Kapitel 34. Judendomen i modern tid – diaspora, antisemitism och nya identiteter

En gammal tradition i en modern värld

Judendomen är en mycket gammal religion, men den finns också i en modern värld. Det betyder att gamla texter, högtider och traditioner hela tiden möter nya frågor. Hur ska judar leva i moderna demokratiska samhällen? Hur ska religiösa regler tolkas när tekniken förändras? Vad betyder judisk identitet för någon som är sekulär? Hur påverkas judiskt liv av antisemitism, Förintelsen, staten Israel och livet i diaspora?

Judendomen i modern tid handlar därför både om kontinuitet och förändring. Vissa judar försöker bevara traditionen så nära tidigare former som möjligt. Andra tolkar traditionen friare och betonar kultur, etik eller identitet. Men även när judar lever mycket olika finns ofta gemensamma band: Torah, historien, högtiderna, språken, minnet, familjen och känslan av att tillhöra ett folk.

Emancipation – att bli medborgare

Under stora delar av Europas historia levde judar som minoritet med begränsade rättigheter. De kunde vara utestängda från vissa yrken, bostadsområden, universitet och politiska rättigheter. I många städer tvingades judar bo i särskilda områden. De kunde också utsättas för särskilda skatter, förbud och misstänksamhet. Under 1700- och 1800-talen förändrades detta i många europeiska länder. I samband med upplysningen och nya idéer om medborgarskap började judar på flera håll få större rättigheter. Denna process kallas emancipation. Det betyder ungefär frigörelse eller att få fullare medborgerliga rättigheter. Emancipationen gav nya möjligheter. Judar kunde i större utsträckning studera, arbeta, flytta, delta i politik och vara en del av samhället runt omkring. Men den skapade också nya frågor. Hur skulle judar bevara sin tradition när de blev mer integrerade i majoritetssamhället? Skulle man tala landets språk i gudstjänsten? Skulle gamla klädregler och matregler följas på samma sätt? Skulle judendom framför allt vara religion, kultur eller folk?

Assimilation och bevarande

När en minoritetsgrupp lever i ett större samhälle uppstår ofta frågor om assimilation. Assimilation betyder att en grupp gradvis anpassar sig så mycket till majoritetssamhället att vissa egna traditioner försvagas eller försvinner. För många judar blev moderniteten därför dubbel. Den kunde ge frihet, utbildning och nya möjligheter. Men den kunde också leda till att judisk kunskap, språk och religiös praktik blev svagare. Olika judiska grupper svarade på detta på olika sätt. Ortodox judendom betonade vikten av att hålla fast vid halakha och traditionen. Reformjudendom ville anpassa judiskt liv till moderniteten. Konservativ judendom försökte bevara traditionen men samtidigt erkänna historisk förändring. Sekulära judar kunde se judisk identitet mer som kultur, historia och folk.

Antisemitism – hat mot judar

Antisemitism betyder fientlighet, fördomar eller hat mot judar som grupp. Antisemitism har funnits i många former genom historien. Den kan vara religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller rasistisk. I äldre kristna samhällen kunde judar anklagas för att inte ha accepterat Jesus som Messias. Sådana religiösa fördomar bidrog till diskriminering och våld. Under medeltiden spreds också falska anklagelser mot judar. Judar kunde anklagas för sådant de inte hade gjort, till exempel att orsaka sjukdomar, förgifta brunnar eller hota kristna samhällen.

I modern tid förändrades antisemitismen. Den blev ofta mer nationalistisk och rasistisk. Judar sågs inte bara som en religiös grupp, utan som en påstådd främmande och farlig grupp även när de var sekulära eller helt integrerade i samhället. Detta gjorde antisemitismen särskilt farlig. Om hatet riktas mot människor som grupp, inte mot vad de tror eller gör, blir det svårt att skydda sig genom att anpassa sig.