Kapitel 60. Sekulära rörelser och livsåskådningar

Vad betyder sekulär?

Ordet sekulär används ofta, men det kan betyda flera saker. Ibland betyder det att något inte är religiöst. En sekulär skola är till exempel inte styrd av en viss religion. En sekulär stat bygger inte sina lagar direkt på en helig text eller religiös auktoritet. En sekulär livsåskådning försöker förstå världen och människans liv utan att utgå från Gud, gudar eller övernaturliga krafter. Sekulär betyder däremot inte automatiskt religionsfientlig. En sekulär stat kan skydda religionsfrihet just genom att inte själv välja en religion. Om staten är neutral kan människor med olika tro och livsåskådningar leva tillsammans. Sekularism kan därför handla om frihet: frihet att tro, frihet att byta religion, frihet att lämna religion och frihet att inte tro. Det är också viktigt att skilja mellan sekularisering och sekularism. Sekularisering är en samhällsprocess där religion får mindre betydelse i till exempel politik, skola, lagstiftning och vardagsliv. Sekularism är en idé eller hållning som menar att religion och stat bör hållas isär. Ett samhälle kan alltså vara mer eller mindre sekulariserat, och människor kan vara mer eller mindre sekularistiska i sin syn på politik.

Sekulära livsåskådningar

En livsåskådning är ett sätt att se på livet. Den innehåller ofta svar på frågor som: Vad är en människa? Vad är ett gott liv? Hur bör vi behandla varandra? Vad är sant? Vad händer när vi dör? Vad ger livet mening? Religioner är livsåskådningar, men alla livsåskådningar är inte religioner. En sekulär livsåskådning försöker besvara livsfrågorna utan att hänvisa till övernaturliga makter. Det betyder inte att alla sekulära människor tänker likadant. En ateist, en agnostiker, en sekulär humanist, en existentialist och en materialist kan vara överens om att de inte utgår från Gud, men de kan ändå ha olika syn på moral, mening och människans plats i världen. Sekulära livsåskådningar har blivit viktigare i många moderna samhällen. Det beror dels på vetenskapens utveckling, dels på att staten tagit över många uppgifter som religiösa institutioner tidigare ansvarade för, till exempel skola, sjukvård och social omsorg. Det beror också på pluralism. När människor möter många olika religioner kan det bli svårare för en enda religion att framstå som självklar för alla.

Ateism och agnosticism

Ateism betyder i grunden avsaknad av tro på Gud eller gudar. Vissa ateister säger bestämt att det inte finns någon Gud. Andra säger snarare att de inte ser tillräckliga skäl att tro. Ateism kan alltså vara mer eller mindre aktiv. För vissa är den en viktig identitet och en del av en religionskritisk hållning. För andra är den ganska odramatisk: de lever helt enkelt utan gudstro. Agnosticism handlar om kunskap. En agnostiker menar att vi inte vet, eller kanske inte kan veta, om Gud finns. Agnosticism kan kombineras med olika hållningar. En person kan vara agnostisk och ändå luta åt tro. En annan kan vara agnostisk och leva utan religion. Skillnaden mellan ateism och agnosticism är därför att ateism främst handlar om tro, medan agnosticism handlar om vad man anser sig kunna veta. I vardagen blandas orden ofta. En person kan säga “jag är ateist” och mena “jag tror inte på Gud”. En annan kan säga “jag är agnostiker” och mena “jag är osäker”. Det viktiga är att båda positionerna visar att människor kan förhålla sig till livsfrågor utan att tillhöra en religion.

Sekulär humanism

Sekulär humanism är en av de tydligaste sekulära livsåskådningarna. Den utgår från människan, förnuftet, erfarenheten och de mänskliga rättigheterna. En sekulär humanist menar vanligtvis att vi människor själva måste ta ansvar för världen och varandra. Det finns ingen gudomlig plan som automatiskt löser våra problem. Därför blir etik, demokrati, vetenskap och mänskligt ansvar centrala.

Sekulär humanism behöver inte betyda att människan ses som perfekt. Tvärtom betonar många humanister att människor både kan göra gott och ont. Just därför behövs kritiskt tänkande, utbildning, samtal, lagar och mänskliga rättigheter. Om ingen helig text ensam ska styra samhället behöver människor gemensamt resonera om vad som är rättvist. Humanister försvarar ofta religionsfrihet, men också frihet från religiöst tvång. Det betyder att människor ska få tro och utöva religion, men att religiösa dogmer inte ska stå över mänskliga rättigheter eller demokratisk lagstiftning. I frågor om till exempel jämställdhet, sexualitet, skola och vård menar sekulära humanister ofta att beslut ska bygga på vetenskap, individens frihet och människors lika värde. Sekulär humanism kan därför fungera som ett alternativ till religion. Den erbjuder en verklighetsbild, en människosyn och en etik. Den säger inte bara “jag tror inte”, utan försöker också säga “så här kan vi leva tillsammans”.

Existentialism – människan måste själv skapa mening

Existentialism är en filosofisk livshållning som blev särskilt viktig under 1900-talet. Den förknippas ofta med tänkare som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Existentialismen utgår från människans frihet och ansvar. Om det inte finns någon given gudomlig mening med livet, måste människan själv skapa mening genom sina val och handlingar. Det kan låta befriande, men också tungt. Frihet betyder ansvar. Människan kan inte bara skylla på tradition, Gud, samhället eller naturen. Hon måste välja vem hon vill vara. Sartre menade att människan är “dömd till frihet”, eftersom vi alltid måste förhålla oss till våra val, även när vi försöker undvika dem. Existentialismen passar väl i en sekulär tid eftersom den tar livets stora frågor på allvar utan att kräva religiösa svar. Den säger inte att livet är enkelt eller att allt har en färdig mening. Den börjar snarare i upplevelser av frihet, oro, ensamhet, död och ansvar. Men den kan också vara hoppfull: om meningen inte är given, kan den skapas. Mening kan finnas i kärlek, arbete, solidaritet, konst, kamp, vänskap och modet att leva ärligt.