Kapitel 2: Källor – hur vet vi något om det förflutna?

Det förflutna lämnar spår

När något har hänt är själva ögonblicket borta. En människa som levde för tusen år sedan finns inte längre här för att berätta om sitt liv. En stad som brann ner kan vara försvunnen. Ett slagfält kan ha vuxit igen. En gammal by kan ligga under jord, under en modern väg eller under en åker. Ändå kan vi veta mycket om det förflutna. Det beror på att det förflutna lämnar spår. Ett spår kan vara ett brev, en dagbok, en lagtext, ett fotografi, en målning, ett mynt, en grav, en byggnad, ett vapen, en lerkruka, en runsten, ett skelett, en karta eller ett gammalt tidningsurklipp. Det kan också vara något mindre tydligt, som ett ortnamn, en tradition, ett ord i språket eller ett mönster i hur en stad är byggd. När historiker försöker förstå det förflutna arbetar de med sådana spår. Dessa spår kallas historiska källor. En historisk källa är alltså något som kan ge oss kunskap om det förflutna. Det kan vara något som människor har skapat medvetet, som en text eller en bild, men det kan också vara något som blivit kvar utan att någon tänkte att framtiden skulle studera det. En trasig skål, en rostig spik eller rester av mat i en gammal eldstad kan säga mycket om hur människor levde. Att arbeta med historia är därför lite som att lägga ett pussel där många bitar saknas. Historikern kan inte resa tillbaka i tiden och se allt direkt. I stället måste hon eller han undersöka de spår som finns kvar och ställa frågor till dem. Vad visar källan? Vem skapade den? När skapades den? Varför finns den kvar? Vad kan den berätta? Vad säger den inte? Det är i mötet mellan källorna och frågorna som historisk kunskap växer fram.

Källor är inte samma sak som det förflutna

En källa är inte det förflutna självt. En källa är ett spår av det förflutna. Den visar en del av något som hänt, men aldrig allt. Om vi till exempel har ett brev från en soldat under första världskriget får vi veta något om hur den personen upplevde kriget. Brevet kan berätta om kyla, rädsla, hunger, längtan hem eller kamratskap i skyttegravarna. Men brevet berättar inte automatiskt hur alla soldater upplevde kriget. Det berättar inte heller allt om krigets orsaker, politiska beslut eller militära strategier. Brevet är värdefullt, men det är bara en del av bilden. På samma sätt kan en lagtext berätta vad makthavare ville att människor skulle göra, men inte alltid hur människor faktiskt levde. En kung kan skriva att riket är starkt och enigt, men andra källor kan visa uppror, missnöje eller fattigdom. En reklambild från 1950-talet kan visa en lycklig familj i ett modernt kök, men den säger inte nödvändigtvis hur alla familjer levde. Den visar snarare ett ideal, alltså en bild av hur någon ville att livet skulle framstå. Därför måste historiker alltid tolka källor. De måste fundera över vilket sammanhang källan kommer ifrån och vilken sorts kunskap den kan ge. En källa kan vara mycket användbar för en fråga, men mindre användbar för en annan. En gammal karta kan till exempel vara användbar om vi vill veta hur människor föreställde sig världen vid en viss tid. Men den kanske inte är exakt om vi vill mäta avstånd. En propagandaaffisch kan vara dålig som neutral beskrivning av verkligheten, men mycket bra om vi vill förstå hur en stat försökte påverka människor. En dagbok kan ge stark inblick i en persons känslor, men den berättar inte säkert hur hela samhället såg ut. Historiskt arbete handlar därför inte bara om att hitta källor. Det handlar om att använda dem klokt.

