Kapitel 7: Romarriket – republik, imperium och arv

Från liten stad till världsrike

Rom började inte som ett världsrike. Det började som en stad vid floden Tibern i mellersta Italien. Om man hade sett Rom under den tidiga perioden hade det varit svårt att ana att staden en dag skulle kontrollera nästan hela Medelhavsvärlden. Den romerska historien är därför en berättelse om hur en lokal stad blev en republik, hur republiken blev ett imperium och hur imperiet till slut förändrades, splittrades och lämnade spår i framtiden. Rom låg på en strategisk plats. Floden Tibern gjorde det möjligt att handla och färdas. Staden låg inte direkt vid havet, vilket gav ett visst skydd mot angrepp från sjösidan, men den låg tillräckligt nära kusten för att delta i handel. Italien var dessutom en halvö mitt i Medelhavet. När Rom växte blev läget en fördel. Från Italien kunde romarna nå både västra och östra Medelhavet. Men geografin räcker inte som förklaring. Rom växte också genom militär styrka, politisk organisation, allianser och en ovanlig förmåga att knyta besegrade folk till sig. Romarna kunde vara brutala mot fiender som gjorde motstånd, men de kunde också ge vissa besegrade grupper rättigheter, skydd eller del i det romerska systemet. På det sättet byggde Rom inte bara genom våld, utan också genom integration. Romarrikets historia är därför full av dubbelhet. Rom skapade vägar, städer, lagar, handel och långvarig fred i stora områden. Men riket byggde också på erövringar, slaveri, skatter och militärt tvång. Det är viktigt att se båda sidorna. Om vi bara ser den romerska ordningen missar vi våldet bakom den. Om vi bara ser våldet missar vi varför riket kunde hålla samman så länge och påverka så många samhällen efteråt.

Italien före Rom

Innan Rom blev mäktigt bodde många olika folk på den italienska halvön. I norr fanns etruskerna, som hade städer, handel, hantverk och stark påverkan på det tidiga Rom. I söder fanns grekiska kolonier, särskilt i områden som kallades Magna Graecia, “Stora Grekland”. Där mötte italienarna grekiskt språk, konst, religion och handel. På halvön fanns också flera italiska folk, däribland latinerna, som romarna själva tillhörde. Romarna tog intryck från flera håll. Från etruskerna lärde de sig mycket om stadsbyggande, religiösa ritualer, symboler för makt och kanske vissa politiska former. Från grekerna tog de emot gudar, myter, konst, filosofi, bokstäver och litterära ideal. Rom var alltså aldrig helt isolerat. Redan från början var det en stad som växte i kontakt med andra kulturer. Det är viktigt för att förstå romersk identitet. Romarna såg gärna sig själva som ett praktiskt, pliktmedvetet och militärt starkt folk. De talade om romerska dygder som disciplin, lojalitet, mod och respekt för traditionen. Men mycket av deras kultur växte fram genom möten med andra. Rom blev starkt inte genom att vara rent och oföränderligt, utan genom att ta upp, anpassa och använda sådant som andra hade skapat. Romarrikets senare framgångar byggde på just denna förmåga. Romarna kunde erövra, men också kopiera. De kunde styra, men också anpassa. De kunde vara stolta över sitt eget, men samtidigt använda grekisk bildning, etruskiska symboler, egyptiskt spannmål, syriska handelskontakter och soldater från många delar av riket.

Kungatid och republikens födelse

Enligt romersk tradition styrdes Rom först av kungar. Den siste kungen ska ha störtats år 509 f.Kr., och därefter blev Rom en republik. Ordet republik kommer av latinets res publica, som betyder ungefär “det gemensamma” eller “den offentliga saken”. I en republik skulle staten inte tillhöra en kung som hans privata egendom. Den skulle styras genom ämbeten, lagar och gemensamma institutioner. Den romerska republiken var inte demokratisk på samma sätt som Aten, och definitivt inte demokratisk på modernt sätt. Makten låg länge hos aristokratiska familjer. Men republiken byggde på tanken att makten skulle delas mellan flera organ. Ingen enskild person skulle få bli kung igen. De viktigaste ämbetsmännen kallades konsuler. Det fanns två konsuler samtidigt, och de valdes för ett år. De ledde staten och armén. Att de var två och bara satt en begränsad tid var ett sätt att hindra att en person samlade för mycket makt. Senaten var ett råd av mäktiga män, ofta från rika och gamla familjer. Senaten blev republikens mest inflytelserika institution. Den fattade inte alltid lagar på ett enkelt modernt sätt, men den styrde mycket genom råd, auktoritet, ekonomi och utrikespolitik. Det fanns också folkförsamlingar där medborgare kunde rösta, men rösterna vägde inte lika för alla. Rika och mäktiga grupper hade större inflytande. Republiken var därför en blandning av aristokrati, valda ämbeten och folkligt deltagande. I universitetsbokens översikt beskrivs republiken just som ett system där makten delades mellan magistrater, senat och folkförsamlingar, samtidigt som patricier och plebejer kämpade om inflytande.

