Kapitel 3: Historiebruk – hur används historia?

Historia finns överallt

Historia finns inte bara i böcker och på lektioner. Den finns i filmer, spel, museer, statyer, minnesdagar, politiska tal, släktberättelser, sportklubbars symboler, stadsnamn, nationalsånger, reklam och sociala medier. Ofta möter vi historia utan att tänka på det. När en film skildrar romarriket, andra världskriget eller vikingatiden använder den historia. När ett land firar sin nationaldag använder det historia. När en stad bevarar gamla byggnader använder den historia. När politiker säger att vi måste “lära av historien” använder de också historia. Ibland görs det för att skapa förståelse. Ibland för att väcka känslor. Ibland för att påverka människor. Det kallas historiebruk. Historiebruk betyder att historia används på olika sätt och för olika syften. Det handlar alltså inte bara om vad som har hänt, utan om hur människor i efterhand använder det förflutna. Det kan låta enkelt, men historiebruk är en viktig del av historieämnet. När vi förstår historiebruk kan vi bättre se varför vissa händelser lyfts fram medan andra glöms bort. Vi kan också förstå varför samma historiska händelse kan betyda olika saker för olika människor. För en person kan en staty på ett torg vara ett viktigt minne av en historisk hjälte. För en annan person kan samma staty påminna om kolonialism, krig eller förtryck. För en tredje person är statyn kanske bara något man går förbi på väg till bussen. Historien finns där, men den används och förstås på olika sätt.

Skillnaden mellan historia och historiebruk

Historia handlar om kunskap om det förflutna. Vi undersöker källor, försöker förstå orsaker och konsekvenser och bygger förklaringar om hur människor och samhällen förändrats. Historiebruk handlar om hur denna historia används i nutiden. Om vi studerar franska revolutionen som historisk händelse frågar vi vad som hände 1789, varför revolutionen bröt ut, vilka grupper som deltog och vilka konsekvenser revolutionen fick. Om vi studerar historiebruk frågar vi i stället hur franska revolutionen har använts senare. Varför har människor hyllat revolutionens idéer om frihet och jämlikhet? Varför har andra varnat för revolutionens våld? Hur har revolutionens symboler använts i politik, konst och populärkultur? Samma sak gäller vikingatiden. Som historia handlar vikingatiden om människor i Norden under ungefär 700–1000-talet, om handel, resor, gårdar, hantverk, plundring, bosättningar, religion och samhällsförändringar. Som historiebruk handlar vikingatiden om hur människor i senare tider har använt bilden av vikingar. Vikingar har använts för att skapa nationell stolthet, sälja produkter, bygga turistmål, skapa filmer och spel, men också ibland för politiska och nationalistiska budskap. Historiebruk kan alltså vara oskyldigt, lärorikt, kommersiellt, politiskt eller problematiskt. Därför behöver vi kunna granska det.

Varför människor använder historia

Människor använder historia eftersom det förflutna ger mening åt nutiden. Historia kan förklara varifrån vi kommer, varför samhället ser ut som det gör och vilka erfarenheter människor delar. Den kan skapa gemenskap, men också konflikt. En familj kan använda historia när den berättar om släktingar som flyttade, arbetade hårt, överlevde krig eller byggde upp ett nytt liv. Då blir historien personlig. Den hjälper människor att förstå sin identitet. Ett land kan använda historia när det firar självständighet, minns krig eller berättar om viktiga reformer. Då blir historien nationell. Den kan skapa känslan av att människor hör ihop. En politisk rörelse kan använda historia för att visa att den står på rätt sida av utvecklingen. Den kan peka på tidigare orättvisor och säga: “Det här får inte hända igen.” Men den kan också använda historien för att skapa fiendebilder eller förenkla svåra frågor. Företag kan använda historia för att sälja produkter. Ett företag kan säga att det har funnits sedan 1800-talet för att skapa känslan av tradition och kvalitet. Ett dataspel kan använda medeltiden eller andra världskriget för att skapa spänning och miljö. En stad kan använda sin historia för att locka turister. Historia används alltså för att minnas, förklara, övertyga, sälja, underhålla och skapa identitet. Det betyder inte att allt historiebruk är fel. Men det betyder att vi behöver fråga vilket syfte historien används för.