Olika typer av historiska källor

Historiska källor kan delas in på flera sätt. En vanlig indelning är mellan skriftliga källor, muntliga källor, bildkällor och materiella källor. Skriftliga källor är texter från eller om det förflutna. Det kan vara brev, dagböcker, lagar, protokoll, tidningar, böcker, kontrakt, domstolshandlingar, skolbetyg, affischer eller inskriptioner på sten. Skriftliga källor har ofta varit viktiga för historiker, eftersom de kan ge detaljer om namn, årtal, beslut och tankar. Men skriftliga källor har också en begränsning: under stora delar av historien var det bara vissa grupper som kunde läsa och skriva. Därför hörs mäktiga män, präster, tjänstemän och handelsmän ofta tydligare i äldre skriftliga källor än kvinnor, barn, fattiga, slavar och andra grupper som sällan fick lämna egna texter efter sig. Muntliga källor är berättelser som människor för vidare genom tal. Det kan vara intervjuer med personer som varit med om en händelse, men också muntliga traditioner som har berättats i generationer. Muntliga källor kan ge kunskap om människors minnen, erfarenheter och identitet. Samtidigt behöver de granskas noggrant, eftersom minnen förändras. Människor kan glömma, blanda ihop händelser eller påverkas av sådant de hört senare. Bildkällor kan vara målningar, fotografier, filmer, kartor, teckningar eller symboler. De kan visa kläder, byggnader, kroppsspråk, ideal, makt och vardagsliv. Men bilder är inte alltid “sanna” bara för att de ser verkliga ut. En kung som låter måla sig själv större, starkare och mer ädel än alla andra använder bilden för att skapa makt och respekt. Ett fotografi visar ett ögonblick, men fotografen har valt vinkel, motiv och sammanhang. Även bilder måste alltså tolkas. Materiella källor är föremål och fysiska lämningar. Det kan vara redskap, vapen, smycken, husgrunder, gravar, kläder, keramik, vägar, skeppsvrak eller matrester. Sådana källor är särskilt viktiga när vi studerar tider och samhällen där det finns få texter. Arkeologer arbetar ofta med materiella källor. Genom att undersöka föremål och platser kan de förstå hur människor byggde, åt, arbetade, handlade, reste och begravde sina döda. Alla dessa källtyper kan komplettera varandra. En text kan säga att en stad var rik. Arkeologiska fynd kan visa om människor faktiskt hade importerade varor, stora hus eller avancerade hantverk. En målning kan visa hur en härskare ville framstå. Ett brev kan avslöja oro bakom den offentliga bilden. Ju fler typer av källor vi kan jämföra, desto rikare kan vår förståelse bli.

Kvarlevor och berättande källor

Ett annat viktigt sätt att dela in källor är i kvarlevor och berättande källor. En kvarleva är något som finns kvar direkt från det förflutna. Det är inte i första hand skapat för att berätta historia för oss, utan är en rest av något som hände eller användes. Ett mynt, en grav, ett hus, ett vapen, ett protokoll från ett möte eller en lagtext kan vara en kvarleva. De har varit en del av den tid vi undersöker. En berättande källa är en källa som berättar om något. Det kan vara en krönika, en historiebok, en artikel, en memoar, en intervju eller en muntlig berättelse. Den berättande källan försöker beskriva en händelse, en person eller en tid. Skillnaden är viktig eftersom källorna fungerar på olika sätt. Om vi vill veta vilka lagar som gällde i ett samhälle kan själva lagtexten vara en kvarleva. Om vi vill veta hur människor senare beskrev lagarna kan en historisk krönika vara en berättande källa. Båda kan vara användbara, men de ger olika sorters kunskap. Ett exempel är en runsten. Runstenen är en kvarleva från vikingatiden eller tidig medeltid. Den finns kvar som ett fysiskt föremål. Texten på stenen kan samtidigt vara en berättelse om en person som dött, en resa som gjorts eller en familj som ville visa sin status. Därför kan en och samma källa ibland fungera på flera sätt. När historiker arbetar med källor frågar de därför inte bara: Vad står det? De frågar också: Vad är detta för sorts källa? Varför skapades den? Hur användes den? Vad kan just den här typen av källa säga?