Patricier och plebejer – kampen om politiska rättigheter

Det romerska samhället var tidigt uppdelat mellan patricier och plebejer. Patricierna var den gamla aristokratin. De hade hög status, ägde mycket jord och dominerade länge de viktigaste ämbetena. Plebejerna var den bredare gruppen av fria romerska medborgare. De kunde vara bönder, hantverkare, köpmän eller soldater, men de hade från början mindre politisk makt. Eftersom Rom ofta låg i krig behövdes plebejerna i armén. De försvarade staden och deltog i Roms expansion. Därför kunde de också kräva inflytande. Om de skulle riskera livet för Rom ville de ha rättigheter i Rom. Under flera århundraden pågick en konflikt som brukar kallas ståndskampen. Plebejerna krävde skydd mot patriciernas makt, rätt till ämbeten och tydligare lagar. Ett viktigt steg var att lagarna skrevs ner i de tolv tavlornas lag. När lagarna blev offentliga blev det svårare för aristokrater att tolka reglerna hur de ville. Plebejerna fick också egna företrädare, folktribuner. Tribunerna kunde skydda plebejer mot övergrepp och fick med tiden rätt att stoppa vissa beslut. Steg för steg öppnades fler ämbeten för plebejer. Republiken blev därmed mer inkluderande än den varit från början, men den blev aldrig jämlik. Rika familjer, både patriciska och plebejiska, kom att dominera politiken. Den romerska republiken visar därför att politiska rättigheter ofta växer fram genom konflikt. De ges sällan frivilligt av mäktiga grupper. De krävs, förhandlas fram och försvaras.

Familj, klienter och romerska dygder

Romerskt samhälle byggde inte bara på formella lagar och ämbeten. Det byggde också på familj, nätverk och personliga band. Familjen var central. Den romerska familjefadern, pater familias, hade stor juridisk och social makt över hushållet. Hushållet kunde omfatta hustru, barn, släktingar, slavar och frigivna. Romerska ideal betonade plikt, självbehärskning och lojalitet. En god romare skulle sätta familjen och staten före sina egna bekvämligheter. Man talade om mos maiorum, “förfädernas sed”, alltså respekten för gamla traditioner och exempel från tidigare generationer. Ett annat viktigt system var klientskap. En mäktig person, en patron, kunde skydda och hjälpa människor med lägre status, klienter. Klienterna gav i sin tur stöd, röster, tjänster och lojalitet. Det skapade band mellan människor, men också beroende. Politik handlade inte bara om idéer och lagar, utan också om personliga relationer, släkt, tjänster och tacksamhet. Dessa sociala mönster hjälpte republiken att fungera, men de kunde också förstärka ojämlikhet. Den som hade mäktiga kontakter fick bättre möjligheter. Den som saknade skydd blev sårbar. Det romerska samhället var alltså starkt organiserat, men också hierarkiskt. När Rom senare växte till ett imperium förändrades dessa gamla ideal. Rikedom, slavar, provinser och militär ära skapade nya möjligheter till makt. Många romare oroade sig för att den gamla enkelheten och plikten höll på att ersättas av lyx, girighet och personlig maktkamp.

Erövringen av Italien

Rom växte först genom att erövra och kontrollera den italienska halvön. Detta skedde inte på en gång, utan genom många krig, allianser och avtal. Rom besegrade grannfolk, byggde kolonier, skapade vägar och knöt olika områden till sig. En viktig del av Roms framgång var hur staden behandlade besegrade folk. Vissa fick romerskt medborgarskap. Andra fick begränsade rättigheter. Några blev allierade som måste bidra med soldater men fick behålla lokalt självstyre. Denna blandning av hårdhet och inkludering gjorde att Rom kunde samla stora militära resurser. Rom byggde också vägar för att snabbt kunna flytta soldater och kontrollera områden. Vägarna blev senare viktiga för handel och kommunikation, men från början hade de ofta militär betydelse. De band ihop Roms växande makt. När Rom hade kontroll över Italien hade staden en stark bas. Den kunde rekrytera soldater från många folk och använda Italiens resurser. Men expansionen skapade också nya fiender. Nästa stora motståndare blev Kartago, en rik handelsstad i Nordafrika.

