Historia

Kapitel 3: Historiebruk – hur används historia?

Historia finns inte bara i böcker och på lektioner. Den finns i filmer, spel, museer, statyer, minnesdagar, politiska tal, släktberättelser, sportklubbars symbo

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

HistoriebrukKollektivt minneNationalismPropagandaKällkritikMinnesmärkeMinnesdagMonumentMuseum

Historia finns överallt

Historia finns inte bara i böcker och på lektioner. Den finns i filmer, spel, museer, statyer, minnesdagar, politiska tal, släktberättelser, sportklubbars symboler, stadsnamn, nationalsånger, reklam och sociala medier. Ofta möter vi historia utan att tänka på det. När en film skildrar romarriket, andra världskriget eller vikingatiden använder den historia. När ett land firar sin nationaldag använder det historia. När en stad bevarar gamla byggnader använder den historia. När politiker säger att vi måste “lära av historien” använder de också historia. Ibland görs det för att skapa förståelse. Ibland för att väcka känslor. Ibland för att påverka människor. Det kallas historiebruk. Historiebruk betyder att historia används på olika sätt och för olika syften. Det handlar alltså inte bara om vad som har hänt, utan om hur människor i efterhand använder det förflutna. Det kan låta enkelt, men historiebruk är en viktig del av historieämnet. När vi förstår historiebruk kan vi bättre se varför vissa händelser lyfts fram medan andra glöms bort. Vi kan också förstå varför samma historiska händelse kan betyda olika saker för olika människor. För en person kan en staty på ett torg vara ett viktigt minne av en historisk hjälte. För en annan person kan samma staty påminna om kolonialism, krig eller förtryck. För en tredje person är statyn kanske bara något man går förbi på väg till bussen. Historien finns där, men den används och förstås på olika sätt.

Skillnaden mellan historia och historiebruk

Historia handlar om kunskap om det förflutna. Vi undersöker källor, försöker förstå orsaker och konsekvenser och bygger förklaringar om hur människor och samhällen förändrats. Historiebruk handlar om hur denna historia används i nutiden. Om vi studerar franska revolutionen som historisk händelse frågar vi vad som hände 1789, varför revolutionen bröt ut, vilka grupper som deltog och vilka konsekvenser revolutionen fick. Om vi studerar historiebruk frågar vi i stället hur franska revolutionen har använts senare. Varför har människor hyllat revolutionens idéer om frihet och jämlikhet? Varför har andra varnat för revolutionens våld? Hur har revolutionens symboler använts i politik, konst och populärkultur? Samma sak gäller vikingatiden. Som historia handlar vikingatiden om människor i Norden under ungefär 700–1000-talet, om handel, resor, gårdar, hantverk, plundring, bosättningar, religion och samhällsförändringar. Som historiebruk handlar vikingatiden om hur människor i senare tider har använt bilden av vikingar. Vikingar har använts för att skapa nationell stolthet, sälja produkter, bygga turistmål, skapa filmer och spel, men också ibland för politiska och nationalistiska budskap. Historiebruk kan alltså vara oskyldigt, lärorikt, kommersiellt, politiskt eller problematiskt. Därför behöver vi kunna granska det.

Varför människor använder historia

Människor använder historia eftersom det förflutna ger mening åt nutiden. Historia kan förklara varifrån vi kommer, varför samhället ser ut som det gör och vilka erfarenheter människor delar. Den kan skapa gemenskap, men också konflikt. En familj kan använda historia när den berättar om släktingar som flyttade, arbetade hårt, överlevde krig eller byggde upp ett nytt liv. Då blir historien personlig. Den hjälper människor att förstå sin identitet. Ett land kan använda historia när det firar självständighet, minns krig eller berättar om viktiga reformer. Då blir historien nationell. Den kan skapa känslan av att människor hör ihop. En politisk rörelse kan använda historia för att visa att den står på rätt sida av utvecklingen. Den kan peka på tidigare orättvisor och säga: “Det här får inte hända igen.” Men den kan också använda historien för att skapa fiendebilder eller förenkla svåra frågor. Företag kan använda historia för att sälja produkter. Ett företag kan säga att det har funnits sedan 1800-talet för att skapa känslan av tradition och kvalitet. Ett dataspel kan använda medeltiden eller andra världskriget för att skapa spänning och miljö. En stad kan använda sin historia för att locka turister. Historia används alltså för att minnas, förklara, övertyga, sälja, underhålla och skapa identitet. Det betyder inte att allt historiebruk är fel. Men det betyder att vi behöver fråga vilket syfte historien används för.