Källkritik – att granska innan man litar på något

Källkritik betyder att man granskar en källa för att avgöra hur den kan användas. Det betyder inte att man automatiskt misstror allt. Det betyder att man undersöker källans styrkor och svagheter. I historia brukar man ofta använda några grundfrågor. Är källan äkta? Hur nära i tid är den till händelsen? Är den beroende av andra källor? Har den någon tendens, alltså någon riktning, värdering eller avsikt som påverkar innehållet? Är den relevant för den fråga vi ställer? Dessa frågor hjälper oss att inte använda källor slarvigt. En källa kan se trovärdig ut men ändå vara problematisk. Den kan vara skriven långt efter händelsen. Den kan bygga på rykten. Den kan vara skapad för att övertyga. Den kan utelämna viktiga delar. Den kan vara äkta men ändå ge en ensidig bild. Samtidigt kan en källa med tydlig tendens fortfarande vara användbar. En politisk affisch är inte neutral, men den kan berätta mycket om vilka budskap ett parti ville sprida. En kunglig inskription kan överdriva kungens segrar, men den kan visa hur kungamakten ville framstå. En dagbok kan vara subjektiv, men just därför kan den hjälpa oss att förstå en människas upplevelse. Källkritik handlar därför inte om att dela upp källor i “bra” och “dåliga”. Det handlar om att förstå vad källan kan användas till.

Äkthet – är källan vad den säger sig vara?

Den första källkritiska frågan handlar ofta om äkthet. Är källan verkligen vad den verkar vara? Om någon hittar ett brev som påstås vara skrivet av Gustav Vasa behöver vi undersöka om brevet faktiskt är från hans tid. Är papperet, bläcket och språket rimliga? Finns brevet i ett arkiv? Har experter undersökt det? Kan det vara en senare förfalskning? Äkthet är viktigt eftersom falska källor kan skapa falsk historia. Genom historien har människor ibland förfalskat dokument för att få makt, pengar, status eller politiskt inflytande. I vår egen tid kan bilder, filmer och texter manipuleras digitalt. Det gör frågan om äkthet ännu viktigare. Men även en förfalskning kan vara historiskt intressant. Om vi vet att en källa är förfalskad kan den ändå berätta något om den tid då den skapades. Varför ville någon förfalska den? Vad försökte personen uppnå? Vilka idéer eller konflikter gjorde förfalskningen användbar? Äkthetsfrågan handlar alltså först om att avgöra om källan är det den påstår sig vara. Men även när svaret är nej kan källan ibland ge kunskap, fast om något annat än den först verkade handla om.

Tid – hur nära händelsen är källan?

En annan viktig fråga gäller tid. Hur nära i tid är källan till det den berättar om? En källa som skapades samtidigt som en händelse kan ofta vara värdefull. En dagbok från en person som levde under andra världskriget kan ge direkta intryck från tiden. Ett fotografi taget under en demonstration kan visa hur det faktiskt såg ut just då. Ett protokoll från ett politiskt möte kan visa vilka beslut som fattades. Men närhet i tid betyder inte automatiskt att källan är sann. En person som skriver mitt under en händelse kan missförstå vad som sker. Hon eller han kan bara se en liten del av situationen. Känslor, rädsla eller propaganda kan påverka upplevelsen. En källa som skapas långt efter händelsen kan ha andra styrkor och svagheter. En historiker som skriver hundra år senare har kanske tillgång till många källor och kan se större samband. Men avståndet i tid kan också göra att vissa detaljer gått förlorade eller att senare värderingar påverkar tolkningen. Därför måste vi fråga vad tidsavståndet betyder för just den källa vi använder. Nära källor kan ge ögonblickets upplevelse. Senare källor kan ge överblick. Båda kan behövas.

Beroende – bygger källan på någon annan?