Puniska krigen – kampen mot Kartago

Kartago låg där dagens Tunisien ligger. Staden hade grundats av fenicier och blev en mäktig handelsmakt i västra Medelhavet. Kartago kontrollerade handelsvägar, kolonier och viktiga områden på öar som Sicilien, Sardinien och Korsika. När Rom växte söderut och ut över Medelhavet kom de två makterna i konflikt. Mellan 264 och 146 f.Kr. utkämpade Rom och Kartago tre stora krig, de puniska krigen. Det första handlade mycket om kontrollen över Sicilien. Rom, som från början var starkast på land, byggde upp en flotta och lyckades till slut besegra Kartago. Det andra puniska kriget blev det mest dramatiska. Den kartagiske fältherren Hannibal ledde en armé från Spanien över Alperna och in i Italien. Han hade även krigselefanter med sig, även om de flesta inte överlevde. Hannibal vann flera stora slag och hotade Rom under lång tid. Men Rom gav inte upp. Till slut fördes kriget över till Nordafrika, där romaren Scipio Africanus besegrade Hannibal vid Zama år 202 f.Kr. Det tredje puniska kriget slutade med Kartagos fullständiga förstörelse år 146 f.Kr. Rom blev nu den dominerande makten i västra Medelhavet. Segrarna över Kartago gav Rom enorm makt, men de skapade också problem. Krigen förde in rikedomar, slavar och provinser. Småbönder som varit borta i krig kunde förlora sin jord. Stora jordegendomar, latifundier, växte fram och drevs ofta med slavarbetskraft. Den militära framgången började alltså förändra republikens sociala grund.

Expansionen österut och mötet med grekisk kultur

Efter segrarna över Kartago vände Rom också blicken österut. Där fanns hellenistiska riken som vuxit fram efter Alexander den stores död. Rom besegrade Makedonien, grep in i Grekland och tog gradvis kontroll över stora delar av östra Medelhavet. Det ledde till ett intensivt möte med grekisk kultur. Romarna hade redan påverkats av grekerna i södra Italien, men nu blev påverkan ännu starkare. Rika romare började läsa grekisk litteratur, samla grekisk konst, anlita grekiska lärare och studera filosofi. Grekiska blev ett viktigt bildningsspråk för eliten. Samtidigt fanns en spänning. Många romare beundrade grekisk kultur, men vissa oroade sig för att grekisk lyx och intellektuell frihet skulle försvaga gamla romerska dygder. De ville att romarna skulle förbli enkla, disciplinerade och plikttrogna. Det blev en återkommande konflikt i romersk kultur: mellan tradition och förändring, mellan romersk stränghet och grekisk bildning. Rom blev alltså inte bara en militär erövrare. Det blev också en kulturmottagare. Den romerska kulturen som senare spreds över imperiet var till stor del en blandning av romerska, grekiska, etruskiska och andra traditioner. Universitetsboken framhåller att Roms erövring av de hellenistiska rikena ledde till en snabb hellenisering av romersk kultur, särskilt bland aristokratin.

Republikens kris

Roms expansion gjorde republiken rikare och mäktigare, men den skapade också allvarliga problem. Det politiska systemet hade byggts för en stad och dess närmaste områden, inte för ett enormt välde runt Medelhavet. Ett problem var jordfrågan. Många småbönder, som tidigare varit ryggraden i armén, förlorade sin mark. De kunde ha varit borta i krig i åratal. När de kom hem var gården skuldsatt eller förstörd. Samtidigt köpte rika romare upp mark och skapade stora gods där slavar arbetade. Många fattiga flyttade till Rom och blev beroende av utdelningar, tillfälliga arbeten och mäktiga patroner. Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus försökte på 100-talet f.Kr. genomföra reformer för att ge jord till fattiga medborgare. De ville stärka småbönderna och minska de sociala spänningarna. Men reformerna hotade mäktiga intressen. Båda bröderna dödades i politiskt våld. Det var ett tecken på att republikens gamla regler började bryta samman. Politiska konflikter löstes inte längre bara genom debatt och ämbeten, utan genom gatustrider, hot och mord. Ambitiösa ledare började använda folkets missnöje för att vinna makt, medan aristokratiska grupper försökte försvara sina privilegier. Ett annat problem var armén. När fältherren Marius reformerade armén kunde fattiga medborgare bli soldater och få lön. Det gjorde armén starkare och mer professionell, men soldaternas lojalitet började allt mer riktas mot generalen som gav dem lön, byte och jord, snarare än mot republiken. Det blev farligt när generaler började konkurrera om makten.

Marius, Sulla och våldets väg in i politiken

Under 100-talet och 80-talet f.Kr. blev konflikten mellan olika politiska grupper allt hårdare. Marius framställde sig som folkets man och hade starkt stöd bland soldater och lägre grupper. Sulla representerade mer den aristokratiska senatens intressen. Deras rivalitet blev en del av republikens sönderfall. Sulla gjorde något som tidigare varit mycket farligt för romersk tradition: han marscherade med sina trupper mot Rom. Därmed använde han armén i den inre politiken. Senare blev han diktator och försökte stärka senatens makt. Han använde också proskriptioner, listor över fiender som kunde dödas och få sin egendom beslagtagen. Detta förändrade politiken på djupet. När våld väl blivit ett accepterat verktyg var det svårt att gå tillbaka. Politiker och generaler lärde sig att makt kunde vinnas genom soldater, pengar och rädsla. Republiken hade regler, men reglerna fungerade bara om de mäktigaste grupperna accepterade dem. När de slutade göra det blev institutionerna svaga. Marius och Sulla visar hur en republik kan hotas inifrån. Det behövs inte alltid en yttre fiende. Om ledare sätter sin egen makt över systemets regler kan själva styrelseskicket brytas ner. Det är en av de viktigaste historiska lärdomarna från Roms sista republikanska århundrade.

