Historia

Kapitel 21: Avkolonisering och den globala världen efter 1945

När andra världskriget tog slut 1945 var världen förändrad. Europa hade länge dominerat stora delar av världen genom kolonialism och imperialism. Storbritannien

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

AvkoloniseringKalla krigetAndra världskrigetKolonialismMänskliga rättigheterGlobaliseringDemokratiFolkmordDiktaturNationalism

När imperier föll och nya stater föddes

När andra världskriget tog slut 1945 var världen förändrad. Europa hade länge dominerat stora delar av världen genom kolonialism och imperialism. Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Portugal hade styrt över områden i Afrika, Asien, Karibien och Oceanien. Men efter kriget började denna ordning falla sönder. På bara några årtionden blev många tidigare kolonier självständiga stater. Denna process kallas avkolonisering. Ordet betyder att kolonier frigör sig från kolonialmakter och blir självständiga. Men avkolonisering var inte en enkel övergång från ofrihet till frihet. Den kunde ske genom fredliga förhandlingar, lång politisk kamp eller blodiga krig. I vissa länder byggdes nya demokratiska system. I andra följde diktatur, inbördeskrig eller militärkupper. Självständigheten gav politisk frihet, men inte automatiskt ekonomisk rättvisa eller social stabilitet. Efter 1945 var de europeiska kolonialmakterna försvagade. De hade vunnit kriget mot Nazityskland, men kriget hade kostat enorma resurser. Deras ekonomier var skadade och deras militära styrka var inte längre lika självklar. Samtidigt hade koloniserade människor deltagit i världskrigen, arbetat för imperierna och kämpat i deras arméer. Många frågade sig: om vi har kämpat för frihet i Europa, varför ska vi själva fortsätta vara ofria? Idéerna om självbestämmande och mänskliga rättigheter blev starkare. FN bildades 1945 och byggde på tanken att stater skulle samarbeta och att människors värdighet skulle skyddas. Även om kolonialmakterna inte gav upp frivilligt överallt blev det svårare att öppet försvara kolonialism i en värld som talade om frihet, fred och mänskliga rättigheter. Avkoloniseringen förändrade världskartan. Indien, Pakistan, Indonesien, Ghana, Algeriet, Nigeria, Kenya, Vietnam, Kongo, Tanzania, Angola, Moçambique och många andra länder blev självständiga. Nya flaggor hissades. Nya regeringar bildades. Nya nationaldagar firades. Men samtidigt levde kolonialismens spår kvar i gränser, språk, ekonomier, konflikter och maktförhållanden.

Vad betyder avkolonisering?

Avkolonisering betyder att ett område som varit koloni frigör sig från kolonialt styre. Men begreppet kan förstås på flera nivåer. På den mest synliga nivån handlar det om politisk självständighet. Ett land får en egen regering, en egen flagga, ett eget parlament eller en egen statschef. Kolonialmaktens guvernörer och soldater lämnar landet eller får mindre makt. Men politisk självständighet är bara en del av avkoloniseringen. Ett land kan bli formellt självständigt men ändå vara ekonomiskt beroende av gamla kolonialmakter, utländska företag eller världsmarknaden. Om landet fortfarande främst exporterar råvaror, importerar dyra industrivaror och är beroende av lån från rikare länder kan friheten bli begränsad i praktiken. Avkolonisering handlar också om kultur och identitet. Under kolonialtiden hade europeiska språk, skolor, religioner, normer och historieskrivning ofta framställts som överlägsna. Koloniserade människor hade ibland fått lära sig att deras egna språk, traditioner och samhällen var mindre värda. Efter självständigheten blev det därför viktigt att återupprätta egna historiska berättelser, språk, namn, symboler och kulturer. Det kunde vara svårt. Många nya stater hade flera språk och folkgrupper. Kolonialmaktens språk kunde samtidigt vara förtryckets språk och ett praktiskt gemensamt språk. Engelska, franska, portugisiska och spanska fortsatte därför att användas i många tidigare kolonier, särskilt i förvaltning, utbildning och internationella kontakter. Avkolonisering är därför inte bara något som händer ett visst år när ett land blir självständigt. Det är en längre process där människor försöker återta politisk makt, ekonomisk kontroll, kulturell värdighet och rätten att själva definiera sin framtid.

