Historia
Rom började inte som ett världsrike. Det började som en stad vid floden Tibern i mellersta Italien. Om man hade sett Rom under den tidiga perioden hade det varit svårt att ana att staden en dag skulle kontrollera nästan hela Medelhavsvärlden. Rom låg på en strategisk plats. Floden Tibern gjorde det möjligt att handla och färdas. Italien var dessutom en halvö mitt i Medelhavet. När Rom växte blev läget en fördel.
Rom började inte som ett världsrike. Det började som en stad vid floden Tibern i mellersta Italien. Om man hade sett Rom under den tidiga perioden hade det varit svårt att ana att staden en dag skulle kontrollera nästan hela Medelhavsvärlden. Den romerska historien är därför en berättelse om hur en lokal stad blev en republik, hur republiken blev ett imperium och hur imperiet till slut förändrades, splittrades och lämnade spår i framtiden. Rom låg på en strategisk plats. Floden Tibern gjorde det möjligt att handla och färdas. Staden låg inte direkt vid havet, vilket gav ett visst skydd mot angrepp från sjösidan, men den låg tillräckligt nära kusten för att delta i handel. Italien var dessutom en halvö mitt i Medelhavet. När Rom växte blev läget en fördel. Från Italien kunde romarna nå både västra och östra Medelhavet. Men geografin räcker inte som förklaring. Rom växte också genom militär styrka, politisk organisation, allianser och en ovanlig förmåga att knyta besegrade folk till sig. Romarna kunde vara brutala mot fiender som gjorde motstånd, men de kunde också ge vissa besegrade grupper rättigheter, skydd eller del i det romerska systemet. På det sättet byggde Rom inte bara genom våld, utan också genom integration. Romarrikets historia är därför full av dubbelhet. Rom skapade vägar, städer, lagar, handel och långvarig fred i stora områden. Men riket byggde också på erövringar, slaveri, skatter och militärt tvång. Det är viktigt att se båda sidorna. Om vi bara ser den romerska ordningen missar vi våldet bakom den. Om vi bara ser våldet missar vi varför riket kunde hålla samman så länge och påverka så många samhällen efteråt.
Innan Rom blev mäktigt bodde många olika folk på den italienska halvön. I norr fanns etruskerna, som hade städer, handel, hantverk och stark påverkan på det tidiga Rom. I söder fanns grekiska kolonier, särskilt i områden som kallades Magna Graecia, “Stora Grekland”. Där mötte italienarna grekiskt språk, konst, religion och handel. På halvön fanns också flera italiska folk, däribland latinerna, som romarna själva tillhörde. Romarna tog intryck från flera håll. Från etruskerna lärde de sig mycket om stadsbyggande, religiösa ritualer, symboler för makt och kanske vissa politiska former. Från grekerna tog de emot gudar, myter, konst, filosofi, bokstäver och litterära ideal. Rom var alltså aldrig helt isolerat. Redan från början var det en stad som växte i kontakt med andra kulturer. Det är viktigt för att förstå romersk identitet. Romarna såg gärna sig själva som ett praktiskt, pliktmedvetet och militärt starkt folk. De talade om romerska dygder som disciplin, lojalitet, mod och respekt för traditionen. Men mycket av deras kultur växte fram genom möten med andra. Rom blev starkt inte genom att vara rent och oföränderligt, utan genom att ta upp, anpassa och använda sådant som andra hade skapat. Romarrikets senare framgångar byggde på just denna förmåga. Romarna kunde erövra, men också kopiera. De kunde styra, men också anpassa. De kunde vara stolta över sitt eget, men samtidigt använda grekisk bildning, etruskiska symboler, egyptiskt spannmål, syriska handelskontakter och soldater från många delar av riket.
Enligt romersk tradition styrdes Rom först av kungar. Den siste kungen ska ha störtats år 509 f.Kr., och därefter blev Rom en republik. Ordet republik kommer av latinets res publica, som betyder ungefär “det gemensamma” eller “den offentliga saken”. I en republik skulle staten inte tillhöra en kung som hans privata egendom. Den skulle styras genom ämbeten, lagar och gemensamma institutioner. Den romerska republiken var inte demokratisk på samma sätt som Aten, och definitivt inte demokratisk på modernt sätt. Makten låg länge hos aristokratiska familjer. Men republiken byggde på tanken att makten skulle delas mellan flera organ. Ingen enskild person skulle få bli kung igen. De viktigaste ämbetsmännen kallades konsuler. Det fanns två konsuler samtidigt, och de valdes för ett år. De ledde staten och armén. Att de var två och bara satt en begränsad tid var ett sätt att hindra att en person samlade för mycket makt. Senaten var ett råd av mäktiga män, ofta från rika och gamla familjer. Senaten blev republikens mest inflytelserika institution. Den fattade inte alltid lagar på ett enkelt modernt sätt, men den styrde mycket genom råd, auktoritet, ekonomi och utrikespolitik. Det fanns också folkförsamlingar där medborgare kunde rösta, men rösterna vägde inte lika för alla. Rika och mäktiga grupper hade större inflytande. Republiken var därför en blandning av aristokrati, valda ämbeten och folkligt deltagande. I universitetsbokens översikt beskrivs republiken just som ett system där makten delades mellan magistrater, senat och folkförsamlingar, samtidigt som patricier och plebejer kämpade om inflytande.