Julius Caesar och republikens fall

Julius Caesar kom från en gammal men inte särskilt rik aristokratisk familj. Han var skicklig, ambitiös och populär. Tillsammans med Pompejus och Crassus bildade han det första triumviratet, en informell maktallians mellan tre starka män. De använde sina kontakter, pengar och militära resurser för att dominera politiken. Caesar fick befälet över Gallien, ungefär dagens Frankrike och delar av omgivande områden. Där förde han krig i flera år och byggde upp enorm prestige, rikedom och soldatlojalitet. Hans erövringar gjorde honom till en av Roms mäktigaste män. När senaten och Pompejus senare krävde att Caesar skulle lämna sitt befäl stod han inför ett val. Om han lydde kunde han förlora makt och kanske åtalas. Om han vägrade blev det inbördeskrig. År 49 f.Kr. korsade Caesar floden Rubicon med sin armé. Det var gränsen för hans provins. Att gå över den med trupper var ett öppet brott mot republikens ordning. Caesar vann inbördeskriget och blev diktator. Han genomförde reformer, gav jord åt veteraner, utökade senaten och försökte skapa ordning i riket. Men många senatorer fruktade att han ville bli kung. I Rom var kungatiteln starkt hatad sedan republikens födelse. År 44 f.Kr. mördades Caesar av en grupp senatorer. De trodde kanske att de räddade republiken. I stället följde nya inbördeskrig. Republiken var redan för svag för att återställas.

Augustus och kejsardömets födelse

Efter Caesars död kämpade flera män om makten. Den viktigaste blev Octavianus, Caesars adoptivson och arvinge. Han besegrade sina rivaler, bland annat Marcus Antonius och Kleopatra av Egypten. Efter segern blev han Roms mäktigaste man. Octavianus var klok nog att inte kalla sig kung. Han visste att romarna hatade kungamakt. I stället lät han republiken finnas kvar till ytan. Senaten, konsulerna och ämbetena fortsatte att existera. Men den verkliga makten låg hos honom. Han kontrollerade armén, viktiga provinser och statens centrala beslut. Senaten gav honom hederstiteln Augustus, ett namn som förknippades med vördnad och helighet. Det styrelseskick Augustus skapade kallas principatet. Han kallade sig princeps, “den förste medborgaren”, snarare än kung. Det var ett skickligt politiskt språk. Det lät som om republiken levde kvar, men i praktiken hade Rom blivit ett kejsardöme. Universitetsboken beskriver just hur Augustus bevarade den republikanska fasaden, medan den verkliga civila och militära makten låg hos honom som härskare. Augustus skapade stabilitet efter årtionden av inbördeskrig. Många romare accepterade hans makt eftersom de längtade efter fred och ordning. Han reformerade armén, provinserna, skattesystemet och stadens administration. Han stödde byggprojekt, religion och moralisk lagstiftning. Under honom började en lång period av relativ stabilitet som senare kallades Pax Romana, den romerska freden. Men priset var politisk frihet. Republiken hade försvunnit, även om dess namn och institutioner levde kvar.

Pax Romana – fred genom makt

Pax Romana betyder “den romerska freden”. Det syftar på den långa period av relativ stabilitet som började med Augustus och varade ungefär två århundraden. Det betyder inte att det aldrig fanns krig. Vid rikets gränser fördes ständigt militära kampanjer, och uppror slogs ner. Men inom stora delar av imperiet blev det mer ordning, säkrare handel och färre stora inbördeskrig än tidigare. Det romerska vägnätet band samman provinserna. Vägarna gjorde det möjligt att flytta soldater snabbt, men också att handla och kommunicera. Hamnar, broar, akvedukter och städer byggdes. Akvedukter ledde vatten till städerna. Romersk ingenjörskonst blev ett av rikets tydligaste spår. Städerna var viktiga i imperiet. De fungerade som centrum för administration, handel, badhus, teatrar, tempel och lokala eliter. Romarna spred en stadsbaserad livsstil, särskilt i västra Europa. I östra Medelhavet fanns redan gamla stadskulturer, och där anpassades romersk makt till äldre traditioner. Pax Romana byggde på lag och administration, men också på militär överlägsenhet. Fred inom riket upprätthölls genom att uppror kunde krossas. De som accepterade romersk makt kunde få stabilitet och ibland medborgarskap. De som gjorde motstånd kunde möta hårda straff. Den romerska freden var därför inte en fred mellan jämlika folk. Det var en imperial fred, skapad av ett rike som hade makt att bestämma reglerna.

