Vad gör ett samhälle till en högkultur?
En högkultur kännetecknas ofta av att samhället är komplext. Det betyder att det består av många olika delar som hänger ihop. I en liten by kanske de flesta människor arbetar med liknande saker och känner varandra. I en stor stad eller ett rike är samhället mer uppdelat. Där finns bönder, hantverkare, präster, skrivare, soldater, köpmän, byggare, tjänare, slavar och härskare. Alla behövs på olika sätt, men alla har inte samma makt. Ett viktigt kännetecken är städer. Städer fungerar som centrum för människor och resurser. Där finns ofta tempel, palats, marknader, verkstäder och förråd. Maten produceras ofta på landsbygden runt staden, men samlas in och fördelas genom skatter, handel eller religiösa institutioner. Ett annat kännetecken är centralmakt. Centralmakt betyder att makten samlas hos en kung, farao, kejsare, prästgrupp, ämbetsmän eller annan ledning. Denna makt kan fatta beslut som gäller många människor. Den kan organisera arbete, bygga kanaler, samla in skatter, stifta lagar och föra krig. Många högkulturer hade också skrift eller andra system för att bevara information. Skrift var särskilt viktig när samhället blev stort. Det gick inte längre att minnas allt: hur mycket spannmål som fanns i förråden, vilka som betalat skatt, vilka lagar som gällde eller vilka varor som skickats till en annan stad. Skrift gjorde administration möjlig. Religion spelade också en central roll. I många tidiga civilisationer fanns en nära koppling mellan gudar, natur, härskare och ordning. Människor försökte förstå varför floden svämmade över, varför skörden blev god eller dålig, varför sjukdomar drabbade familjer och varför vissa personer hade rätt att styra andra. Religionen gav svar, men den kunde också ge legitimitet åt makten. Högkulturer var alltså inte bara platser med stora byggnader. De var samhällen där jordbruk, makt, religion, handel, teknik och sociala skillnader bildade ett större system.