Kapitel 27. Judendom – religion, folk och kultur

Vad är judendom?

Judendomen är en av världens äldsta religioner som fortfarande lever och praktiseras. Den har sina rötter i Mellanöstern för mer än 3500 år sedan. Judendomen räknas som den första av de tre abrahamitiska religionerna. De andra två är kristendom och islam. Religionerna kallas abrahamitiska eftersom de på olika sätt knyter an till Abraham, en viktig person i de bibliska berättelserna. Men Abraham har inte exakt samma roll i alla tre religionerna. I judendomen är han framför allt den person som förknippas med förbundet mellan Gud och det judiska folket.

Förbundet – en relation mellan Gud och folket

För att förstå judendomen behöver man förstå ordet förbund. Ett förbund är ungefär ett särskilt löfte eller en särskild relation. I judisk tradition handlar förbundet om att Gud valde Abraham och hans efterkommande till att leva i en nära relation med Gud. Det betyder inte att judar ser sig som bättre än andra människor. I stället betyder det att det judiska folket har ett särskilt ansvar: att följa Guds bud, leva rättfärdigt och föra traditionen vidare. Förbundet är därför både en religiös idé och en viktig grund för judisk identitet.

Monoteism – tron på en enda Gud

En central tanke i judendomen är monoteism. Monoteism betyder tro på en enda Gud. I dag är detta självklart inom judendom, kristendom och islam, men historiskt var det en mycket viktig förändring. I många äldre samhällen trodde människor på flera gudar. Olika gudar kunde kopplas till naturen, krig, fruktbarhet, städer eller kungamakt. I judisk tradition berättas det att Abraham kom fram till att det bara finns en Gud. Denna Gud är skapare av hela världen. Gud är inte bara en lokal gud för ett särskilt område eller folk, utan hela universums Gud.

Gud och människans ansvar

Judendomen handlar inte bara om att tro att Gud finns. Den handlar också om hur människan ska leva inför Gud. Gud uppfattas som skapare, laggivare och moralisk vägledare. Människan har ansvar för sina handlingar. Hon ska sträva efter att leva rättvist, visa omsorg, följa buden och göra världen mer helig genom vardagliga handlingar. I judendomen finns därför en stark koppling mellan tro och liv. Religionen hör inte bara till böner och högtider. Den kan också påverka mat, vila, familjeliv, klädsel, bön, studier och hur man behandlar andra människor.

Torah – undervisning och vägledning

Det mest centrala religiösa dokumentet i judendomen är Torah. Ordet Torah brukar översättas med undervisning eller vägledning. I snäv mening syftar Torah på de fem Moseböckerna, alltså de första fem böckerna i den hebreiska Bibeln.

Dessa böcker innehåller berättelser om världens skapelse, Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, uttåget ur Egypten och förbundet vid Sinai berg. De innehåller också lagar och bud som har haft mycket stor betydelse för judiskt liv. Torah är därför både berättelse och vägledning. Den förklarar varifrån det judiska folket kommer och hur människor bör leva.

Mose och Sinai

Enligt judisk tradition blev förbundet med Abraham senare ett förbund med hela folket. Det sker i berättelsen om Mose. Mose leder israeliterna ut ur slaveriet i Egypten och till Sinai berg. Där tar folket emot Torah och buden. Denna händelse är en av de viktigaste i judisk självförståelse. Den visar att judendomen inte bara bygger på en enskild persons relation till Gud, utan på ett helt folks relation till Gud. Berättelsen om uttåget ur Egypten spelar därför stor roll. Den handlar om befrielse, ansvar och minnet av att själv ha varit förtryckt.

Gud kan inte fångas i en bild

Judendomens Gud brukar inte beskrivas som en människa eller som en bild. Inom judendomen finns en stark försiktighet med att avbilda Gud. Gud är större än människans föreställningar och kan inte fångas i en staty eller målning. Detta hänger ihop med budet mot avgudabilder. I stället möter människan Gud genom bön, bud, studier, berättelser och handlingar. Gud kan beskrivas som skapare, domare, förlåtande, helig och rättfärdig. Samtidigt finns en medvetenhet om att Gud inte kan begränsas till mänskliga ord.

Halakha – den väg man går

Ett viktigt begrepp i judendomen är halakha. Halakha betyder ungefär den väg man ska gå. Det syftar på judisk religiös lag och livsvägledning. Halakha handlar inte bara om lag i modern juridisk mening. Den handlar om hur livet ska formas. Den kan beröra sabbat, matregler, högtider, bön, familjeliv och relationer mellan människor. För vissa judar är halakha mycket bindande och detaljerad. För andra är den mer en tradition, ett arv eller en källa till inspiration. Därför kan judar leva mycket olika, även om de tillhör samma religion och historia.