Provinser, skatter och romerskt medborgarskap

Romarriket var uppdelat i provinser. En provins var ett område utanför Italien som styrdes av romerska ämbetsmän eller personer utsedda av kejsaren. Provinserna betalade skatt, bidrog med resurser och kunde leverera soldater. Vissa provinser var rika och viktiga, som Egypten, som försåg Rom med spannmål. Andra låg vid gränserna och hade stor militär betydelse. Styrningen av provinserna var en av Roms stora utmaningar. Om skatterna blev för hårda kunde missnöje växa. Om guvernörer var korrupta kunde befolkningen drabbas. Samtidigt kunde romersk ordning ge lokala eliter nya möjligheter. De kunde samarbeta med Rom, få ämbeten och ibland bli romerska medborgare. Medborgarskap var ett av Roms viktigaste verktyg. I början var romerskt medborgarskap knutet till staden Rom. Med tiden spreds det till fler människor i Italien och senare i provinserna. Medborgarskap gav juridiska rättigheter och status. År 212 e.Kr. gav kejsar Caracalla romerskt medborgarskap åt nästan alla fria invånare i riket. Det var en stor skillnad mot många andra imperier. Rom kunde göra besegrade människor till romare, åtminstone juridiskt och politiskt. Det skapade lojalitet, men också en bredare romersk identitet. Att vara romare blev med tiden inte bara att komma från staden Rom. Det kunde betyda att man tillhörde ett politiskt och juridiskt system som sträckte sig över många folk och språk.

Romersk rätt – lagens långa arv

Ett av Romarrikets viktigaste arv är romersk rätt. Romarna utvecklade ett omfattande juridiskt tänkande kring egendom, avtal, familj, arv, medborgarskap och statens makt. Lagarna var inte demokratiska eller jämlika i modern mening, men de skapade principer och begrepp som senare fick stor betydelse. Romersk rätt byggde på tanken att lagar kunde formuleras, tolkas och tillämpas systematiskt. Jurister diskuterade regler, undantag och principer. Medborgare kunde ha vissa rättigheter i domstol. Avtal kunde skyddas. Ägande kunde definieras. Staten kunde styra genom lag, inte bara genom kungens personliga vilja. Det betyder inte att alla behandlades lika. Slavar saknade frihet. Kvinnor hade begränsad juridisk och politisk ställning jämfört med män. Rika personer hade ofta mycket större möjligheter att få rätt än fattiga. Men den romerska rättstraditionen blev ändå viktig eftersom den skapade ett språk för juridisk ordning. Efter Västroms fall levde romersk rätt kvar, särskilt i det östromerska, bysantinska riket. På 500- talet lät kejsar Justinianus samla och ordna romersk rätt i ett stort lagverk. Under medeltiden och senare påverkade romersk rätt många europeiska rättssystem. När vi i dag talar om lagar, avtal, juridiska personer, ägande och rättsprocesser finns det alltså historiska rötter som går tillbaka till Rom, även om moderna rättsstater bygger på helt andra demokratiska och mänskliga rättigheter än antikens Rom.

Livet i staden Rom

Staden Rom var imperiets centrum och en av antikens största städer. Under kejsartiden kan den ha haft omkring en miljon invånare. Det gjorde Rom till en enorm stad för sin tid, full av kontraster. Där fanns kejsarpalats, tempel, forum, teatrar, badhus, triumfbågar och stora arenor. Forum Romanum var centrum för politik, handel, religion och offentligt liv. Colosseum, som byggdes under kejsartiden, användes för gladiatorspel och andra offentliga föreställningar. Badhusen var inte bara platser för hygien, utan också sociala miljöer där människor träffades, tränade och samtalade. Men de flesta romare levde inte i marmorpalats. Många bodde i trånga hyreshus, insulae, som kunde vara höga, brandfarliga och osäkra. Bränder var vanliga. Vattenförsörjning, avlopp och matdistribution var stora problem i en stad av Roms storlek. Staten delade ut spannmål till många invånare för att undvika oro. Staden var också full av människor från olika delar av riket: italienare, greker, judar, syrier, egyptier, galler, nordafrikaner och många andra. Rom var en mångkulturell storstad. Språk, kläder, religioner och varor blandades. Det romerska stadslivet visar imperiets rikedom, men också dess ojämlikhet. Några levde i lyx. Många levde osäkert och trångt. Ändå skapade staden en stark känsla av centrum. Alla vägar ledde inte bokstavligen till Rom, men Rom var symbolen för rikets makt.

Slaveriet i Rom

Slaveriet var en grundläggande del av det romerska samhället. Slavar kunde vara krigsfångar, människor som sålts genom handel, barn till slavinnor eller personer som hamnat i ofrihet på andra sätt. Roms expansion förde in enorma mängder slavar i Italien och provinserna. Slavar gjorde många olika arbeten. Vissa arbetade i hushåll, som lärare, skrivare, kockar eller tjänare. Andra arbetade i jordbruk, gruvor, verkstäder eller byggprojekt. De hårdaste villkoren fanns ofta i gruvor och på stora jordegendomar. En del slavar kunde få utbildning och ansvar, men de var fortfarande ägda av någon annan. Slaveriet visar den mörka sidan av romersk rikedom. Mycket av elitens livsstil, jordbrukets produktion och stadens bekvämlighet byggde på ofri arbetskraft. Romerska författare kunde tala om frihet som ett högt ideal, men de flesta ifrågasatte inte slaveriet som system. Det fanns slavuppror. Det mest kända leddes av Spartacus på 70-talet f.Kr. Han var en gladiator som flydde och samlade en stor armé av slavar och andra missnöjda. Upproret skakade Rom men slogs till slut ner brutalt. Slaveriet i Rom påminner oss om att en civilisation kan skapa imponerande kultur och samtidigt bygga på djup orättvisa. Historien måste kunna rymma båda dessa sanningar.

