Historia

Kapitel 13: Industrialiseringen i Storbritannien, Europa och Sverige

Under större delen av historien levde de flesta människor av jordbruk. De bodde på landsbygden, arbetade nära årstidernas rytm och producerade mycket av det de

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

DemokratiKolonialismKapitalismSocialismGlobalt systemVälfärdsstatStormakterKapitel 13När arbeteVad betyder industrialiseringJordbrukets förändringTextilindustrinÅngmaskinen och den nyaJärn kol och maskinerFabriken och den nya

När arbete, tid och samhälle förändrades

Under större delen av historien levde de flesta människor av jordbruk. De bodde på landsbygden, arbetade nära årstidernas rytm och producerade mycket av det de behövde i hemmet eller i den lokala byn. Kläder kunde spinnas och vävas i hushållet. Redskap tillverkades av lokala hantverkare. Maten kom från åkrar, djur, skog, sjöar och handel på nära håll. För många människor förändrades livet långsamt från generation till generation. Men från slutet av 1700-talet började detta förändras på djupet. Först i Storbritannien, senare i andra delar av Europa och världen, växte ett nytt slags samhälle fram: industrisamhället. I stället för att varor främst tillverkades för hand i hem och små verkstäder började de produceras i fabriker med maskiner. I stället för att människor arbetade efter solens uppgång, väder och årstider började arbetet styras av klockan, arbetsdagen och fabrikens tempo. I stället för att de flesta bodde på landsbygden flyttade allt fler till städer. Denna förändring kallas industrialiseringen. Det var inte en enda uppfinning eller en händelse under ett år. Det var en lång process där jordbruk, teknik, energi, transporter, handel, kapital, arbete och befolkning förändrades tillsammans. Industrialiseringen skapade enorma möjligheter. Fler varor kunde tillverkas snabbare och billigare. Transporter blev effektivare. Städer växte. Nya yrken uppstod. Ekonomin blev större. Med tiden ökade också levnadsstandarden för många människor. Men industrialiseringen hade också stora kostnader. Fabriksarbete kunde vara farligt och monotont. Barn arbetade långa dagar. Städerna blev trånga, smutsiga och sjukdomsdrabbade. Skillnaderna mellan rika fabriksägare och fattiga arbetare blev tydliga. Naturen påverkades av gruvor, rök, avfall och ett växande behov av kol, järn och råvaror. Industrialiseringen var därför en av de största förändringarna i människans historia. Den förändrade inte bara hur människor arbetade. Den förändrade hur människor bodde, reste, tänkte, organiserade sig och såg på framtiden.

Vad betyder industrialisering?

Industrialisering betyder att ett samhälle går från att främst vara ett jordbrukssamhälle till att bli ett industrisamhälle. I ett jordbrukssamhälle arbetar de flesta med att producera mat. I ett industrisamhälle arbetar en stor del av befolkningen i fabriker, gruvor, transporter, handel, kontor och tjänster. Maskiner, energi och storskalig produktion får större betydelse. Det betyder inte att jordbruket försvinner. Människor behöver fortfarande mat. Men jordbruket förändras. Färre människor kan producera mer mat genom bättre redskap, nya metoder och effektivare organisation. När färre behövs på landsbygden kan fler arbeta i andra delar av ekonomin. Industrialisering handlar också om energi. Före industrialiseringen kom mycket energi från människors muskler, djur, vattenhjul, vindkraft och ved. Under industrialiseringen blev kol och ångkraft avgörande. Senare kom elektricitet, olja och förbränningsmotorer att förändra samhället ännu mer. En annan viktig del är fabriken. En fabrik är en arbetsplats där många människor arbetar tillsammans med maskiner för att producera varor. Fabriken skiljer sig från hantverksverkstaden. I en hantverksverkstad kunde en person eller en liten grupp tillverka hela produkten. I fabriken delades arbetet upp i moment. En person gjorde kanske samma rörelse om och om igen. Produktionen blev snabbare, men arbetet blev ofta mer styrt och enformigt. Industrialisering handlar därför både om teknik och om människor. Maskinerna var viktiga, men de fungerade bara därför att människor byggde dem, ägde dem, arbetade vid dem, transporterade råvaror till dem och köpte varorna som producerades.

