Kapitel 60. Sekulära rörelser och livsåskådningar

Vad betyder sekulär?

Ordet sekulär används ofta, men det kan betyda flera saker. Ibland betyder det att något inte är religiöst. En sekulär skola är till exempel inte styrd av en viss religion. En sekulär stat bygger inte sina lagar direkt på en helig text eller religiös auktoritet. En sekulär livsåskådning försöker förstå världen och människans liv utan att utgå från Gud, gudar eller övernaturliga krafter. Sekulär betyder däremot inte automatiskt religionsfientlig. En sekulär stat kan skydda religionsfrihet just genom att inte själv välja en religion. Om staten är neutral kan människor med olika tro och livsåskådningar leva tillsammans. Sekularism kan därför handla om frihet: frihet att tro, frihet att byta religion, frihet att lämna religion och frihet att inte tro. Det är också viktigt att skilja mellan sekularisering och sekularism. Sekularisering är en samhällsprocess där religion får mindre betydelse i till exempel politik, skola, lagstiftning och vardagsliv. Sekularism är en idé eller hållning som menar att religion och stat bör hållas isär. Ett samhälle kan alltså vara mer eller mindre sekulariserat, och människor kan vara mer eller mindre sekularistiska i sin syn på politik.

Sekulära livsåskådningar

En livsåskådning är ett sätt att se på livet. Den innehåller ofta svar på frågor som: Vad är en människa? Vad är ett gott liv? Hur bör vi behandla varandra? Vad är sant? Vad händer när vi dör? Vad ger livet mening? Religioner är livsåskådningar, men alla livsåskådningar är inte religioner. En sekulär livsåskådning försöker besvara livsfrågorna utan att hänvisa till övernaturliga makter. Det betyder inte att alla sekulära människor tänker likadant. En ateist, en agnostiker, en sekulär humanist, en existentialist och en materialist kan vara överens om att de inte utgår från Gud, men de kan ändå ha olika syn på moral, mening och människans plats i världen. Sekulära livsåskådningar har blivit viktigare i många moderna samhällen. Det beror dels på vetenskapens utveckling, dels på att staten tagit över många uppgifter som religiösa institutioner tidigare ansvarade för, till exempel skola, sjukvård och social omsorg. Det beror också på pluralism. När människor möter många olika religioner kan det bli svårare för en enda religion att framstå som självklar för alla.

Ateism och agnosticism

Ateism betyder i grunden avsaknad av tro på Gud eller gudar. Vissa ateister säger bestämt att det inte finns någon Gud. Andra säger snarare att de inte ser tillräckliga skäl att tro. Ateism kan alltså vara mer eller mindre aktiv. För vissa är den en viktig identitet och en del av en religionskritisk hållning. För andra är den ganska odramatisk: de lever helt enkelt utan gudstro. Agnosticism handlar om kunskap. En agnostiker menar att vi inte vet, eller kanske inte kan veta, om Gud finns. Agnosticism kan kombineras med olika hållningar. En person kan vara agnostisk och ändå luta åt tro. En annan kan vara agnostisk och leva utan religion. Skillnaden mellan ateism och agnosticism är därför att ateism främst handlar om tro, medan agnosticism handlar om vad man anser sig kunna veta. I vardagen blandas orden ofta. En person kan säga “jag är ateist” och mena “jag tror inte på Gud”. En annan kan säga “jag är agnostiker” och mena “jag är osäker”. Det viktiga är att båda positionerna visar att människor kan förhålla sig till livsfrågor utan att tillhöra en religion.

Sekulär humanism

Sekulär humanism är en av de tydligaste sekulära livsåskådningarna. Den utgår från människan, förnuftet, erfarenheten och de mänskliga rättigheterna. En sekulär humanist menar vanligtvis att vi människor själva måste ta ansvar för världen och varandra. Det finns ingen gudomlig plan som automatiskt löser våra problem. Därför blir etik, demokrati, vetenskap och mänskligt ansvar centrala.

Sekulär humanism behöver inte betyda att människan ses som perfekt. Tvärtom betonar många humanister att människor både kan göra gott och ont. Just därför behövs kritiskt tänkande, utbildning, samtal, lagar och mänskliga rättigheter. Om ingen helig text ensam ska styra samhället behöver människor gemensamt resonera om vad som är rättvist. Humanister försvarar ofta religionsfrihet, men också frihet från religiöst tvång. Det betyder att människor ska få tro och utöva religion, men att religiösa dogmer inte ska stå över mänskliga rättigheter eller demokratisk lagstiftning. I frågor om till exempel jämställdhet, sexualitet, skola och vård menar sekulära humanister ofta att beslut ska bygga på vetenskap, individens frihet och människors lika värde. Sekulär humanism kan därför fungera som ett alternativ till religion. Den erbjuder en verklighetsbild, en människosyn och en etik. Den säger inte bara “jag tror inte”, utan försöker också säga “så här kan vi leva tillsammans”.