Personligt historiebruk

Personligt historiebruk handlar om hur individer och familjer använder historia för att förstå sig själva. Det kan vara släktforskning, gamla fotografier, berättelser från äldre släktingar, minnen från en flykt, en flytt, ett arbete eller ett hem som inte längre finns kvar. En person som söker efter sin släkts historia kanske hittar en gammal kyrkbok, ett brev, ett fotografi eller en anteckning om en släkting som emigrerade till Amerika. Då blir historien inte bara något stort och avlägset. Den blir nära. Den handlar om människor vars beslut gjorde att man själv finns där man finns i dag. Personligt historiebruk kan också handla om svåra minnen. En familj kan bära på berättelser om krig, förföljelse, fattigdom, migration eller förlust. Sådana minnen kan vara viktiga för identiteten, men de kan också vara smärtsamma. Ibland förs de vidare i många generationer. Det personliga historiebruket visar att historia inte bara finns på nationell nivå. Den finns i hem, album, berättelser och platser. Samtidigt behöver även personliga berättelser förstås som en del av större sammanhang. En släktings flytt från landsbygden till staden kan kopplas till industrialisering. En flykt från ett land kan kopplas till krig eller diktatur. En gammal skolbild kan berätta något om utbildning, klass, könsroller och samhällsförändring. Det personliga och det stora historiska hänger ofta ihop.

Existentiellt historiebruk – att förstå lidande och överlevnad

Ibland används historia för att hantera svåra erfarenheter. Det kan handla om krig, folkmord, fördrivning, förtryck, naturkatastrofer eller andra händelser där människor har förlorat mycket. Då talar man ibland om existentiellt historiebruk. Ordet existentiellt handlar om livets stora frågor: vem man är, vad man har varit med om, vad som är meningsfullt och hur man kan leva vidare efter något svårt. För människor som har överlevt krig eller förföljelse kan historien vara ett sätt att vittna. Att berätta blir ett sätt att säga: “Detta hände. Vi fanns. Det får inte glömmas.” Förintelsens överlevande är ett tydligt exempel. Många som överlevde nazisternas folkmord på Europas judar har berättat om sina erfarenheter i intervjuer, böcker, filmer och museer. Deras berättelser hjälper andra att förstå vad som hände, men de fyller också en djupare funktion. De bevarar minnet av människor som mördades och ger de överlevande möjlighet att vittna om det de varit med om. Existentiellt historiebruk finns också hos grupper som förlorat land, språk eller kultur genom kolonialism och tvångsförflyttning. Genom att berätta sin historia kan människor återta en del av sin identitet och kräva att deras erfarenheter erkänns. Det visar att historia inte alltid är neutral och avlägsen. Ibland handlar den om sorg, värdighet och mänskligt ansvar.

Moraliskt historiebruk – att peka på rätt och fel

Moraliskt historiebruk innebär att historia används för att visa på orättvisor, ansvar eller skuld. Det kan handla om att lyfta fram brott som tidigare tystats ner, att kräva ursäkter eller att hedra människor som utsatts för förtryck. När man talar om slavhandelns konsekvenser, kolonialismens våld, övergrepp mot urfolk eller staters ansvar under krig använder man ofta historia moraliskt. Syftet är inte bara att berätta vad som hände, utan att visa att det som hände var fel och att det fortfarande kan ha betydelse. Ett exempel är diskussioner om hur samhällen ska minnas kolonialism. I vissa länder har statyer av personer kopplade till slavhandel eller kolonialt våld blivit ifrågasatta. För vissa representerar statyerna historiska personer som varit viktiga för nationens utveckling. För andra representerar de förtryck, rasism och lidande. När människor kräver att statyer flyttas, förklaras bättre eller tas bort använder de historia moraliskt. De säger att ett samhälle måste granska vilka personer det hedrar. Moraliskt historiebruk kan vara viktigt, eftersom det kan ge röst åt människor som tidigare osynliggjorts. Men även här behövs noggrannhet. Om historien används för att döma måste vi först förstå vad som faktiskt hände, vilka källor som finns och hur olika människor påverkades. Det handlar alltså inte om att förenkla historien till hjältar och skurkar. Det handlar om att våga se ansvar, makt och konsekvenser.