Varför började industrialiseringen i Storbritannien?

Industrialiseringen började i Storbritannien under 1700-talet. Det fanns inte en enda orsak. Flera faktorer samverkade. För det första hade Storbritannien god tillgång till kol och järnmalm. Kol blev den viktigaste energikällan under den tidiga industrialiseringen. Järn behövdes till maskiner, räls, broar, verktyg och byggnader. Att dessa resurser fanns relativt nära varandra gjorde utvecklingen lättare. För det andra hade Storbritannien ett jordbruk som redan förändrats. Genom nya jordbruksmetoder, större gårdar, växelbruk och bättre redskap ökade produktionen. Detta brukar ibland kallas den agrara revolutionen. När jordbruket blev effektivare kunde befolkningen växa, och fler människor kunde lämna landsbygden för att arbeta i städer och fabriker. För det tredje hade Storbritannien en växande befolkning. Fler människor betydde fler arbetare, men också fler konsumenter. En större befolkning behövde kläder, verktyg, husgeråd, transporter och mat. Det skapade marknader för industriprodukter. För det fjärde hade Storbritannien kapital. Kapital betyder pengar, maskiner, byggnader och andra resurser som kan användas för att starta och utveckla företag. Genom handel, kolonier, slavhandel, sjöfart och jordbruk hade brittiska handelsmän och jordägare samlat stora rikedomar. En del av dessa kunde investeras i fabriker, gruvor, kanaler och järnvägar. För det femte hade Storbritannien politiska och juridiska förhållanden som gynnade företagande. Äganderätten var stark, banker och krediter utvecklades, och uppfinnare kunde få patent på sina uppfinningar. Ett patent gav uppfinnaren rätt att tjäna pengar på sin idé under en viss tid. Det kunde uppmuntra teknisk utveckling. För det sjätte hade Storbritannien ett imperium och starka handelskontakter. Råvaror kunde hämtas från kolonier och andra delar av världen. Bomull från plantager i Amerika blev till exempel avgörande för textilindustrin. Samtidigt kunde brittiska varor säljas på marknader långt utanför Storbritannien. Industrialiseringen började alltså inte i Storbritannien för att britter var “smartare” än andra. Den började där därför att naturresurser, jordbruksförändringar, kapital, handel, teknik, befolkning och politiska förutsättningar råkade samverka på ett särskilt sätt.

Jordbrukets förändring

Innan fabrikerna kunde växa behövde jordbruket förändras. Om nästan alla människor måste arbeta på åkrarna för att få fram mat finns det inte tillräckligt med arbetskraft för fabriker, gruvor och städer. Därför var den agrara revolutionen en viktig bakgrund till industrialiseringen. I Storbritannien slogs många små jordlotter samman till större sammanhängande gårdar. Denna process kallas enclosure, eller inhägnad. Marken som tidigare kunde ha brukats gemensamt av bybor stängslades in och blev privat egendom. För stora jordägare kunde detta öka effektiviteten. De kunde införa nya metoder, experimentera med grödor och använda marken mer rationellt. Men för många fattiga bönder och torpare blev utvecklingen svår. De förlorade tillgången till gemensam mark där de tidigare kunnat låta djur beta, samla ved eller odla små mängder. När de inte längre kunde försörja sig på landsbygden tvingades de söka arbete någon annanstans. Många flyttade till städer och blev en del av den växande arbetarklassen. Jordbruket förändrades också genom nya metoder. Växelbruk gjorde att marken kunde användas mer effektivt. I stället för att låta delar av jorden ligga i träda kunde man odla olika grödor i en ordning som bevarade jordens näring. Fodergrödor gjorde det möjligt att hålla fler djur över vintern. Fler djur gav mer gödsel, vilket förbättrade jordarna. Detta ökade matproduktionen och bidrog till befolkningstillväxt. Men det skapade också social förändring. Jordbruket blev mer marknadsinriktat och mindre bundet till gamla bygemenskaper. Landsbygden blev inte bara en plats där människor bodde kvar som förr. Den blev en del av en större ekonomisk omvandling.