Beroende handlar om huruvida en källa bygger på en annan källa. Om tre texter berättar samma sak kan det verka som stark bevisning. Men om alla tre egentligen bygger på samma första text har vi inte tre oberoende uppgifter. Då har vi en uppgift som upprepas. Det är viktigt i historia, men också i dagens informationssamhälle. På internet kan samma påstående spridas på många sidor. Det kan se ut som om många källor bekräftar varandra, men ibland har alla kopierat från samma ursprungliga källa. Då behöver vi hitta var uppgiften kommer ifrån från början. I historiskt arbete är oberoende källor särskilt värdefulla. Om två personer som inte haft kontakt med varandra berättar liknande saker om en händelse kan det stärka trovärdigheten. Om arkeologiska fynd dessutom pekar åt samma håll blir bilden ännu starkare. Men beroende är inte alltid ett problem. Om vi vet att en medeltida krönika bygger på en äldre text kan vi använda den för att förstå hur historien fördes vidare och förändrades. Men då måste vi vara medvetna om beroendet. Källkritik handlar alltså inte bara om vad en källa säger, utan också om varifrån uppgifterna kommer.

Tendens – vad vill källan?

Tendens betyder att en källa har en riktning, värdering eller avsikt. Nästan alla källor har någon form av tendens, eftersom människor sällan beskriver världen helt neutralt. En politisk ledare som håller tal vill kanske övertyga människor. En tidning kan ha en politisk färg. En dagbok kan vara skriven för att försvara egna handlingar. En kunglig inskription kan vilja visa att kungen är mäktig, rättvis och segerrik. En reklambild vill få människor att köpa något. En skolbok kan vilja förklara, men den väljer ändå ut vissa saker och lämnar annat utanför. Tendens betyder inte att källan är värdelös. Tvärtom kan tendensen vara det mest intressanta. Om vi vill veta exakt vad som hände i ett krig måste vi vara försiktiga med en propagandatext. Men om vi vill förstå hur staten försökte få människor att stödja kriget är propagandan en mycket bra källa. När vi undersöker tendens kan vi fråga: Vem har skapat källan? För vem skapades den? Vad vill den få läsaren, lyssnaren eller betraktaren att tänka eller känna? Vad betonas? Vad utelämnas? Vilka ord används? Vilka framställs som hjältar, fiender eller offer? Att upptäcka tendens är en av de viktigaste delarna av historiskt tänkande.

Relevans – svarar källan på vår fråga?

En källa kan vara äkta, nära i tid och mycket intressant, men ändå inte relevant för den fråga vi ställer. Relevans betyder att källan passar till undersökningen. Om vi vill veta hur kvinnor i Sverige kämpade för rösträtt är en riksdagsdebatt om rösträtt relevant. Ett brev från en kvinna i rösträttsrörelsen kan också vara relevant. En karta över järnvägar i Norrland från samma tid kan vara en äkta historisk källa, men den hjälper oss kanske inte särskilt mycket med just den frågan. Samtidigt kan relevans ibland vara oväntad. Om vi undersöker varför folkrörelser kunde växa fram i Sverige kan järnvägskartan plötsligt bli viktig. Järnvägar gjorde det lättare för människor, idéer, tidningar och talare att röra sig över landet. Då kan kartan hjälpa oss att förstå hur politiska rörelser spreds. Det visar att källor inte har en fast betydelse i sig själva. Deras användbarhet beror på frågan. Därför börjar historiskt arbete ofta med en tydlig fråga. Utan en fråga är det svårt att veta vilka källor som är relevanta.