Religion i Rom – många gudar och många kulturer

Romersk religion var från början polyteistisk. Romarna dyrkade många gudar och gudinnor, bland annat Jupiter, Juno, Mars, Venus, Minerva och Vesta. Många av dessa gudar kopplades med tiden till grekiska gudar. Jupiter motsvarade till exempel Zeus, och Venus motsvarade Afrodite. Religionen var starkt kopplad till staten och familjen. Offentliga offer, ritualer och högtider skulle bevara gudarnas välvilja. I hemmet dyrkade familjer husgudar och förfäder. Religion handlade inte främst om personlig tro på modernt sätt, utan mycket om rätt ritualer. Om ritualerna utfördes korrekt kunde relationen mellan människor och gudar hållas i balans. När riket växte mötte romarna många religioner. Ofta var de toleranta så länge människor också respekterade den romerska staten och kejsarens makt. Egyptiska gudinnan Isis, persisk- inspirerade Mithras och andra kulter spreds i riket. Den romerska religionen blev därför mångformig. Kejsarkulten blev också viktig. I vissa delar av riket dyrkades kejsaren eller den avlidne kejsarens gudomliga status. Det var både religion och politik. Att delta i kejsarkulten kunde visa lojalitet mot Rom. Det var just här kristendomen senare skapade konflikt. Kristna kunde be för kejsaren, men de ville inte dyrka honom som gud. De trodde på en enda Gud och vägrade ofta delta i offer till de romerska gudarna. Därför kunde de uppfattas som illojala.

Kristendomens framväxt

Kristendomen uppstod i den romerska provinsen Judéen under första århundradet e.Kr. Den växte fram ur judisk miljö. Jesus från Nasaret predikade om Guds rike, omvändelse, kärlek, förlåtelse och rättfärdighet. Han samlade lärjungar, väckte hopp hos vissa och oro hos andra. Han avrättades genom korsfästelse, en romersk avrättningsmetod för slavar, rebeller och personer som sågs som hot mot ordningen. Efter Jesu död trodde hans följare att han hade uppstått. De började sprida budskapet att Jesus var Messias och Guds son. Från början var Jesusrörelsen en judisk rörelse, men snart spreds den till icke-judar. En avgörande person var Paulus, som reste i östra Medelhavet och grundade församlingar. Han betonade att även icke-judar kunde bli kristna utan att först bli judar. Kristendomen spreds längs romerska vägar, handelsvägar och städer. Det gemensamma grekiska språket i östra delen av riket gjorde det lättare att kommunicera. Församlingar uppstod i städer som Antiokia, Korinth, Efesos och Rom. Kristendomen lockade människor av olika skäl. Den erbjöd gemenskap, omsorg, hopp om frälsning och en Gud som stod över kejsare och lokala gudar. Den betonade att alla människor hade värde inför Gud, även om kristna samhällen fortfarande levde i en värld präglad av sociala skillnader. Den romerska staten förföljde kristna periodvis, men inte hela tiden och inte överallt lika hårt. Förföljelserna berodde ofta på att kristna vägrade delta i offentliga offer och därmed sågs som ett hot mot gudarnas och statens ordning. Trots detta fortsatte kristendomen att växa.

Från förföljd rörelse till statsreligion

En av de största förändringarna i romersk historia var kristendomens väg från liten och ibland förföljd rörelse till gynnad religion och senare statsreligion. På 300-talet förändrades situationen. Kejsar Konstantin gav kristendomen en laglig ställning och stödde kyrkan. Enligt traditionen kopplade han sin makt till den kristna Guden efter en avgörande seger. Han lät också sammankalla kyrkomötet i Nicaea år 325, där viktiga frågor om kristen lära behandlades. Kristendomen blev nu allt mer organiserad. Biskopar fick större betydelse. Församlingar byggde kyrkor. Teologiska frågor diskuterades och ibland bekämpades olika tolkningar som kätteri. Kyrkan blev en institution i riket. År 380 gjorde kejsar Theodosius den nicenska kristendomen till rikets officiella religion. Det var en enorm förändring. Den religion som en gång hade vuxit fram bland en marginaliserad grupp i en romersk provins blev nu knuten till kejsarmakten. Detta förändrade både Rom och kristendomen. Rom fick en ny religiös grund. Kristendomen fick makt, resurser och politisk betydelse. Men när en religion blir nära kopplad till staten uppstår också nya frågor: Vem bestämmer över tron? Vad händer med dem som tror annorlunda? Hur används religion för att skapa enhet? Kristendomens framväxt inom Romarriket blev avgörande för Europas och Medelhavsvärldens fortsatta historia.