Textilindustrin – den första stora industrin

Den första stora industrin i Storbritannien var textilindustrin. Textilier betyder tyg och kläder. Alla människor behövde kläder, och efterfrågan på tyg var stor. Före industrialiseringen tillverkades mycket tyg i hemmen genom hemindustri. En köpman kunde lämna ut ull eller bomull till familjer på landsbygden. Någon spann tråd, någon annan vävde tyg, och köpmannen hämtade sedan den färdiga varan. Men detta system hade begränsningar. Produktionen var utspridd, långsam och svår att kontrollera. När nya maskiner uppfanns förändrades allt. Spinning Jenny, uppfunnen av James Hargreaves på 1760-talet, gjorde att en person kunde spinna flera trådar samtidigt. Richard Arkwrights water frame använde vattenkraft för att driva spinnmaskiner. Samuel Cromptons mule kombinerade tidigare tekniker och gav starkare och finare garn. Senare gjorde den mekaniska vävstolen det möjligt att väva tyg snabbare. Dessa maskiner var ofta för stora och dyra för att användas i vanliga hem. De behövde samlas i särskilda byggnader där kraften kunde kontrolleras. Först användes vattenkraft, så fabriker byggdes ofta vid floder. Senare kunde ångmaskiner driva maskinerna, och då kunde fabriker placeras närmare kol, städer och arbetskraft. Bomullen blev särskilt viktig. Den var lättare att bearbeta med maskiner än ull och kunde bli till billiga tyger. Men bomullsindustrin var nära kopplad till slavarbete. Mycket av bomullen kom från plantager i Amerika där förslavade människor arbetade. Industrialiseringen i Storbritannien byggde därför delvis på ett globalt system av kolonialism och slaveri. Textilindustrin visar hur maskiner, råvaror, handel, kapital och arbetskraft hängde ihop. En fabrik i Manchester kunde vara beroende av bomull från den amerikanska södern, maskiner byggda av brittiskt järn, kol från gruvor och arbetare som flyttat från landsbygden.

Ångmaskinen och den nya energin

Ångmaskinen blev en av industrialiseringens viktigaste uppfinningar. Den gjorde det möjligt att använda kol som energikälla på ett nytt sätt. Tidiga ångmaskiner användes först för att pumpa vatten ur gruvor. Det var viktigt eftersom gruvorna blev djupare när efterfrågan på kol ökade. Vatten fyllde gångarna, och utan pumpar kunde gruvdriften inte fortsätta. James Watt förbättrade ångmaskinen på 1700-talet så att den blev mer effektiv och kunde användas till fler uppgifter. Med ångkraft kunde maskiner drivas även där det inte fanns starka vattenfall. Det gjorde fabriker mer flexibla. Ångmaskinen kunde också användas i lokomotiv och ångfartyg, vilket förändrade transporterna. Ångkraften förändrade människans relation till energi. Tidigare var produktionen ofta beroende av naturens rytmer: vind, vattenflöden, djur och mänsklig muskelkraft. Med kol kunde människor frigöra enorma mängder lagrad energi ur marken. Det gav en helt ny kraft åt produktionen. Men denna nya energi hade också konsekvenser. Kolgruvor var farliga arbetsplatser. Gruvarbetare riskerade ras, explosioner, sjukdomar och utslitning. Förbränning av kol skapade rök och sot. Industristäder fick smutsig luft, svarta byggnader och förorenat vatten. Den industriella ekonomin byggde på fossil energi, vilket långt senare skulle bli en avgörande orsak till klimatförändringar. Ångmaskinen var alltså både en symbol för tekniskt framsteg och början på ett nytt beroende av fossila bränslen.