Det romerska samhället var tidigt uppdelat mellan patricier och plebejer. Patricierna var den gamla aristokratin. De hade hög status, ägde mycket jord och dominerade länge de viktigaste ämbetena. Plebejerna var den bredare gruppen av fria romerska medborgare. De kunde vara bönder, hantverkare, köpmän eller soldater, men de hade från början mindre politisk makt. Eftersom Rom ofta låg i krig behövdes plebejerna i armén. De försvarade staden och deltog i Roms expansion. Därför kunde de också kräva inflytande. Om de skulle riskera livet för Rom ville de ha rättigheter i Rom. Under flera århundraden pågick en konflikt som brukar kallas ståndskampen. Plebejerna krävde skydd mot patriciernas makt, rätt till ämbeten och tydligare lagar. Ett viktigt steg var att lagarna skrevs ner i de tolv tavlornas lag. När lagarna blev offentliga blev det svårare för aristokrater att tolka reglerna hur de ville. Plebejerna fick också egna företrädare, folktribuner. Tribunerna kunde skydda plebejer mot övergrepp och fick med tiden rätt att stoppa vissa beslut. Steg för steg öppnades fler ämbeten för plebejer. Republiken blev därmed mer inkluderande än den varit från början, men den blev aldrig jämlik. Rika familjer, både patriciska och plebejiska, kom att dominera politiken. Den romerska republiken visar därför att politiska rättigheter ofta växer fram genom konflikt. De ges sällan frivilligt av mäktiga grupper. De krävs, förhandlas fram och försvaras.
Romerskt samhälle byggde inte bara på formella lagar och ämbeten. Det byggde också på familj, nätverk och personliga band. Familjen var central. Den romerska familjefadern, pater familias, hade stor juridisk och social makt över hushållet. Hushållet kunde omfatta hustru, barn, släktingar, slavar och frigivna. Romerska ideal betonade plikt, självbehärskning och lojalitet. En god romare skulle sätta familjen och staten före sina egna bekvämligheter. Man talade om mos maiorum, “förfädernas sed”, alltså respekten för gamla traditioner och exempel från tidigare generationer. Ett annat viktigt system var klientskap. En mäktig person, en patron, kunde skydda och hjälpa människor med lägre status, klienter. Klienterna gav i sin tur stöd, röster, tjänster och lojalitet. Det skapade band mellan människor, men också beroende. Politik handlade inte bara om idéer och lagar, utan också om personliga relationer, släkt, tjänster och tacksamhet. Dessa sociala mönster hjälpte republiken att fungera, men de kunde också förstärka ojämlikhet. Den som hade mäktiga kontakter fick bättre möjligheter. Den som saknade skydd blev sårbar. Det romerska samhället var alltså starkt organiserat, men också hierarkiskt. När Rom senare växte till ett imperium förändrades dessa gamla ideal. Rikedom, slavar, provinser och militär ära skapade nya möjligheter till makt. Många romare oroade sig för att den gamla enkelheten och plikten höll på att ersättas av lyx, girighet och personlig maktkamp.
Rom växte först genom att erövra och kontrollera den italienska halvön. Detta skedde inte på en gång, utan genom många krig, allianser och avtal. Rom besegrade grannfolk, byggde kolonier, skapade vägar och knöt olika områden till sig. En viktig del av Roms framgång var hur staden behandlade besegrade folk. Vissa fick romerskt medborgarskap. Andra fick begränsade rättigheter. Några blev allierade som måste bidra med soldater men fick behålla lokalt självstyre. Denna blandning av hårdhet och inkludering gjorde att Rom kunde samla stora militära resurser. Rom byggde också vägar för att snabbt kunna flytta soldater och kontrollera områden. Vägarna blev senare viktiga för handel och kommunikation, men från början hade de ofta militär betydelse. De band ihop Roms växande makt. När Rom hade kontroll över Italien hade staden en stark bas. Den kunde rekrytera soldater från många folk och använda Italiens resurser. Men expansionen skapade också nya fiender. Nästa stora motståndare blev Kartago, en rik handelsstad i Nordafrika.
