Kapitel 28. Judendomens texter – Torah, Tanakh och den levande tolkningen

En texttradition

För att förstå judendomen behöver man förstå vilken roll texter har i judiskt liv. Judendomen är inte bara en religion som bygger på tro, högtider och gemenskap. Den är också en texttradition. Genom historien har judar samlats kring berättelser, bud, böner, kommentarer och diskussioner. Texterna har hjälpt människor att minnas sitt ursprung, förstå sin relation till Gud och avgöra hur livet ska levas i vardagen.

Torah – undervisning för livet

Den viktigaste texten i judendomen är Torah. Ordet Torah betyder ungefär undervisning, vägledning eller lära. Det visar att Torah inte bara är en lagbok. Torah är en vägledning för livet. Torah berättar om världens skapelse, Abraham och förbundet med Gud, Isak och Jakob, Josef i Egypten, Mose, uttåget ur Egypten och hur israeliterna tar emot Guds bud vid Sinai berg. Torah innehåller både berättelser och regler. Den förklarar varifrån det judiska folket kommer och hur människan bör leva.

De fem Moseböckerna

I snäv mening syftar Torah på de fem Moseböckerna. På svenska heter de: - Första Moseboken - Andra Moseboken - Tredje Moseboken - Fjärde Moseboken - Femte Moseboken På hebreiska kallas de Bereshit, Shemot, Vayikra, Bamidbar och Devarim. De fem Moseböckerna kallas ibland också Pentateuken eller Chumash. I judisk tradition kallas de ofta den skriftliga Torah. Enligt traditionen gavs Torah till Mose på Sinai berg.

Skriftlig och muntlig Torah

Torah kan också betyda något större än de fem Moseböckerna. I judisk tradition talar man både om skriftlig Torah och muntlig Torah.

Den skriftliga Torah är texten. Den muntliga Torah är den tolkning, förklaring och undervisning som enligt traditionen följde med texten och fördes vidare från generation till generation. Tanken är att Guds bud inte alltid kan förstås bara genom att läsa orden. De behöver förklaras, diskuteras och tillämpas i verkliga situationer. Därför blir tolkningen en central del av judendomen.

Texten som början på ett samtal

I judendomen har texten ofta fungerat som början på ett samtal. Vad betyder budet? Hur ska det förstås i en ny tid? Hur ska två bud vägas mot varandra? Vad gör man när en situation uppstår som inte nämns direkt i texten? Sådana frågor har judiska lärda diskuterat i århundraden. Därför är judendomen inte bara en bokreligion, utan också en diskussions- och tolkningstradition.

Tanakh – den judiska Bibeln

Den judiska Bibeln kallas Tanakh. Ordet Tanakh är en förkortning som bygger på tre delar: - Torah - Nevi’im - Ketuvim Torah är de fem Moseböckerna. Nevi’im betyder Profeterna. Denna del innehåller böcker om Israels historia, kungar, profeter och folkets relation till Gud. Ketuvim betyder Skrifterna. Där finns bland annat Psaltaren, Ordspråksboken, Jobs bok, Rut och Ester. Tillsammans utgör dessa delar den hebreiska Bibeln. Det är bra att använda ordet Tanakh när man talar om judendom. Uttrycket Gamla testamentet hör framför allt hemma i kristendomen.

Olika sorters texter

Tanakh innehåller många typer av texter. Där finns skapelseberättelser, släktberättelser, lagar, poesi, vishetsord, historiska skildringar och profetiska tal. Vissa delar berättar om viktiga personer och händelser. Andra delar innehåller regler för gudstjänst, renhet, mat, ansvar och rättvisa. Andra texter är poetiska och handlar om människans glädje, sorg, skuld, hopp och förtroende för Gud. Tanakh är därför en samling av religiöst minne, livstolkning och vägledning.

Hebreiska, arameiska, jiddisch och ladino

Språket har stor betydelse i judendomen. De viktigaste judiska texterna är skrivna på hebreiska, men även arameiska spelar en stor roll.

Hebreiska var de gamla israeliternas språk och blev med tiden bönens och de heliga texternas språk. Även när judar i vardagen talade andra språk fortsatte hebreiskan att vara viktig i gudstjänst, studier och ritualer. I diasporan uppstod också judiska kulturspråk. Ashkenaziska judar i Europa talade ofta jiddisch. Sefardiska judar kunde tala ladino. Språken visar både judendomens gemensamma rötter och dess mångfald.