Primärkällor och sekundärkällor

I historia talar man ibland om primärkällor och sekundärkällor. En primärkälla är en källa som kommer direkt från den tid eller händelse man undersöker. En sekundärkälla är en senare bearbetning, till exempel en historiebok, en artikel, en dokumentär eller en lärobok. Om vi undersöker franska revolutionen kan ett brev från 1789, en lagtext från revolutionen eller en tidningsartikel från tiden vara primärkällor. En modern historiebok om franska revolutionen är en sekundärkälla. Men även här beror det på frågan. Om vi undersöker hur människor i dag beskriver franska revolutionen kan en modern historiebok bli en primärkälla för just den undersökningen. Den är då ett spår av vår tids sätt att tolka historien. Det viktiga är därför inte att lära sig orden som en stel regel, utan att förstå relationen mellan källan och frågan. Är källan direkt knuten till det vi undersöker, eller är den en senare tolkning? Primärkällor kan ge närhet till det förflutna, men de är ofta svåra att tolka. Sekundärkällor kan ge överblick och förklaringar, men de bygger på någon annans urval och tolkning. I bra historiskt arbete använder man ofta båda.

När källorna tiger

Ibland är det största problemet inte vad källorna säger, utan vad de inte säger. Många människor i historien har lämnat få egna källor efter sig. Fattiga, barn, slavar, tjänstefolk, kvinnor i vissa samhällen, ursprungsbefolkningar och människor utan skriftspråk syns ofta mindre i arkiven än kungar, präster, handelsmän och myndigheter. Det betyder inte att de var oviktiga. Det betyder att spåren efter dem är svårare att hitta. Historiker och arkeologer måste därför ibland läsa källor på nya sätt. En domstolshandling kan ge glimtar av vanliga människors liv, även om texten skrevs av myndigheter. En grav kan visa något om hälsa, arbete, status och tro. En köksplats kan avslöja vad människor åt. En väggmålning, en sång eller en muntlig tradition kan visa erfarenheter som inte finns i statliga dokument. Att källorna tiger är också en viktig historisk kunskap. Det visar vilka som hade makt att skriva, spara och bli ihågkomna. Det visar att historia inte bara handlar om det förflutna, utan också om vilka spår som bevarats. När vi läser historia behöver vi därför fråga: Vilka röster hör vi? Vilka saknas? Varför saknas de? Finns det andra typer av källor som kan hjälpa oss att komma närmare deras erfarenheter?

Arkeologi – när föremålen talar

Arkeologi är vetenskapen om människors liv genom materiella lämningar. Arkeologer gräver inte bara efter “skatter”. De undersöker spår som kan berätta om vardag, arbete, handel, tro, teknik och samhällsorganisation. Ett litet föremål kan ge stor kunskap. En bit keramik kan visa hur människor förvarade mat eller vilka handelskontakter de hade. Ett skelett kan visa sjukdomar, kost, ålder och skador. Rester av hus kan visa hur familjer bodde. Gravföremål kan säga något om social status, religion eller föreställningar om döden. Arkeologi är särskilt viktig för tider före skriften. När vi studerar stenåldern, bronsåldern och många tidiga civilisationer är materiella källor ofta viktigare än texter, eftersom det inte finns några skriftliga berättelser från människorna själva. Även i samhällen med skrift kan arkeologin ge andra perspektiv än texterna. Texter kan handla om kungar och krig, medan föremål kan berätta om jordbrukare, hantverkare och barn. Men arkeologiska källor måste också tolkas försiktigt. Ett föremål berättar inte själv vad det betyder. En grav med vapen kan tyda på att personen var krigare, men det kan också handla om symboler, status eller ritualer. Arkeologer behöver därför jämföra fynd, platser och sammanhang. Föremål “talar” inte av sig själva. Men med rätt frågor kan de säga mycket.