Personligt historiebruk

Personligt historiebruk handlar om hur individer och familjer använder historia för att förstå sig själva. Det kan vara släktforskning, gamla fotografier, berättelser från äldre släktingar, minnen från en flykt, en flytt, ett arbete eller ett hem som inte längre finns kvar. En person som söker efter sin släkts historia kanske hittar en gammal kyrkbok, ett brev, ett fotografi eller en anteckning om en släkting som emigrerade till Amerika. Då blir historien inte bara något stort och avlägset. Den blir nära. Den handlar om människor vars beslut gjorde att man själv finns där man finns i dag. Personligt historiebruk kan också handla om svåra minnen. En familj kan bära på berättelser om krig, förföljelse, fattigdom, migration eller förlust. Sådana minnen kan vara viktiga för identiteten, men de kan också vara smärtsamma. Ibland förs de vidare i många generationer. Det personliga historiebruket visar att historia inte bara finns på nationell nivå. Den finns i hem, album, berättelser och platser. Samtidigt behöver även personliga berättelser förstås som en del av större sammanhang. En släktings flytt från landsbygden till staden kan kopplas till industrialisering. En flykt från ett land kan kopplas till krig eller diktatur. En gammal skolbild kan berätta något om utbildning, klass, könsroller och samhällsförändring. Det personliga och det stora historiska hänger ofta ihop.

Existentiellt historiebruk – att förstå lidande och överlevnad

Ibland används historia för att hantera svåra erfarenheter. Det kan handla om krig, folkmord, fördrivning, förtryck, naturkatastrofer eller andra händelser där människor har förlorat mycket. Då talar man ibland om existentiellt historiebruk. Ordet existentiellt handlar om livets stora frågor: vem man är, vad man har varit med om, vad som är meningsfullt och hur man kan leva vidare efter något svårt. För människor som har överlevt krig eller förföljelse kan historien vara ett sätt att vittna. Att berätta blir ett sätt att säga: “Detta hände. Vi fanns. Det får inte glömmas.” Förintelsens överlevande är ett tydligt exempel. Många som överlevde nazisternas folkmord på Europas judar har berättat om sina erfarenheter i intervjuer, böcker, filmer och museer. Deras berättelser hjälper andra att förstå vad som hände, men de fyller också en djupare funktion. De bevarar minnet av människor som mördades och ger de överlevande möjlighet att vittna om det de varit med om. Existentiellt historiebruk finns också hos grupper som förlorat land, språk eller kultur genom kolonialism och tvångsförflyttning. Genom att berätta sin historia kan människor återta en del av sin identitet och kräva att deras erfarenheter erkänns. Det visar att historia inte alltid är neutral och avlägsen. Ibland handlar den om sorg, värdighet och mänskligt ansvar.

Moraliskt historiebruk – att peka på rätt och fel

Moraliskt historiebruk innebär att historia används för att visa på orättvisor, ansvar eller skuld. Det kan handla om att lyfta fram brott som tidigare tystats ner, att kräva ursäkter eller att hedra människor som utsatts för förtryck. När man talar om slavhandelns konsekvenser, kolonialismens våld, övergrepp mot urfolk eller staters ansvar under krig använder man ofta historia moraliskt. Syftet är inte bara att berätta vad som hände, utan att visa att det som hände var fel och att det fortfarande kan ha betydelse. Ett exempel är diskussioner om hur samhällen ska minnas kolonialism. I vissa länder har statyer av personer kopplade till slavhandel eller kolonialt våld blivit ifrågasatta. För vissa representerar statyerna historiska personer som varit viktiga för nationens utveckling. För andra representerar de förtryck, rasism och lidande. När människor kräver att statyer flyttas, förklaras bättre eller tas bort använder de historia moraliskt. De säger att ett samhälle måste granska vilka personer det hedrar. Moraliskt historiebruk kan vara viktigt, eftersom det kan ge röst åt människor som tidigare osynliggjorts. Men även här behövs noggrannhet. Om historien används för att döma måste vi först förstå vad som faktiskt hände, vilka källor som finns och hur olika människor påverkades. Det handlar alltså inte om att förenkla historien till hjältar och skurkar. Det handlar om att våga se ansvar, makt och konsekvenser.