Varför föll kolonialväldena efter 1945?

Kolonialväldena föll av flera skäl som samverkade. En viktig orsak var de europeiska makternas försvagning efter andra världskriget. Storbritannien och Frankrike hade visserligen varit segrarmakter, men de var ekonomiskt pressade. Nederländerna och Belgien hade själva varit ockuperade av Nazityskland. Portugal höll fast vid sina kolonier längre, men även där blev trycket till slut för stort. En annan orsak var att koloniserade människor organiserade sig. Nationalistiska rörelser hade funnits länge, men efter kriget blev de starkare. Ledare, partier, fackföreningar, studentrörelser, bönder, arbetare, religiösa grupper och före detta soldater krävde självständighet. De använde demonstrationer, strejker, tidningar, internationell opinion och ibland väpnad kamp. Kalla kriget spelade också roll. USA och Sovjetunionen var de nya supermakterna. Båda var på olika sätt kritiska mot gammal europeisk kolonialism, men av olika skäl. USA hade själv en historia av att ha brutit sig loss från ett imperium och ville ofta öppna världen för handel. Sovjetunionen kritiserade kolonialism som kapitalistiskt förtryck och försökte vinna stöd bland befrielserörelser. Samtidigt agerade båda supermakterna ofta utifrån egna intressen. De stödde ibland självständighet, ibland diktaturer, beroende på vad som gynnade dem i kalla kriget. FN och internationell opinion fick också betydelse. Kolonialmakter kunde inte längre lika enkelt hävda att de hade rätt att styra andra folk. När kolonialt våld avslöjades kunde det skapa kritik i världen och ibland även i kolonialmakternas egna befolkningar. Slutligen fanns en moralisk motsägelse. Europa hade bekämpat Nazityskland i frihetens och demokratins namn. Men hur trovärdigt var det att tala om frihet i Europa och samtidigt förneka frihet i Afrika och Asien? Den frågan blev allt svårare att undvika.

Indien och delningen 1947

Indien var Storbritanniens viktigaste koloni och kallades ibland “juvelen i kronan”. Där fanns stora naturresurser, en enorm befolkning, viktiga marknader och strategisk betydelse. Men Indien hade också en lång historia av motstånd mot brittiskt styre. Den indiska självständighetsrörelsen var bred och mångformig. En av de viktigaste organisationerna var Kongresspartiet, där ledare som Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru spelade stora roller. Gandhi blev känd för sin idé om icke-våld, satyagraha, som ungefär betyder sanningskraft eller fasthållande vid sanningen. Han menade att människor kunde göra motstånd genom civil olydnad, strejker, bojkotter och vägran att samarbeta med orättvisa lagar. Gandhi ledde bland annat Saltmarschen 1930, där tusentals människor protesterade mot britternas saltskatt genom att gå till havet och själva framställa salt. Det var en enkel handling, men den blev en stark symbol. Den visade hur kolonialmakten kontrollerade även vardagliga saker och hur människor kunde utmana makten utan vapen. Men självständigheten kom med en tragisk delning. I Indien levde många religiösa grupper, framför allt hinduer, muslimer och sikher. Muslimska ledare, särskilt Muhammad Ali Jinnah och Muslimska förbundet, fruktade att muslimer skulle bli en minoritet i ett självständigt Indien dominerat av hinduer. Resultatet blev att Brittiska Indien delades 1947 i två stater: Indien och Pakistan. Pakistan bestod då av två delar, Västpakistan och Östpakistan, med Indien emellan. Delningen ledde till en av historiens största och mest våldsamma folkförflyttningar. Miljontals hinduer och sikher flydde från Pakistan till Indien. Miljontals muslimer flydde från Indien till Pakistan. Våld, massakrer, övergrepp och kaos följde. Upp till omkring en miljon människor kan ha dött, även om siffrorna är osäkra. Indiens självständighet blev därför både en seger över kolonialismen och en mänsklig katastrof. Den visar att avkolonisering kan skapa frihet, men också att gränser, religion, rädsla och politiska beslut kan få fruktansvärda följder.