Krisen på 200-talet

Under 200-talet e.Kr. drabbades Romarriket av en djup kris. Den långa stabiliteten bröts. Kejsare avsattes och mördades. Generaler utropade sig till kejsare. Gränserna hotades av olika folkgrupper i norr och av det persiska Sasanidriket i öster. Ekonomin försvagades, skatterna ökade och pengar förlorade i värde. Krisen hade flera orsaker. Riket var enormt och svårt att försvara. Armén var dyr, men nödvändig. Kejsare behövde soldaternas stöd för att behålla makten, vilket gav armén stort politiskt inflytande. När olika arméer stödde olika kejsare ledde det till inbördeskrig. Ekonomiska problem förvärrade situationen. Handel stördes av krig och osäkerhet. Jordbruket pressades av skatter och arbetskraftsproblem. Städer kunde försvagas. Vanliga människor fick bära en tung börda för att finansiera staten och militären. Samtidigt var krisen inte slutet för hela Romarriket. Riket förändrades och omorganiserades. Kejsarna Diocletianus och Konstantin genomförde stora reformer. De stärkte kejsarmakten, delade upp administrationen, reformerade armén och försökte skapa stabilitet. Krisen på 200-talet visar att imperier kan överleva genom att förändras. Men förändringen gjorde också riket mer styrt, mer militärt och mer beroende av skatter och kontroll.

Diocletianus och Konstantin – ett nytt slags imperium

Diocletianus blev kejsare år 284 och försökte lösa rikets problem genom hårdare organisation. Han insåg att riket var för stort för att styras effektivt av en enda person. Därför skapade han tetrarkin, ett system där fyra kejsare delade på makten: två överkejsare och två underkejsare. Tanken var att göra riket lättare att försvara och minska risken för maktkamper. Diocletianus reformerade också skattesystemet och försökte kontrollera priser och yrken. Staten blev mer ingripande i människors liv. För vissa grupper blev det svårare att lämna sitt yrke eller sin jord. Detta stärkte staten men minskade människors frihet. Konstantin tog senare makten efter nya inbördeskrig. Han är viktig av flera skäl. Han gynnade kristendomen, reformerade staten och grundade en ny huvudstad: Konstantinopel. Staden låg på platsen för det gamla Byzantion, strategiskt mellan Europa och Asien, vid vägen mellan Svarta havet och Medelhavet. Konstantinopel blev centrum för rikets östra del. Staden var väl placerad för handel, försvar och administration. Den skulle senare bli huvudstad i det östromerska, eller bysantinska, riket. Diocletianus och Konstantin räddade inte det gamla Rom i oförändrad form. De skapade i stället ett mer centraliserat, hierarkiskt och kristet imperium. Romarriket fortsatte, men det var inte längre samma slags rike som under Augustus.

Västroms fall

År 395 delades Romarriket permanent i en västlig och en östlig del. Det betyder inte att människor genast tänkte att två helt olika världar uppstått, men skillnaderna växte. Den östra delen var rikare, hade starkare städer och bättre ekonomisk bas. Den västra delen var mer sårbar. Under 400-talet ökade trycket på Västrom. Olika germanska folkgrupper rörde sig in i rikets områden, ibland som fiender, ibland som allierade, ibland som bosättare. Hunnernas expansion pressade också andra grupper på vandring. Romerska kejsare i väst blev allt svagare och militära ledare fick större makt. År 410 plundrades staden Rom av visigoterna. Det var en chock, även om Rom inte längre var rikets verkliga politiska centrum. År 455 plundrades staden igen, denna gång av vandalerna. Till slut avsattes den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus, år 476 av den germanske ledaren Odovakar. Detta år brukar ofta anges som Västroms fall. Men det är viktigt att förstå att Romarriket inte bara “försvann” över en natt. Många romerska institutioner, lagar, vägar, städer, språk och vanor levde kvar. Germanska kungar tog över delar av den romerska administrationen. Kyrkan bevarade latin och romersk organisation. I öst fortsatte kejsarriket med huvudstad i Konstantinopel i nästan tusen år till. Västroms fall var därför både en dramatisk händelse och en lång process.

Östrom och det bysantinska arvet

Den östra delen av Romarriket överlevde. Vi brukar kalla den Bysantinska riket, men invånarna själva såg sig länge som romare. Huvudstaden Konstantinopel blev en av världens viktigaste städer. Den låg strategiskt, var starkt befäst och blev ett centrum för handel, kristendom, kejsarmakt och kultur. Det bysantinska riket bevarade mycket av det romerska arvet, men utvecklades också i egen riktning. Grekiska blev med tiden viktigare än latin. Kristendomen fick en central roll. Kejsaren sågs som beskyddare av den kristna ordningen. Kyrkor, ikoner, teologi och ceremonier blev viktiga delar av kulturen. Under kejsar Justinianus på 500-talet försökte riket återerövra delar av det gamla Västrom, bland annat Italien och Nordafrika. Justinianus lät också sammanställa romersk rätt i Corpus Juris Civilis, ett lagverk som senare fick mycket stor betydelse i europeisk rättshistoria. Bysans blev en bro mellan antiken och medeltiden. Det bevarade grekisk-romersk bildning, kristen teologi och romersk statsidé. Det påverkade Östeuropa, Ryssland, Balkan och den ortodoxa kristendomen. När Konstantinopel föll för osmanerna år 1453 hade det östromerska arvet redan levt vidare i mer än tusen år efter Västroms fall.