Politiskt historiebruk – historia som maktmedel

Politiskt historiebruk betyder att historia används för att påverka människors åsikter, beslut eller känslor i politiska frågor. Det kan göras av stater, partier, rörelser, organisationer eller enskilda debattörer. Politiker använder ofta historia. De kan hänvisa till tidigare kriser för att varna för något. De kan lyfta fram nationella framgångar för att skapa stolthet. De kan påminna om tidigare förtryck för att kräva förändring. Men de kan också välja ut vissa delar av historien och utelämna andra. Ett land kan till exempel berätta sin historia som en berättelse om mod, frihet och sammanhållning. Det kan vara sant i vissa delar, men om berättelsen samtidigt tystar ner förtryck, minoriteters erfarenheter eller svåra misstag blir den ofullständig. Då används historia för att skapa en viss bild av nationen. Politiskt historiebruk kan också skapa fiendebilder. En grupp kan påstå att “vi” alltid har varit hotade av “dem”, och använda gamla konflikter för att skapa rädsla eller hat i nutiden. I sådana fall kan historia bli farlig. Den kan göra det lättare att rättfärdiga diskriminering, våld eller krig. Samtidigt kan politiskt historiebruk också användas demokratiskt. När människor hänvisar till kampen för rösträtt, arbetarrättigheter eller mänskliga rättigheter kan historien ge kraft åt nya krav på rättvisa. Skillnaden ligger ofta i hur historien används: öppet och nyanserat, eller förenklat och manipulativt.

Ideologiskt historiebruk – historia som världsbild

Ideologiskt historiebruk liknar politiskt historiebruk, men handlar mer om stora idéer och världsbilder. En ideologi är ett system av idéer om hur samhället är och hur det borde vara. Liberalism, konservatism, socialism, nationalism och feminism är exempel på ideologier. När historia används ideologiskt blir det förflutna ett sätt att visa att en viss samhällssyn är riktig. En socialistisk rörelse kan lyfta fram arbetarnas kamp under industrialiseringen och säga att historien visar behovet av jämlikhet och ekonomisk rättvisa. En liberal rörelse kan lyfta fram kampen för yttrandefrihet, näringsfrihet och individens rättigheter. En nationalistisk rörelse kan lyfta fram nationens gemensamma språk, kultur och historiska segrar. Ideologiskt historiebruk behöver inte vara fel. Alla människor tolkar historien utifrån vissa frågor och värderingar. Problemet uppstår när ideologin styr så starkt att fakta pressas in i en färdig mall. Då blir historien inte längre ett undersökande ämne, utan ett verktyg för att bekräfta det man redan tycker. Ett tydligt exempel är nazismens användning av historia. Nazisterna skapade en falsk och rasistisk berättelse om “ariska” folk, tysk storhet och judar som fiender. De använde historia, myter och pseudovetenskap för att ge sin ideologi ett sken av sanning. Här blev historiebruket en del av ett system som ledde till förföljelse, krig och folkmord. Därför är det viktigt att fråga: Används historien för att förstå, eller för att bevisa en färdig ideologisk poäng?

Vetenskapligt historiebruk – att undersöka det förflutna

Vetenskapligt historiebruk är det historiebruk som historiker, arkeologer och forskare försöker arbeta med. Det handlar om att undersöka det förflutna systematiskt med hjälp av källor, metoder och kritiska frågor. Det vetenskapliga historiebruket försöker vara noggrant. Det bygger på källkritik, öppenhet och beredskap att ändra tolkningar när nya källor eller bättre förklaringar kommer fram. Det betyder inte att forskare alltid är helt neutrala eller alltid är överens. Men det betyder att deras påståenden måste kunna granskas. Om en historiker skriver om romarriket behöver hon eller han visa vilka källor tolkningen bygger på. Det kan vara texter, inskriptioner, arkeologiska fynd, mynt, byggnader eller andra forskares arbeten. Om en annan historiker tolkar materialet annorlunda kan de diskutera frågan med hjälp av argument och källor. Vetenskapligt historiebruk är viktigt eftersom det hjälper oss att skilja mellan välgrundad kunskap och lösa påståenden. Det betyder inte att historien blir slutgiltigt färdig. Nya frågor kan ställas. Nya perspektiv kan lyftas fram. Nya fynd kan förändra bilden. Men förändringen sker genom undersökning, inte genom att någon bara hittar på. I en lärobok används ofta vetenskapligt historiebruk, men anpassat för elever. Texten ska inte visa all forskning bakom varje mening, men den ska bygga på historisk kunskap och rimliga tolkningar.