Existentialism – människan måste själv skapa mening

Existentialism är en filosofisk livshållning som blev särskilt viktig under 1900-talet. Den förknippas ofta med tänkare som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Existentialismen utgår från människans frihet och ansvar. Om det inte finns någon given gudomlig mening med livet, måste människan själv skapa mening genom sina val och handlingar. Det kan låta befriande, men också tungt. Frihet betyder ansvar. Människan kan inte bara skylla på tradition, Gud, samhället eller naturen. Hon måste välja vem hon vill vara. Sartre menade att människan är “dömd till frihet”, eftersom vi alltid måste förhålla oss till våra val, även när vi försöker undvika dem. Existentialismen passar väl i en sekulär tid eftersom den tar livets stora frågor på allvar utan att kräva religiösa svar. Den säger inte att livet är enkelt eller att allt har en färdig mening. Den börjar snarare i upplevelser av frihet, oro, ensamhet, död och ansvar. Men den kan också vara hoppfull: om meningen inte är given, kan den skapas. Mening kan finnas i kärlek, arbete, solidaritet, konst, kamp, vänskap och modet att leva ärligt.

Materialism och naturalism

Materialism är en livsåskådning eller filosofisk hållning som menar att verkligheten i grunden består av materia och naturliga processer. Det som finns kan förstås genom naturen, kroppen, hjärnan, energin, evolutionen och fysikens lagar. En närliggande term är naturalism, alltså tanken att världen bör förklaras genom naturliga orsaker snarare än övernaturliga. Materialism betyder inte nödvändigtvis att man är ytlig eller bara bryr sig om pengar och saker. I religionskunskap och filosofi handlar materialism om vad verkligheten ytterst består av. En materialist kan vara mycket etisk, engagerad och idealistisk, men menar att våra tankar, känslor och moraliska system uppstår i den naturliga världen. Den materialistiska hållningen har stärkts av modern vetenskap. Hjärnforskning, evolutionsteori, psykologi och fysik har gett naturliga förklaringar till många fenomen som tidigare kunde tolkas religiöst. Men materialismen väcker också svåra frågor. Om människan bara är kropp och hjärna, vad betyder då fri vilja? Vad är medvetande? Kan moral vara verklig om den inte kommer från Gud? Sekulära tänkare svarar olika på dessa frågor, men de försöker göra det utan att hänvisa till övernaturliga krafter.

Sekulära rörelser i samhället

Sekulära rörelser är inte bara idéer i böcker. De har också organiserats politiskt och socialt. Under modern tid har rörelser för religionsfrihet, yttrandefrihet, vetenskaplig utbildning, kvinnors rättigheter, hbtq-rättigheter och separation mellan kyrka och stat ofta haft sekulära inslag.

I vissa länder har sekularismen främst handlat om att begränsa en stark kyrkas makt. I Frankrike finns till exempel en stark tradition av laïcité, där staten ska vara tydligt skild från religion. I andra länder, som USA, har separation mellan stat och religion kombinerats med ett mycket religiöst samhälle. Det visar att sekularism inte alltid leder till att människor blir mindre religiösa. Den kan också skapa en marknad där många religioner konkurrerar fritt. I Sverige har sekulariseringen varit tydlig. Svenska kyrkan var länge statskyrka, men skildes formellt från staten år 2000. Samtidigt finns många kulturella spår kvar: kyrkobyggnader, högtider, skolavslutningar, begravningar, dop, konfirmation och språkbruk. Sverige är därför både sekulariserat och präglat av kristen historia. Många människor är inte religiöst aktiva men kan ändå känna kulturell samhörighet med kristna traditioner.

Sekularisering och sakralisering samtidigt

Ett viktigt begrepp är sekularisering. Det beskriver hur religion förlorar betydelse i samhället eller i människors liv. I många västerländska länder har kyrkobesök minskat, religiösa auktoriteter fått mindre politisk makt och fler människor beskriver sig som icke-religiösa. Men forskare har också pekat på något som kan kallas sakralisering. Det betyder att sådant som uppfattas som heligt, meningsfullt eller andligt inte försvinner, utan tar nya former. Traditionell religion kan minska samtidigt som nya former av andlighet växer. Människor kan lämna kyrkan men börja meditera. De kan sluta tro på en personlig Gud men tala om energi, universum, karma eller andlig utveckling. De kan avvisa religion men behandla naturen, nationen, konsten, kroppen eller självet som något nästan heligt. Detta gör den moderna världen svårare att förstå. Det är inte bara en rak väg från religion till ateism. I stället ser vi flera rörelser samtidigt: traditionella religioner minskar i vissa miljöer, växer i andra, förändras genom migration och globalisering, och blandas med nya former av andlighet.