Indonesien och kampen mot Nederländerna

Indonesien hade länge varit en nederländsk koloni under namnet Nederländska Ostindien. Området bestod av tusentals öar, många språk och olika kulturer. Under kolonialtiden hade Nederländerna tjänat stora rikedomar på jordbruk, plantager, kryddor, olja och andra resurser. Under andra världskriget ockuperades Indonesien av Japan. Den japanska ockupationen var hård, men den försvagade också den nederländska kolonialmakten. Japanerna använde nationalistiska ledare och lät vissa indonesiska organisationer växa, eftersom de ville vinna stöd mot västmakterna. När Japan kapitulerade 1945 uppstod ett maktvakuum. Den indonesiske ledaren Sukarno utropade Indonesiens självständighet i augusti 1945. Nederländerna försökte återta kontrollen, men mötte starkt motstånd. Ett flera år långt självständighetskrig följde. Indonesiska nationalister kämpade både militärt och diplomatiskt. Nederländerna använde militära offensiver men fick ökande internationell kritik. Till slut tvingades Nederländerna erkänna Indonesiens självständighet 1949. Landet blev en av de största nya staterna i världen. Indonesiens självständighet visar att kolonialmakter ofta försökte återgå till den gamla ordningen efter andra världskriget. De såg kolonierna som viktiga för ekonomi och prestige. Men världen hade förändrats. Koloniserade människor accepterade inte längre kolonialt styre, och internationellt blev det allt svårare att försvara återerövring.

Afrika och frihetens årtionde

I Afrika tog avkoloniseringen fart framför allt under 1950- och 1960-talen. År 1957 blev Ghana, tidigare Guldkusten, det första landet i Afrika söder om Sahara som blev självständigt från brittiskt styre. Ghanas ledare Kwame Nkrumah blev en symbol för afrikansk självständighet och panafrikanism. Panafrikanism är idén om solidaritet och samarbete mellan människor och stater med afrikanskt ursprung. År 1960 brukar ibland kallas “Afrikas år”, eftersom så många afrikanska länder blev självständiga då. Bland dem fanns Nigeria, Senegal, Mali, Niger, Tchad, Kongo, Somalia och flera andra. Nya flaggor, nationalsånger och huvudstäder blev symboler för en ny tid. Men de nya staterna stod inför stora svårigheter. Kolonialmakterna hade ofta byggt ekonomier som var inriktade på export av en eller några få råvaror. Gränserna hade dragits av europeiska makter och följde inte alltid äldre politiska eller kulturella mönster. Utbildningssystemen hade ofta bara utbildat en liten elit. Infrastruktur som järnvägar och vägar var ofta byggd för att föra råvaror till hamnar, inte för att knyta samman hela landet. Många nya ledare ville bygga starka nationer ur koloniala gränser. Det var svårt. Hur skapar man en gemensam nationell identitet i ett land med många språk, religioner och regionala skillnader? Hur bygger man demokrati när kolonialstaten ofta varit auktoritär? Hur skapar man ekonomisk utveckling när landet är beroende av råvarupriser på världsmarknaden? Avkoloniseringen i Afrika var därför en enorm historisk seger, men också början på nya utmaningar. Frihet från kolonialmakten var nödvändig, men det löste inte automatiskt kolonialismens ekonomiska och politiska arv.

Algeriet – självständighet genom krig

Algeriet är ett av de tydligaste exemplen på att avkolonisering kunde bli mycket blodig. Algeriet hade varit under fransk kontroll sedan 1800-talet. Till skillnad från många andra kolonier behandlade Frankrike Algeriet inte bara som en koloni utan som en del av Frankrike. Många européer, så kallade pieds-noirs, hade bosatt sig där och hade mer makt och bättre rättigheter än den muslimska majoritetsbefolkningen. Algeriska nationalister krävde självständighet, men Frankrike ville inte släppa landet. År 1954 inledde befrielserörelsen FLN ett uppror. Det algeriska självständighetskriget blev långt, brutalt och traumatiskt. Både FLN och franska styrkor använde våld mot civila. Frankrike använde tortyr, massarresteringar och hårda militära metoder. FLN använde attentat och gerillakrig. Kriget splittrade även Frankrike. Många fransmän ville behålla Algeriet, medan andra ansåg att kolonialkriget var moraliskt och politiskt ohållbart. Till slut blev situationen omöjlig att upprätthålla. Under president Charles de Gaulle gick Frankrike med på förhandlingar. Algeriet blev självständigt 1962. Efter självständigheten lämnade många européer Algeriet. Landet behövde bygga upp en ny stat efter år av krig. Minnet av kriget är fortfarande starkt både i Algeriet och Frankrike. Det handlar om kolonialism, våld, tortyr, migration, identitet och skuld. Algeriet visar att kolonialmakter ofta höll fast särskilt hårt vid områden där många egna bosättare fanns. Det visar också att avkolonisering inte bara är en politisk process, utan en djupt mänsklig erfarenhet av våld, flykt och minne.

