplar vi demokrati till allmän rösträtt, mänskliga rättigheter, representativa val, rättsstat och skydd för minoriteter. I Aten handlade demokratin om direkt deltagande för en begränsad grupp medborgare. Ändå var den historiskt betydelsefull eftersom den utmanade tanken att makt självklart skulle ligga hos kungar eller aristokrater.
Sparta var Atens mest berömda motpol. Staden låg i landskapet Lakonien på Peloponnesos. Sparta blev känt för sin militära disciplin, sin stränga livsstil och sitt samhälle där individen skulle underordna sig staten. Spartas samhälle byggde på erövring. Spartanerna hade underkuvat befolkningen i Messenien och gjort många människor till heloter. Heloter var ofria jordbruksarbetare som tvingades producera mat åt de spartanska medborgarna. Eftersom heloterna var många fler än spartanerna levde Sparta med ständig rädsla för uppror. Det bidrog till att hela samhället organiserades militärt. Spartanska pojkar togs från sina familjer vid ung ålder och tränades i ett statligt uppfostringssystem. De skulle bli tåliga, lydiga och skickliga soldater. De lärde sig att uthärda hunger, smärta och hård disciplin. Idealet var mod, självkontroll och lojalitet mot Sparta. Spartas politiska system var en blandning av olika delar. Där fanns två kungar, ett råd av äldre män, ämbetsmän som kallades eforer och en folkförsamling av medborgare. Men Sparta var inte demokratiskt på atenskt sätt. Makten låg hos en begränsad grupp spartanska medborgare, och samhället var starkt kontrollerat. Kvinnor i Sparta hade större frihet i vissa avseenden än kvinnor i Aten. De kunde äga egendom och tränades fysiskt, eftersom starka kvinnor ansågs kunna föda starka barn. Men deras roll var ändå kopplad till statens militära mål. Sparta visar en annan sida av grekisk historia. Det var inte filosofi, teater och demokrati som stod i centrum, utan disciplin, krig och kontroll.
När vi läser om antikens Grekland är det viktigt att fråga vilka som räknades. Ordet medborgare låter inkluderande, men i de grekiska stadsstaterna var medborgarskap begränsat. I Aten var det framför allt fria vuxna män med atensk härkomst som var medborgare. De kunde delta i politiken, tala i folkförsamlingen och rösta. Kvinnor var inte medborgare i politisk mening, även om de kunde vara födda i Aten och ha viktig roll i familj och religion. De förväntades främst sköta hushållet, föda barn och delta i vissa religiösa ritualer. De hade begränsad offentlig makt. Metoiker var fria invandrare som bodde i Aten men saknade politiska rättigheter. De kunde vara hantverkare, köpmän eller arbetare och bidra starkt till ekonomin, men de fick inte delta i demokratin som medborgare. Slavar fanns i hela den grekiska världen. De kunde arbeta i hushåll, gruvor, jordbruk, verkstäder eller som statliga tjänare. Vissa slavar kunde ha relativt kvalificerade uppgifter, medan andra levde under mycket hårda förhållanden, särskilt i gruvor. Slaveriet var en självklar del av ekonomin och ifrågasattes sällan på ett grundläggande sätt av grekiska tänkare. Det betyder att den grekiska friheten var begränsad. De fria manliga medborgarnas politiska liv byggde delvis på arbete från människor som inte själva hade politiska rättigheter. Därför måste vi alltid hålla ihop två bilder: Grekland skapade viktiga idéer om medborgarskap och politiskt deltagande, men många människor uteslöts från dessa idéer.
Lässtopp
Fråga 1 av 3
Läs avsnittet «Vad menas med antiken?». Vilket påstående hör till just det avsnittet?
Kommande
Fråga 2 av 3
Svara på tidigare frågor först.
Kommande
Fråga 3 av 3
Svara på tidigare frågor först.
Fråga 1 av 3
Klar med kapitlet? Fortsätt här.
Välkommen in i kapitlet