Sekulära rörelser och konflikter

Sekulära rörelser hamnar ibland i konflikt med religiösa rörelser. Konflikterna kan handla om skolan, sexualundervisning, abort, samkönade relationer, religiösa friskolor, slöja, omskärelse, blasfemi, böneutrop eller religiösa symboler i offentliga miljöer. I grunden handlar många konflikter om auktoritet. Vem ska bestämma? Ska individen, familjen, staten, religionen eller gruppen ha sista ordet? Sekulära rörelser betonar ofta individens rättigheter och statens neutralitet. Religiösa grupper betonar ibland traditionens, familjens eller Guds bud. I ett demokratiskt samhälle måste dessa perspektiv hanteras utan att människor förtrycks. En svårighet är att sekularism ibland kan uppfattas som neutral, men ändå kännas som ett hot av religiösa människor. Om staten förbjuder religiösa uttryck i vissa sammanhang kan det tolkas som frihet från religion av vissa, men som begränsning av religionsfrihet av andra. Därför behöver sekulära demokratier hela tiden balansera olika rättigheter.

Kritik mot sekulära livsåskådningar

Sekulära livsåskådningar kritiserar ofta religion, men de kan också kritiseras själva. En vanlig religiös kritik är att sekulära livsåskådningar har svårt att grunda moral. Om det inte finns Gud, varför ska människan göra gott? Sekulära humanister svarar att moral kan grundas i människors lidande, behov, empati, förnuft och ömsesidighet. Vi behöver inte tro på Gud för att förstå att smärta, förtryck och orättvisa är verkliga problem. En annan kritik är att sekularisering kan leda till meningslöshet. Om livet inte har en gudomlig mening, riskerar människan då att känna tomhet? Existentialister svarar att mening inte behöver vara given för att vara verklig. Den kan skapas i relationer, ansvar och handling. En tredje kritik är att sekulära ideologier också kan bli dogmatiska. Under 1900-talet fanns politiska system som var uttalat ateistiska och samtidigt förtryckande. Det visar att frånvaro av religion inte automatiskt leder till frihet eller godhet. Människor kan skapa auktoritära system både med och utan religion. Därför behöver även sekulära rörelser granskas kritiskt.

Sekulär betyder inte tom på mening

Ett vanligt missförstånd är att sekulära människor saknar djupa värden. Så behöver det inte vara. En människa kan vara sekulär och ändå ha stark moral, stark känsla för rättvisa, djup vördnad inför naturen, kärlek till familj och vänner, respekt för vetenskap och ett rikt inre liv. Skillnaden ligger i hur man motiverar sin livsåskådning. En religiös person kan säga att människans värde kommer från Gud. En sekulär humanist kan säga att människans värde måste försvaras därför att människor kan lida, tänka, känna, älska och ta ansvar. En existentialist kan säga att värde skapas genom våra val. En naturalist kan säga att människan är en del av naturen och därför måste förstås som en biologisk, social och tänkande varelse. Sekulära livsåskådningar visar att livsfrågor inte försvinner när religionens makt minskar. Människor fortsätter att fråga vad som är sant, gott och meningsfullt. Skillnaden är att svaren söks på andra sätt.

Sammanfattande tanke

Sekulära rörelser har vuxit fram tillsammans med modernitet, vetenskap, demokrati och mänskliga rättigheter. De har kritiserat religiös makt och försvarat individens frihet. Men de har också försökt erbjuda egna svar på livets stora frågor. Ateism, agnosticism, sekulär humanism, existentialism och materialism är olika sätt att leva och tänka utan att utgå från en övernaturlig verklighet. Samtidigt är den moderna världen inte enkelt sekulär. Religion finns kvar, förändras och återkommer i nya former. Många människor är varken tydligt religiösa eller tydligt ateistiska. De söker, tvivlar, blandar och omtolkar. Därför är det kanske bäst att se vår tid som livsåskådningarnas mångfald. I den mångfalden behöver människor kunna tro, inte tro, tvivla, kritisera och samtala med varandra utan tvång och utan förakt.