Kongo – frihet och kris

Kongo, tidigare Belgiska Kongo, blev självständigt 1960. Belgien hade styrt landet hårt och länge, först genom kung Leopold II:s brutala privatvälde och senare som belgisk koloni. Kolonialstyret hade gett mycket lite politisk utbildning eller inflytande till kongoleser. När självständigheten kom var staten därför svagt förberedd för självstyre. Patrice Lumumba blev Kongos första premiärminister. Han var nationalist och ville skapa ett självständigt Kongo som inte styrdes av gamla koloniala intressen. Men landet kastades snabbt in i kris. Armén gjorde myteri. Den mineralrika provinsen Katanga försökte bryta sig loss med stöd från belgiska och västliga intressen. FN skickade fredsbevarande styrkor, men situationen var komplicerad. Kalla kriget gjorde krisen ännu farligare. USA och andra västmakter fruktade att Lumumba skulle närma sig Sovjetunionen. Lumumba avsattes, fängslades och mördades 1961. Hans död har blivit en symbol för hur avkolonisering, råvaruintressen och kalla kriget kunde krossa nya staters självständighet. Senare tog Joseph Mobutu makten och styrde Kongo, som han döpte om till Zaire, som diktator under många år. Han fick länge stöd från väst eftersom han var antikommunist, trots korruption och förtryck. Kongo visar hur politisk självständighet kunde begränsas av ekonomiska intressen och stormaktspolitik. Landet hade enorma resurser, som koppar, kobolt, diamanter och uran, men dessa resurser blev också en källa till konflikt och utländsk inblandning. Kolonialismens slut betydde inte att kampen om resurserna var över.

Vietnam – avkolonisering och kalla krig

Vietnam är ett exempel där avkolonisering och kalla kriget flätades samman. Vietnam hade varit del av Franska Indokina. Under andra världskriget ockuperades området av Japan. Efter kriget ville Frankrike återta kontrollen, men vietnamesiska nationalister och kommunister under Ho Chi Minh krävde självständighet. Kriget mellan Frankrike och Viet Minh slutade med franskt nederlag vid Dien Bien Phu 1954. Därefter delades Vietnam tillfälligt i Nordvietnam och Sydvietnam. Tanken var att val skulle hållas, men landet förblev delat. Nordvietnam styrdes av kommunister, medan Sydvietnam stöddes av USA. För vietnamesiska kommunister och nationalister handlade kampen om självständighet och enhet. För USA blev Vietnam en del av kampen mot kommunismens spridning. Det ledde till Vietnamkriget, där USA stegvis ökade sitt militära engagemang under 1960-talet. Vietnamkriget blev en katastrof. Miljoner vietnameser dog. Stora områden bombades. Kemiska medel som Agent Orange förstörde natur och skadade människor. Amerikanska soldater drabbades av trauma och förluster. Kriget skapade också enorma protester i USA, Europa och Sverige. När USA drog sig ur och Nordvietnam intog Saigon 1975 enades landet under kommunistiskt styre. För USA blev kriget ett nederlag. För Vietnam var det slutet på en lång kamp mot Japan, Frankrike, USA och intern splittring, men också början på nya svårigheter. Vietnam visar att avkolonisering inte alltid slutade när den gamla kolonialmakten lämnade. I kalla krigets värld kunde en självständighetskamp snabbt bli del av en global ideologisk konflikt.