Källor i digital tid

I dag skapas fler källor än någonsin. Bilder, filmer, meddelanden, inlägg, mejl, nyhetsartiklar, databaser och sociala medier sparar spår av människors liv. Framtidens historiker kommer att ha enorma mängder material att undersöka. Men digitala källor skapar också nya problem. De kan ändras, raderas, manipuleras eller spridas utan sammanhang. En bild kan vara beskuren. En film kan vara klippt. En text kan vara skapad av någon som låtsas vara någon annan. Med modern teknik kan även ljud och video förfalskas på ett sätt som ser verkligt ut. Det betyder att källkritik inte bara är viktigt när vi läser om antiken eller medeltiden. Det är lika viktigt när vi möter information i vår egen vardag. När vi ser ett påstående på sociala medier behöver vi fråga samma sorts frågor som historiker ställer: Vem säger detta? När skapades det? Varifrån kommer uppgiften? Finns det andra källor? Vad är syftet? Vad saknas? Historisk källkritik tränar oss alltså i något som behövs i ett demokratiskt samhälle. Den gör oss bättre på att hantera information, genomskåda påverkan och skilja mellan bevis, rykten och tolkningar.

Att ställa historiska frågor

Källor blir meningsfulla när vi ställer frågor till dem. En historisk fråga kan vara enkel eller avancerad, men den behöver vara möjlig att undersöka. En fråga som “Vad hände år 1914?” är ganska bred. Den kan leda till många olika svar. En mer undersökande fråga kan vara: “Varför ledde mordet på Franz Ferdinand till ett storkrig?” Då måste vi undersöka både händelsen och de bakomliggande orsakerna. En fråga som “Var vikingarna onda?” fungerar sämre historiskt, eftersom den bygger på en modern värdering och är för förenklad. En bättre fråga kan vara: “Hur kunde vikingatida resor vara både handel, plundring, bosättning och kulturmöten?” Då öppnar frågan för en mer nyanserad förståelse. Bra historiska frågor börjar ofta med ord som hur, varför, på vilket sätt, vilka konsekvenser eller vad förändrades. De gör att vi behöver tänka, jämföra och resonera. De hjälper oss att inte bara samla fakta, utan förstå samband. När vi arbetar med källor kan vi därför tänka i tre steg. Först behöver vi veta vad källan visar. Sedan behöver vi förstå källans sammanhang. Till sist behöver vi använda källan för att besvara en historisk fråga. Det är då källan blir en del av historisk kunskap.

Ett exempel: en affisch från krigstid

Föreställ dig att vi hittar en affisch från andra världskriget. På affischen syns starka färger, stora bokstäver och en soldat som ser modig ut. Texten uppmanar människor att stödja landet. Vad kan vi använda affischen till? Om vi vill veta exakt hur ett slag gick till är affischen kanske inte särskilt användbar. Den berättar inte vilka trupper som deltog, vilka beslut som fattades eller hur många som dog. Men om vi vill förstå propaganda är den mycket relevant. Den kan visa hur staten ville skapa mod, lojalitet och fiendebilder. Den kan visa vilka känslor man försökte väcka. Den kan också visa vilka ideal som lyftes fram: styrka, offervilja, patriotism eller rädsla. Vi kan då ställa källkritiska frågor. Vem skapade affischen? När gjordes den? Vem skulle se den? Vilka ord och bilder används? Vad säger den om fienden? Vad säger den inte om kriget? Finns det andra källor som visar hur människor reagerade på propagandan? På det sättet kan en affisch bli en väg in i större frågor om krig, makt och påverkan.

Ett exempel: en grav från forntiden

Tänk dig nu att arkeologer hittar en grav från bronsåldern. I graven finns ett skelett, smycken, ett svärd och rester av kläder. Det finns ingen text som säger vem personen var. Ändå kan graven ge kunskap. Skelettet kan undersökas för att se ungefär hur gammal personen blev, om personen haft sjukdomar eller skador, och ibland vilken kost personen åt. Föremålen kan visa något om hantverk, handel och social status. Om svärdet är gjort av brons kan det berätta om metallhantering och kontakter, eftersom brons kräver koppar och tenn som ofta kom från olika platser. Smycken och kläder kan säga något om stil, symboler och kanske identitet. Men tolkningen måste vara försiktig. Betyder svärdet att personen var krigare? Kanske. Men det kan också vara ett tecken på status eller en symbol i en begravningsritual. Betyder smyckena att personen var rik? Troligen, men vi behöver jämföra med andra gravar från samma tid. Graven visar hur materiella källor kan öppna en värld utan skrivna ord. Den visar också att historisk kunskap ofta bygger på sannolikheter, jämförelser och försiktiga tolkningar.