Politiskt historiebruk – historia som maktmedel

Politiskt historiebruk betyder att historia används för att påverka människors åsikter, beslut eller känslor i politiska frågor. Det kan göras av stater, partier, rörelser, organisationer eller enskilda debattörer. Politiker använder ofta historia. De kan hänvisa till tidigare kriser för att varna för något. De kan lyfta fram nationella framgångar för att skapa stolthet. De kan påminna om tidigare förtryck för att kräva förändring. Men de kan också välja ut vissa delar av historien och utelämna andra. Ett land kan till exempel berätta sin historia som en berättelse om mod, frihet och sammanhållning. Det kan vara sant i vissa delar, men om berättelsen samtidigt tystar ner förtryck, minoriteters erfarenheter eller svåra misstag blir den ofullständig. Då används historia för att skapa en viss bild av nationen. Politiskt historiebruk kan också skapa fiendebilder. En grupp kan påstå att “vi” alltid har varit hotade av “dem”, och använda gamla konflikter för att skapa rädsla eller hat i nutiden. I sådana fall kan historia bli farlig. Den kan göra det lättare att rättfärdiga diskriminering, våld eller krig. Samtidigt kan politiskt historiebruk också användas demokratiskt. När människor hänvisar till kampen för rösträtt, arbetarrättigheter eller mänskliga rättigheter kan historien ge kraft åt nya krav på rättvisa. Skillnaden ligger ofta i hur historien används: öppet och nyanserat, eller förenklat och manipulativt.

Ideologiskt historiebruk – historia som världsbild

Ideologiskt historiebruk liknar politiskt historiebruk, men handlar mer om stora idéer och världsbilder. En ideologi är ett system av idéer om hur samhället är och hur det borde vara. Liberalism, konservatism, socialism, nationalism och feminism är exempel på ideologier. När historia används ideologiskt blir det förflutna ett sätt att visa att en viss samhällssyn är riktig. En socialistisk rörelse kan lyfta fram arbetarnas kamp under industrialiseringen och säga att historien visar behovet av jämlikhet och ekonomisk rättvisa. En liberal rörelse kan lyfta fram kampen för yttrandefrihet, näringsfrihet och individens rättigheter. En nationalistisk rörelse kan lyfta fram nationens gemensamma språk, kultur och historiska segrar. Ideologiskt historiebruk behöver inte vara fel. Alla människor tolkar historien utifrån vissa frågor och värderingar. Problemet uppstår när ideologin styr så starkt att fakta pressas in i en färdig mall. Då blir historien inte längre ett undersökande ämne, utan ett verktyg för att bekräfta det man redan tycker. Ett tydligt exempel är nazismens användning av historia. Nazisterna skapade en falsk och rasistisk berättelse om “ariska” folk, tysk storhet och judar som fiender. De använde historia, myter och pseudovetenskap för att ge sin ideologi ett sken av sanning. Här blev historiebruket en del av ett system som ledde till förföljelse, krig och folkmord. Därför är det viktigt att fråga: Används historien för att förstå, eller för att bevisa en färdig ideologisk poäng?

Vetenskapligt historiebruk – att undersöka det förflutna

Vetenskapligt historiebruk är det historiebruk som historiker, arkeologer och forskare försöker arbeta med. Det handlar om att undersöka det förflutna systematiskt med hjälp av källor, metoder och kritiska frågor. Det vetenskapliga historiebruket försöker vara noggrant. Det bygger på källkritik, öppenhet och beredskap att ändra tolkningar när nya källor eller bättre förklaringar kommer fram. Det betyder inte att forskare alltid är helt neutrala eller alltid är överens. Men det betyder att deras påståenden måste kunna granskas. Om en historiker skriver om romarriket behöver hon eller han visa vilka källor tolkningen bygger på. Det kan vara texter, inskriptioner, arkeologiska fynd, mynt, byggnader eller andra forskares arbeten. Om en annan historiker tolkar materialet annorlunda kan de diskutera frågan med hjälp av argument och källor. Vetenskapligt historiebruk är viktigt eftersom det hjälper oss att skilja mellan välgrundad kunskap och lösa påståenden. Det betyder inte att historien blir slutgiltigt färdig. Nya frågor kan ställas. Nya perspektiv kan lyftas fram. Nya fynd kan förändra bilden. Men förändringen sker genom undersökning, inte genom att någon bara hittar på. I en lärobok används ofta vetenskapligt historiebruk, men anpassat för elever. Texten ska inte visa all forskning bakom varje mening, men den ska bygga på historisk kunskap och rimliga tolkningar.