Judendom som religion, folk och kultur

Judendom är inte bara en religion i snäv mening. Judendom är också kopplad till folk, historia, kultur och identitet. En person kan vara jude genom religion, men också genom familjebakgrund, kultur eller känsla av tillhörighet. Det finns människor som identifierar sig som judar utan att vara särskilt religiösa. De kanske inte följer alla religiösa regler, men ser sig ändå som del av det judiska folket genom historia, språk, traditioner, släkt, minnet av förföljelser eller kopplingen till Israel. Detta gör judisk identitet mer komplex än många först tänker sig.

Vem är jude?

I vissa religioner handlar tillhörighet framför allt om tro. Man tror på en viss lära och tillhör därför religionen. I judendomen spelar tro en viktig roll, men tillhörighet kan också handla om födelse, konvertering, familj och gemenskap. Enligt traditionell judisk lag räknas en person som jude om personen är född av en judisk mor eller har konverterat till judendomen. Inom vissa mer liberala riktningar kan även judisk far räknas, särskilt om barnet uppfostras judiskt. Detta visar att frågan ”Vem är jude?” inte alltid har ett enkelt svar.

Diaspora – att leva utspridd

Judendomen har en lång erfarenhet av att leva som minoritet. Under stora delar av historien har judar levt utspridda i olika länder, ofta utan ett eget land och ofta som minoritet bland andra folk. Detta kallas diaspora. Diaspora betyder att ett folk lever utspritt utanför sitt historiska hemland. För judar har diasporan blivit en viktig del av historien. Judiska grupper har levt i Mellanöstern, Nordafrika, Europa, Asien och senare även i Amerika. Därför finns det många olika judiska kulturer, språk och traditioner.

Ashkenaziska, sefardiska och mizrahiska judar

Tre viktiga begrepp är ashkenaziska, sefardiska och mizrahiska judar.

Ashkenaziska judar

Ashkenaziska judar har historisk bakgrund i Central- och Östeuropa. Många ashkenaziska judar talade förr jiddisch, ett judiskt språk med rötter i tyska och hebreiska.

Sefardiska judar

Sefardiska judar har rötter i Spanien och Portugal. Många sefardiska judar tvingades lämna Spanien i slutet av 1400-talet och bosatte sig bland annat i Nordafrika, Osmanska riket och andra delar av Medelhavsområdet. Ett viktigt sefardiskt språk är ladino.

Mizrahiska judar

Mizrahiska judar har rötter i Mellanöstern och Nordafrika. De har ofta levt i länder där arabiska, persiska eller andra språk varit viktiga. Dessa grupper delar mycket inom judendomen, men kan skilja sig åt i språk, musik, mat, böner, uttal och vissa traditioner. Judendomen är alltså inte en enda enhetlig kultur, utan en religion och ett folk med stor inre mångfald.

Synagogan och rabbinen

Synagogan är judendomens viktigaste samlingsplats för bön, undervisning och gemenskap. Den kan ibland jämföras med en kyrka eller moské, men har sin egen karaktär. I synagogan läser man ur Torah, ber tillsammans och samlas vid viktiga tillfällen. Den religiösa ledaren kallas rabbin. En rabbin är inte en präst i exakt samma mening som inom kristendomen. Rabbinen är framför allt en lärd person, lärare och vägledare i judisk lag och tradition.

Olika riktningar inom judendomen

Judendomen har genom historien utvecklats i flera riktningar. I modern tid talar man ofta om ortodox, konservativ, reformjudisk och rekonstruktionistisk judendom. Skillnaderna handlar bland annat om hur man tolkar Torah, hur bindande de religiösa lagarna är och hur traditionen ska möta det moderna samhället. Ortodox judendom betonar ofta kontinuitet och att den judiska lagen ska följas på ett traditionellt sätt. Reformjudendom betonar oftare anpassning, individuell tolkning och modernitet. Konservativ judendom kan beskrivas som ett försök att bevara traditionen men samtidigt tillåta viss historisk förändring. Rekonstruktionistisk judendom ser ofta judendomen som en religiös civilisation: en hel kultur med historia, språk, etik, högtider, texter och gemenskap.

Att helga vardagen

En central del av judisk tro är att livet ska helgas. Det betyder att vardagen kan få religiös betydelse. Att äta på ett visst sätt, vila på sabbaten, läsa heliga texter, fira högtider och föra traditioner vidare till barnen blir sätt att leva i relation till Gud och historien. Religionen finns alltså inte bara i stora idéer, utan också i konkreta handlingar. Därför kan judendomen ofta förstås som en praktisk religion. Det viktiga är inte bara vad man tror, utan också vad man gör.