När källor säger emot varandra

Ibland säger källor olika saker. Det kan kännas som ett problem, men det är ofta just då historiskt arbete blir intressant. Två personer kan beskriva samma händelse på olika sätt eftersom de stod på olika sidor. En kung kan beskriva ett uppror som förräderi. Rebellerna kan beskriva det som kamp för rättvisa. En arbetsgivare kan säga att en strejk hotade samhällets ordning. Arbetarna kan säga att strejken var nödvändig för att få bättre löner och arbetsvillkor. När källor säger emot varandra ska vi inte automatiskt välja den ena och kasta bort den andra. I stället behöver vi undersöka varför de skiljer sig åt. Vilka intressen hade personerna? Vilken position hade de i samhället? Vilken publik skrev de för? Vad försökte de uppnå? Motstridiga källor kan hjälpa oss att förstå konflikter. De visar att historia ofta handlar om makt, perspektiv och kamp om hur händelser ska beskrivas. De påminner oss också om att människor i det förflutna inte var överens om sin egen tid, lika lite som människor i dag är överens om vår.

Källkritik och ansvar

Att arbeta med källor innebär ansvar. När vi berättar historia påverkar vi hur människor, grupper och samhällen förstås. Om vi använder källor slarvigt kan vi sprida missförstånd. Om vi bara använder vissa källor kan vi osynliggöra människor. Om vi inte granskar tendens kan vi råka föra vidare propaganda. Det gäller särskilt när historien handlar om våld, förtryck och folkmord. Då måste vi vara noggranna med fakta, men också med språk. Vi behöver skilja mellan förövarnas perspektiv och offrens erfarenheter. Vi behöver förstå hur hat och avhumanisering kunde spridas, men utan att själva använda ett språk som gör människor mindre mänskliga. Källkritik är därför inte bara en teknik. Det är en del av ett demokratiskt och mänskligt ansvar. Den hjälper oss att vara noggranna, rättvisa och medvetna när vi talar om det förflutna.

Sammanfattning

Historisk kunskap bygger på källor. En källa är ett spår från eller om det förflutna. Det kan vara en text, en bild, en muntlig berättelse, ett föremål, en byggnad, en grav eller ett digitalt material. Källor ger oss inte hela sanningen direkt. De måste tolkas, jämföras och granskas. Källkritik hjälper oss att avgöra hur en källa kan användas. Vi undersöker om källan är äkta, hur nära i tid den är till händelsen, om den är beroende av andra källor, vilken tendens den har och om den är relevant för vår fråga. En källa kan vara användbar även om den är partisk, men då måste vi förstå vad den är användbar till. Historiker arbetar också med att se vilka röster som hörs och vilka som saknas. Många människor i historien har lämnat få egna källor efter sig, och därför behöver vi använda olika sorters material och ställa genomtänkta frågor. När vi gör det kan vi komma närmare människors liv, även i tider långt före vår egen. Att kunna granska källor är viktigt både i historia och i vår egen tid. Det hjälper oss att förstå det förflutna, men också att hantera information, propaganda och påståenden i nutiden.

Viktiga begrepp

historisk källa kvarleva berättande källa skriftlig källa muntlig källa bildkälla materiell källa arkeologi primärkälla sekundärkälla källkritik äkthet tid närhet beroende tendens relevans tolkning perspektiv propaganda vittnesmål arkiv artefakt historisk fråga trovärdighet digital källa manipulation historiskt ansvar