Kommersiellt historiebruk – historia som säljer

Historia används ofta för att sälja. Det kallas kommersiellt historiebruk. Det kan handla om turism, filmer, serier, dataspel, kläder, reklam, restauranger, museibutiker eller produkter som vill kännas traditionella. Ett företag kan skriva “sedan 1898” på sin förpackning för att signalera kvalitet och lång erfarenhet. En stad kan marknadsföra sig med medeltida gränder, gamla slott eller vikingamarknader. Ett spel kan använda romerska legioner, samurajer eller andra världskriget för att skapa en spännande miljö. En tv-serie kan använda historiska kläder och miljöer för att locka tittare. Kommersiellt historiebruk behöver inte vara dåligt. Det kan göra människor intresserade av historia. Många börjar läsa mer om en tid efter att ha sett en film eller spelat ett historiskt spel. Turism kan också bidra till att gamla miljöer bevaras. Men kommersiellt historiebruk förenklar ofta. Det som säljer bäst är inte alltid det som är mest korrekt. Vikingar får horn på hjälmarna trots att historiker inte anser att vikingakrigare använde sådana hjälmar. Medeltiden framställs ibland som bara smutsig, våldsam och mörk, trots att perioden också rymde handel, städer, lärande och konst. Historiska personer kan göras mer dramatiska eller moderna än de var. När historia används kommersiellt behöver vi därför fråga: Vad är gjort för underhållning? Vad är historiskt rimligt? Vad har ändrats för att sälja bättre?

Historia i film, spel och populärkultur

För många elever är film, spel och serier den vanligaste vägen in i historien. Det kan vara historiska dramaserier, strategispel, actionfilmer, fantasyvärldar inspirerade av medeltiden eller spel som utspelar sig under antiken, vikingatiden eller världskrigen. Populärkultur kan göra historia levande. Den kan visa miljöer, kläder, ljud, konflikter och känslor på ett sätt som en vanlig faktatext inte alltid kan. Den kan väcka nyfikenhet och hjälpa oss att föreställa oss en annan tid. Men populärkultur är nästan alltid en blandning av fakta, tolkning och fantasi. En film måste ha tempo, huvudpersoner och dramatik. Ett spel måste vara roligt att spela. Därför förändras historien ofta. Händelser förenklas. Personer slås ihop. Tid flyttas. Konflikter görs tydligare än de var. Vardagsliv får mindre plats än strider och äventyr. Det betyder inte att historiska filmer och spel är värdelösa. Men vi måste se dem som historiebruk, inte som direkt historia. De säger ofta lika mycket om vår egen tid som om den tid de skildrar. En film om antikens Sparta kan till exempel visa hur vår egen tid tänker om mod, kropp, maskulinitet och krig. Ett spel om medeltiden kan visa hur moderna människor föreställer sig riddare, kungar och imperier. En serie om andra världskriget kan påverka hur människor tänker om hjältemod, ondska och ansvar. När vi möter historia i populärkultur kan vi alltså fråga: Vad bygger på historiska källor? Vad är påhittat? Vilka känslor vill berättelsen väcka? Vilka människor får vara huvudpersoner? Vilka perspektiv saknas?

Nationalism och historiska berättelser

Nationalism handlar om tanken att människor hör ihop som ett folk eller en nation, ofta genom språk, kultur, historia och gemensamma symboler. Historia har spelat en mycket stor roll i nationalism. Under 1800-talet växte nationalistiska rörelser fram i Europa. Många människor började tänka att varje folk borde ha en egen stat eller att staten borde bygga på ett gemensamt nationellt arv. Då blev historien viktig. Man samlade folksagor, skrev nationella historieböcker, byggde monument och lyfte fram gamla kungar, hjältar och slag. I Sverige har historien om Gustav Vasa, stormaktstiden, vikingatiden och folkhemmet ibland använts för att skapa olika bilder av nationen. I andra länder har andra perioder och personer fått samma funktion. Historien blir då ett slags gemensamt minne som människor kan samlas kring. Nationalistiskt historiebruk kan skapa gemenskap, men det kan också bli farligt. Om nationens historia framställs som ren, enhetlig och överlägsen kan andra grupper ses som hot. Om gamla konflikter lyfts fram utan nyanser kan hat leva vidare. Om historien används för att säga att ett folk alltid har haft rätt till ett visst område kan det bidra till konflikter. Därför behöver nationalistiskt historiebruk granskas noggrant. Det är viktigt att fråga vilka som räknas in i berättelsen om nationen och vilka som ställs utanför. En nation är aldrig bara en sak. Den består av människor med olika bakgrund, språk, religioner, erfarenheter och minnen.