Järn, kol och maskiner

Industrialiseringen hade inte varit möjlig utan järn och kol. Järn behövdes till maskiner, verktyg, räls, broar, fartyg och byggnader. Kol behövdes som bränsle. De två hörde nära samman. För att framställa järn krävdes höga temperaturer. Tidigare hade träkol använts, men när efterfrågan ökade räckte skogarna inte till. I Storbritannien började man använda koks, ett bränsle framställt av stenkol, i järnframställningen. Det gjorde det möjligt att producera mer järn. Bättre järnproduktion gjorde det möjligt att bygga starkare maskiner. Starkare maskiner gjorde det möjligt att gräva djupare gruvor, pumpa mer vatten, bygga bättre ångmaskiner och skapa större fabriker. När järnvägarna senare byggdes krävdes enorma mängder järn till räls, broar, lok och vagnar. Detta visar hur industrialiseringen förstärkte sig själv. Mer kol gav mer energi. Mer energi gav mer järnproduktion. Mer järn gav bättre maskiner och transporter. Bättre transporter gjorde det lättare att frakta kol och järn. På det sättet skapades en kedja där varje del drev på de andra. Men även här fanns mänskliga kostnader. Gruvarbetare och järnarbetare hade ofta hårda och farliga villkor. Arbetsdagarna var långa. Lönerna kunde vara låga. Barn kunde arbeta i gruvor eftersom de var små nog att ta sig genom trånga gångar. Kvinnor och män arbetade i miljöer som slet på kroppen. Industrins styrka byggde alltså på både teknik och mänskligt arbete.

Fabriken och den nya arbetsdisciplinen

Fabriken förändrade arbetets villkor. I jordbrukssamhället var arbetet hårt, men det följde ofta årstider, väder och dagsljus. I hemindustrin kunde familjer i viss mån styra sin arbetstakt, även om de var beroende av köpmän och inkomster. I fabriken styrdes arbetet av maskiner, klockor och förmän. Arbetarna behövde komma i tid, arbeta bestämda timmar och följa fabrikens regler. Sen ankomst, pauser eller misstag kunde bestraffas med löneavdrag. Fabrikens rytm var mekanisk. Maskinen stannade inte för att arbetaren var trött. Det var en stor kulturell förändring. Tid blev pengar på ett nytt sätt. Klockan blev ett redskap för disciplin. Arbetsdagen kunde vara tolv, fjorton eller till och med sexton timmar, särskilt i den tidiga industrialiseringen. Arbetsmiljön var ofta bullrig, dammig, varm och farlig. För fabriksägaren innebar fabriken kontroll. Genom att samla arbetare och maskiner på samma plats kunde produktionen övervakas. Genom arbetsdelning kunde varje moment göras snabbare. Genom maskiner kunde produktionen öka. För arbetaren innebar fabriken både lön och beroende. Lönearbete betyder att man säljer sin arbetskraft mot betalning. Det gav människor möjlighet att försörja sig utan egen jord, men gjorde dem också beroende av arbetsgivaren. Om fabriken stängde, lönen sänktes eller arbetaren blev sjuk kunde familjen hamna i nöd. Fabriken skapade därför en ny samhällsgrupp: industriarbetarklassen.

Barnarbete och familjens ekonomi

Barnarbete var vanligt under den tidiga industrialiseringen. Det kan kännas svårt att förstå i dag, men för fattiga familjer var barnens inkomster ofta nödvändiga. Om föräldrarna tjänade för lite behövde barnen bidra till mat och hyra. Fabriksägare anställde barn eftersom de var billigare än vuxna och kunde utföra vissa uppgifter vid maskiner. I textilfabriker kunde barn knyta trådar, krypa under maskiner och rengöra delar. I gruvor kunde barn dra vagnar eller öppna och stänga ventilationsluckor. Arbetet kunde vara mycket farligt. Barn kunde skadas av maskiner, få lungproblem, växa dåligt eller helt enkelt bli utmattade. Det är viktigt att inte tro att föräldrar alltid var likgiltiga. Många föräldrar visste att arbetet var skadligt men såg ingen annan möjlighet. Fattigdom begränsar valfriheten. Om familjen behövde barnets lön för att överleva blev skola och lek en lyx. Med tiden växte kritik mot barnarbetet. Läkare, präster, reformpolitiker, arbetare och journalister beskrev de hårda villkoren. Fabrikslagar infördes stegvis i Storbritannien och andra länder för att begränsa barns arbetstid och förbättra villkor. Men reformerna kom långsamt och mötte motstånd från fabriksägare som menade att regler hotade ekonomin. Barnarbete visar industrialiseringens mörka sida. Samhället blev rikare, men många av dem som skapade rikedomen var barn med mycket liten makt över sina liv.