Kartago låg där dagens Tunisien ligger. Staden hade grundats av fenicier och blev en mäktig handelsmakt i västra Medelhavet. Kartago kontrollerade handelsvägar, kolonier och viktiga områden på öar som Sicilien, Sardinien och Korsika. När Rom växte söderut och ut över Medelhavet kom de två makterna i konflikt. Mellan 264 och 146 f.Kr. utkämpade Rom och Kartago tre stora krig, de puniska krigen. Det första handlade mycket om kontrollen över Sicilien. Rom, som från början var starkast på land, byggde upp en flotta och lyckades till slut besegra Kartago. Det andra puniska kriget blev det mest dramatiska. Den kartagiske fältherren Hannibal ledde en armé från Spanien över Alperna och in i Italien. Han hade även krigselefanter med sig, även om de flesta inte överlevde. Hannibal vann flera stora slag och hotade Rom under lång tid. Men Rom gav inte upp. Till slut fördes kriget över till Nordafrika, där romaren Scipio Africanus besegrade Hannibal vid Zama år 202 f.Kr. Det tredje puniska kriget slutade med Kartagos fullständiga förstörelse år 146 f.Kr. Rom blev nu den dominerande makten i västra Medelhavet. Segrarna över Kartago gav Rom enorm makt, men de skapade också problem. Krigen förde in rikedomar, slavar och provinser. Småbönder som varit borta i krig kunde förlora sin jord. Stora jordegendomar, latifundier, växte fram och drevs ofta med slavarbetskraft. Den militära framgången började alltså förändra republikens sociala grund.
Efter segrarna över Kartago vände Rom också blicken österut. Där fanns hellenistiska riken som vuxit fram efter Alexander den stores död. Rom besegrade Makedonien, grep in i Grekland och tog gradvis kontroll över stora delar av östra Medelhavet. Det ledde till ett intensivt möte med grekisk kultur. Romarna hade redan påverkats av grekerna i södra Italien, men nu blev påverkan ännu starkare. Rika romare började läsa grekisk litteratur, samla grekisk konst, anlita grekiska lärare och studera filosofi. Grekiska blev ett viktigt bildningsspråk för eliten. Samtidigt fanns en spänning. Många romare beundrade grekisk kultur, men vissa oroade sig för att grekisk lyx och intellektuell frihet skulle försvaga gamla romerska dygder. De ville att romarna skulle förbli enkla, disciplinerade och plikttrogna. Det blev en återkommande konflikt i romersk kultur: mellan tradition och förändring, mellan romersk stränghet och grekisk bildning. Rom blev alltså inte bara en militär erövrare. Det blev också en kulturmottagare. Den romerska kulturen som senare spreds över imperiet var till stor del en blandning av romerska, grekiska, etruskiska och andra traditioner. Universitetsboken framhåller att Roms erövring av de hellenistiska rikena ledde till en snabb hellenisering av romersk kultur, särskilt bland aristokratin.
Roms expansion gjorde republiken rikare och mäktigare, men den skapade också allvarliga problem. Det politiska systemet hade byggts för en stad och dess närmaste områden, inte för ett enormt välde runt Medelhavet. Ett problem var jordfrågan. Många småbönder, som tidigare varit ryggraden i armén, förlorade sin mark. De kunde ha varit borta i krig i åratal. När de kom hem var gården skuldsatt eller förstörd. Samtidigt köpte rika romare upp mark och skapade stora gods där slavar arbetade. Många fattiga flyttade till Rom och blev beroende av utdelningar, tillfälliga arbeten och mäktiga patroner. Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus försökte på 100-talet f.Kr. genomföra reformer för att ge jord till fattiga medborgare. De ville stärka småbönderna och minska de sociala spänningarna. Men reformerna hotade mäktiga intressen. Båda bröderna dödades i politiskt våld. Det var ett tecken på att republikens gamla regler började bryta samman. Politiska konflikter löstes inte längre bara genom debatt och ämbeten, utan genom gatustrider, hot och mord. Ambitiösa ledare började använda folkets missnöje för att vinna makt, medan aristokratiska grupper försökte försvara sina privilegier. Ett annat problem var armén. När fältherren Marius reformerade armén kunde fattiga medborgare bli soldater och få lön. Det gjorde armén starkare och mer professionell, men soldaternas lojalitet började allt mer riktas mot generalen som gav dem lön, byte och jord, snarare än mot republiken. Det blev farligt när generaler började konkurrera om makten.
Lässtopp
Fråga 1 av 3
Läs avsnittet «Erövringen av Italien». Vilket påstående hör till just det avsnittet?
Kommande
Fråga 2 av 3
Svara på tidigare frågor först.
Kommande
Fråga 3 av 3
Svara på tidigare frågor först.
Fråga 1 av 3
Klar med kapitlet? Fortsätt här.
Välkommen in i kapitlet