Historiebruk och identitet

Identitet handlar om hur människor förstår sig själva och vilka grupper de känner tillhörighet med. Historia spelar ofta en stor roll för identitet. Vi kan känna oss kopplade till en familj, en plats, ett språk, en religion, ett land, en minoritet, en klass, ett kön eller en politisk rörelse. Historia hjälper människor att svara på frågor som: Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vad har vi varit med om? Vad vill vi föra vidare? För många grupper som har utsatts för förtryck blir historien särskilt viktig. Att få sin historia erkänd kan vara ett sätt att få respekt. Samer, romer, judar, tornedalingar, sverigefinnar och andra minoriteter i Sverige har egna historiska erfarenheter som länge inte fått tillräckligt mycket plats i majoritetssamhällets berättelser. När dessa historier lyfts fram förändras också förståelsen av Sveriges historia. Identitetsskapande historiebruk kan ge människor stolthet och sammanhang. Men det kan också bli problematiskt om historien görs för enkel. En grupps historia är sällan en enda berättelse. Inom varje grupp finns skillnader, konflikter och förändringar. Alla samer har inte samma erfarenheter. Alla svenskar har inte samma historia. Alla arbetare, kvinnor, migranter eller religiösa grupper har inte levt likadant. Historia kan stärka identitet, men den bör också göra identiteten mer nyanserad. Den kan visa att människor alltid har varit mer blandade, rörliga och föränderliga än enkla berättelser påstår.

Minnesmärken och minnesdagar

Minnesmärken är platser, byggnader, statyer, stenar, monument eller museer som skapats för att människor ska minnas något. Minnesdagar fungerar på liknande sätt, men i tid i stället för på en fysisk plats. De återkommer varje år och påminner om en händelse eller en grupp människor. Ett minnesmärke kan hedra människor som dött i krig. Det kan minnas offer för folkmord. Det kan fira självständighet, demokrati eller motstånd. Det kan också vara en plats där människor samlas för sorg, eftertanke eller protest. Minnesmärken är aldrig helt neutrala. De visar vad ett samhälle, en grupp eller en stat tycker är viktigt att komma ihåg. Samtidigt visar de också vad som kanske inte fick plats. Om ett land har många statyer av kungar och generaler men få minnesmärken över arbetare, kvinnor, minoriteter eller civila offer säger det något om vilken historia som länge värderats högst. Minnesdagar fungerar på samma sätt. Förintelsens minnesdag den 27 januari är ett exempel på hur en historisk händelse används för att minnas offer och varna för antisemitism, rasism och folkmord. Nationaldagar används ofta för att skapa gemenskap kring en stat eller nation. Andra dagar kan uppmärksamma tidigare förtryck eller historiska rättighetskamper. När vi studerar minnesmärken och minnesdagar kan vi fråga: Vem eller vad ska minnas? Vem har bestämt det? Vilka känslor väcks? Vad berättas? Vad saknas?

När historia glöms bort

Historiebruk handlar inte bara om vad som minns. Det handlar också om vad som glöms bort. Ibland glöms saker av misstag. Källor försvinner, byggnader rivs, människor dör och berättelser slutar föras vidare. Men ibland glöms saker för att de är obekväma. Samhällen kan vilja glömma nederlag, brott, förtryck eller ansvar. En stat kan tona ner övergrepp mot minoriteter. En familj kan undvika att tala om svåra händelser. En stad kan bevara minnen av rikedom men inte av fattigdom. Ett land kan fira sina hjältar men inte prata lika mycket om dem som drabbades av samma utveckling. Glömska är därför också en del av historien. Det som saknas i berättelsen kan vara lika viktigt att undersöka som det som finns med. Historiker arbetar ofta med att synliggöra det som glömts bort. Det kan handla om kvinnors historia, barns historia, arbetarnas historia, minoriteters historia, koloniserade människors historia eller vardagslivets historia. När nya grupper och perspektiv lyfts fram förändras helhetsbilden. Det betyder inte att den gamla historien alltid var falsk. Men den var ofta ofullständig. Genom att undersöka det bortglömda blir historien rikare och mer rättvisande.