Romarrikets arv

Romarrikets arv är stort och motsägelsefullt. Det finns i språk, lag, politik, religion, stadsbyggande och historiska idéer. Latinet blev grunden för flera moderna språk, till exempel italienska, franska, spanska, portugisiska och rumänska. Dessa språk kallas romanska språk. Många latinska ord finns också i juridik, medicin, vetenskap och kyrkligt språk. Romersk rätt påverkade senare europeiska rättssystem. Idéer om medborgarskap, avtal, egendom och juridiska processer fick långvarig betydelse. Romerska vägar, akvedukter, broar och stadsplaner inspirerade senare byggande. Politiskt har Rom använts som förebild och varning. Republiken har inspirerat senare tankar om medborgarskap, senater och maktdelning. Kejsardömet har inspirerat senare härskare som velat framstå som arvtagare till Rom. Titlar som kejsare, Kaiser och tsar har historiska rötter i namnet Caesar. Kristendomens spridning genom Romarriket fick enorm betydelse. När kristendomen blev en del av den romerska staten förändrades Europas religiösa historia. Kyrkan tog över många organisatoriska former från Rom och blev en viktig institution efter Västroms fall. Men Romarrikets arv innehåller också slaveri, militär erövring, imperialism och ojämlikhet. Därför behöver vi inte se Rom som bara beundransvärt eller bara brutalt. Rom var ett historiskt imperium: skapande, våldsamt, praktiskt, hierarkiskt, mångkulturellt och långlivat. Att förstå Rom hjälper oss att förstå hur makt kan organiseras över stora områden, hur erövring kan skapa både ordning och förtryck, och hur ett samhälle kan leva vidare genom sina institutioner långt efter att dess politiska centrum fallit.

Sammanfattning

Rom började som en stad vid floden Tibern och växte steg för steg till ett världsrike kring Medelhavet. Först styrdes Rom enligt traditionen av kungar, men år 509 f.Kr. blev staden en republik. Republiken byggde på konsuler, senat, folkförsamlingar och ämbeten, men makten låg länge hos rika och aristokratiska grupper. Genom ståndskampen fick plebejerna större politiska rättigheter, även om samhället förblev ojämlikt. Rom erövrade först Italien och besegrade sedan Kartago i de puniska krigen. Därefter tog Rom kontroll över stora delar av Medelhavet. Expansionen gav rikedom, slavar och provinser, men skapade också sociala konflikter. Småbönder förlorade jord, generaler fick lojala arméer och våld blev vanligare i politiken. Julius Caesar tog makten efter inbördeskrig men mördades år 44 f.Kr. Efter nya konflikter blev Octavianus, senare Augustus, ensam härskare. Republiken levde kvar till namnet, men Rom hade blivit ett kejsardöme. Under kejsartiden skapade Rom stabilitet, vägar, städer, lagar och handel i stora delar av riket. Pax Romana gav fred och ordning för många, men byggde på militär makt, skatter, provinser och slaveri. Kristendomen växte fram i den romerska provinsen Judéen, spreds genom riket och gick från förföljd rörelse till statsreligion. På 200-talet drabbades riket av kris, men reformer under Diocletianus och Konstantin förändrade och stärkte staten. Riket delades senare i en västlig och en östlig del. Västrom föll år 476, medan Östrom, det bysantinska riket, levde vidare i nästan tusen år. Romarrikets arv finns kvar i språk, rätt, politik, kristendom, stadsbyggande och föreställningar om makt.

Viktiga begrepp

Rom Tibern Latium etrusker Magna Graecia republik res publica konsul senat folkförsamling patricier plebejer ståndskampen de tolv tavlornas lag folktribun pater familias klientskap patron mos maiorum romerska dygder legion Kartago puniska krigen Hannibal Scipio Africanus Zama provins latifundium slaveri Graccherna Marius Sulla proskriptioner Pompejus Crassus Julius Caesar triumvirat Gallien Rubicon diktator Marcus Antonius Kleopatra Octavianus Augustus principat kejsare Pax Romana akvedukt forum Colosseum insulae romersk rätt medborgarskap polyteism Jupiter Mars Venus kejsarkult Judéen Jesus från Nasaret Paulus kristendom Konstantin Nicaea Theodosius Diocletianus tetrarki Konstantinopel Västrom Östrom Bysantinska riket Justinianus Corpus Juris Civilis Romulus Augustulus Odovakar romerskt arv