Templets förstörelse och rabbinsk judendom

Efter templets förstöring år 70 e.Kr. förändrades judendomen på djupet. Tidigare hade templet i Jerusalem varit centrum för offer, präster och religiösa högtider. När templet förstördes kunde denna form av religionsutövning inte fortsätta på samma sätt. I stället blev studiet av Torah, bönen, synagogan och de lärdas tolkningar ännu viktigare. Detta blev grunden för rabbinsk judendom. En rabbin är en lärd person och religiös vägledare. Rabbinerna kom att spela en avgörande roll för att tolka traditionen och föra den vidare.

Mishnah – den muntliga Torah skrivs ned

En av de viktigaste texterna efter Tanakh är Mishnah. Mishnah är en sammanställning av den muntliga Torah. Enligt traditionen hade den muntliga undervisningen länge förts vidare från lärare till elev. Efter upproren mot Rom blev det farligt att bara lita på muntlig överföring. Många människor dog, och många lärda försvann. Om lärarna dog kunde kunskapen gå förlorad. Omkring år 200 e.Kr. sammanställde Rabbi Judah ha-Nasi Mishnah. Mishnah förklarar, systematiserar och utvecklar buden i Torah. Den handlar om många delar av livet: jordbruk, högtider, familjeliv, skadestånd, heliga föremål, renhetsregler och mycket annat. Mishnah visar hur judendomen blev en religion där text, tolkning och vardagsliv hänger samman.

Talmud – ett stort samtal

Efter Mishnah fortsatte rabbiner att diskutera texten. De frågade vad olika regler betydde, hur de skulle tillämpas och hur olika åsikter kunde förstås. Dessa diskussioner skrevs ned i Talmud. Talmud består av Mishnah och Gemara. Gemara är de rabbinska diskussionerna och kommentarerna till Mishnah. Man kan säga att Talmud fungerar som ett stort samtal mellan generationer av lärda. Där finns lagdiskussioner, berättelser, exempel, invändningar, minoritetsåsikter och försök att lösa motsägelser.

Babyloniska Talmud

Det finns två huvudversioner av Talmud: den palestinska Talmud och den babyloniska Talmud. Den palestinska Talmud sammanställdes omkring år 400 e.Kr. Den babyloniska Talmud sammanställdes senare och blev mer omfattande. I judisk tradition har den babyloniska Talmud fått störst betydelse. När man i dag säger att någon studerar Talmud menar man därför oftast den babyloniska Talmud.

Att studera är en religiös handling

Talmud är inte uppbyggd som en vanlig lärobok med enkla svar. En regel presenteras. Sedan följer frågor: Varför gäller regeln? Finns det undantag? Vad menade den tidigare läraren? Hur kan detta jämföras med ett annat bud? Detta sätt att tänka har påverkat judisk bildning mycket starkt. Studiet handlar inte bara om att memorera. Det handlar om att resonera, tolka och pröva argument. Därför har textstudium blivit en religiös handling i sig.

Midrash, Targum och Zohar

En annan viktig texttyp är Midrash. Midrash är rabbinska tolkningar, berättelser och förklaringar som ofta utgår från Bibelns texter. Ibland försöker Midrash förklara sådant som bara antyds i Tanakh. Targum är översättningar och tolkningar av den hebreiska Bibeln till arameiska. De hjälpte människor att förstå texterna när arameiska var vardagsspråk. Zohar är en viktig text inom kabbalah, den judiska mystiken. Den handlar bland annat om Gud, skapelsen, själen, gott och ont och människans andliga liv.

En levande texttradition

Judendomens texter har inte bara varit böcker i ett bibliotek. De har varit ett sätt att hålla samman ett folk genom århundraden av förändring, exil och diaspora. När templet inte längre fanns kvar kunde texten, bönen och studiet bli ett bärande centrum. När judar levde utspridda i olika länder kunde samma berättelser, böner och bud skapa gemenskap över stora avstånd. Därför kan man säga att judendomen är en levande texttradition. Texterna är gamla, men de har fortsatt att tolkas i nya sammanhang. Frågor om sabbat, mat, familj, rättvisa, identitet och ansvar har kunnat diskuteras med hjälp av traditionens texter.