Missbruk av historia

Historia kan användas på sätt som är vilseledande eller skadliga. Då kan vi tala om missbruk av historia. Det sker när människor medvetet förvränger, utelämnar eller hittar på historia för att påverka andra. Ett vanligt sätt att missbruka historia är att välja ut bara de fakta som stödjer den egna åsikten. Om någon vill visa att en nation alltid varit stark och framgångsrik kan personen lyfta fram segrar men tysta ner nederlag, konflikter och orättvisor. Om någon vill skapa hat mot en grupp kan personen lyfta fram gamla konflikter men utelämna perioder av fred, samarbete och blandning. Ett annat sätt är att sprida historiska myter. Myter kan vara berättelser som känns sanna eller meningsfulla, men som inte håller när man granskar källorna. De kan handla om att ett folk alltid har varit rent och enhetligt, att en viss grupp alltid har varit fiender, eller att samhället var bättre förr på ett enkelt och problemfritt sätt. Historia kan också missbrukas genom förnekelse. Förintelseförnekelse är ett tydligt exempel. Trots mycket starka historiska bevis finns personer och grupper som försöker förneka eller förminska nazisternas folkmord. Det är inte en vanlig historisk tolkning, utan ett försök att förvränga historien. Därför är källkritik och historisk kunskap särskilt viktigt. Missbruk av historia fungerar ofta genom starka känslor. Det kan skapa stolthet, rädsla, ilska eller hat. Därför behöver vi lära oss att stanna upp och granska påståenden innan vi accepterar dem.

Att granska historiebruk

När vi granskar historiebruk kan vi använda några enkla men viktiga frågor. Först behöver vi fråga vilken historia som används. Handlar det om en person, en händelse, en epok, ett krig, en symbol eller en grupp? Sedan behöver vi fråga vem som använder historien. Är det en politiker, ett företag, en filmskapare, en stat, en förening, en privatperson eller ett museum? Därefter behöver vi fråga varför historien används. Är syftet att undervisa, underhålla, sälja, skapa stolthet, väcka sorg, kräva rättvisa, påverka politiskt eller skapa gemenskap? Ofta finns flera syften samtidigt. Vi behöver också fråga hur historien används. Är den nyanserad eller förenklad? Bygger den på källor? Finns flera perspektiv? Vilka känslor väcker den? Vilka människor får synas? Vilka saknas? Till sist behöver vi fråga vilka konsekvenser historiebruket kan få. Hjälper det människor att förstå? Skapar det gemenskap? Osynliggör det någon? Sprider det hat? Gör det historien mer begriplig eller mer förvrängd? Att granska historiebruk betyder alltså inte att man ska vara misstänksam mot allt historieberättande. Det betyder att man ska vara medveten om att historia alltid används i ett sammanhang.

Ett exempel: vikingar i nutiden

Vikingatiden är ett bra exempel på historiebruk eftersom den används på många olika sätt. I turistbranschen används vikingar för att locka besökare till museer, marknader och historiska platser. Där kan människor prova hantverk, se skepp, äta mat inspirerad av tiden eller lära sig om vikingatida resor. Det kan vara ett kommersiellt historiebruk, men också ett pedagogiskt. I populärkulturen används vikingar i filmer, serier och spel. Där framställs de ofta som starka krigare med dramatiska kläder, vapen och konflikter. Det kan skapa intresse, men bilden blir ofta förenklad. Vikingatiden handlade inte bara om plundring. Den handlade också om jordbruk, handel, familjeliv, hantverk, lagar, religiös förändring och kontakter med andra delar av världen. I nationalistiskt historiebruk har vikingar ibland använts för att skapa stolthet över nordisk styrka och självständighet. I mer extrema sammanhang har vikingasymboler även missbrukats av rasistiska eller högerextrema grupper. Då används historien på ett sätt som förvränger den. Vikingatidens människor levde i en värld av resor, handel, slaveri, våld, kulturmöten och förändring. De passar dåligt in i enkla moderna idéer om renhet eller enhetlighet. Vikingatiden visar därför hur samma historia kan användas för lärande, underhållning, turism, identitet och propaganda. Det är just därför historiebruk är viktigt att förstå.

Ett exempel: andra världskriget i politiska jämförelser

Andra världskriget används ofta i politiska debatter. Människor jämför nutida ledare med Hitler, beskriver konflikter som “ett nytt München” eller säger att världen måste lära av 1930-talet. Sådana jämförelser kan ibland hjälpa människor att se faror, men de kan också bli för enkla. Andra världskriget och nazismen var extrema historiska händelser med särskilda orsaker och konsekvenser. Om varje politisk motståndare jämförs med Hitler förlorar jämförelsen sin mening. Då blir historien mer ett slagord än ett sätt att förstå. Samtidigt finns det viktiga lärdomar från mellankrigstiden och andra världskriget. Vi kan studera hur demokratier försvagades, hur propaganda användes, hur minoriteter gjordes till syndabockar, hur hat normaliserades och hur människor steg för steg drogs in i system av våld. Men för att sådana jämförelser ska vara användbara måste de vara noggranna. Historiebruk i politiska jämförelser kräver därför ansvar. Vi behöver fråga: Vad är faktiskt likt? Vad är annorlunda? Hjälper jämförelsen oss att förstå, eller används den bara för att vinna en debatt?

Historia, moral och ansvar i skolan

När vi läser historia i skolan möter vi många svåra ämnen: krig, slaveri, kolonialism, diktatur, folkmord, rasism, fattigdom och förtryck. Det kan väcka starka känslor. Det ska det ibland göra. Historia handlar om verkliga människor, inte bara om begrepp och årtal. Men skolans uppgift är inte bara att väcka känslor. Den är också att bygga förståelse. Vi behöver lära oss att hålla två saker i huvudet samtidigt. Vi ska kunna se att något var fel, och samtidigt undersöka hur det kunde hända. Vi ska kunna känna med offren, och samtidigt analysera förövare, åskådare, maktstrukturer och motstånd. Vi ska kunna minnas, men också tänka kritiskt. Det är här historiebruk och källkritik möts. När vi förstår hur historia används kan vi bättre ta ansvar för hur vi själva talar om det förflutna. Vi kan undvika förenklingar. Vi kan ställa bättre frågor. Vi kan se när någon försöker manipulera oss med historia. Historia i skolan handlar därför inte bara om att lära sig vad som hände. Det handlar om att bli bättre på att förstå hur berättelser om det förflutna skapas och används.

Sammanfattning

Historiebruk betyder att historia används i nutiden. Det kan ske i familjer, politik, reklam, film, spel, museer, minnesdagar och offentliga debatter. Historia kan användas för att skapa identitet, minnas svåra händelser, kräva rättvisa, undervisa, underhålla, sälja produkter eller påverka politiskt. Det finns många typer av historiebruk. Personligt historiebruk handlar om människors egna minnen och släkthistoria. Existentiellt historiebruk hjälper människor att förstå lidande, överlevnad och identitet. Moraliskt historiebruk lyfter fram ansvar och orättvisor. Politiskt och ideologiskt historiebruk använder historia för att påverka samhället och människors världsbild. Vetenskapligt historiebruk undersöker det förflutna med hjälp av källor och metoder. Kommersiellt historiebruk använder historia för att sälja eller underhålla. Historiebruk kan vara värdefullt, men det kan också missbrukas. Historia kan förenklas, förvrängas eller användas för att skapa hat och fiendebilder. Därför behöver vi kunna granska historiebruk. Vi behöver fråga vilken historia som används, vem som använder den, varför den används, hur den framställs och vilka konsekvenser användningen kan få. Att förstå historiebruk gör oss bättre på att läsa både historieböcker och vår egen samtid. Det hjälper oss att se att historia inte bara handlar om det förflutna. Historia är också något människor använder här och nu.

Viktiga begrepp

historiebruk personligt historiebruk existentiellt historiebruk moraliskt historiebruk politiskt historiebruk ideologiskt historiebruk vetenskapligt historiebruk kommersiellt historiebruk identitet minne kollektivt minne minnesmärke minnesdag nationalism propaganda myt förnekelse förintelseförnekelse populärkultur turism symbol staty museum historisk tolkning historiskt ansvar källkritik perspektiv missbruk av historia