Kapitel 52. En umma, många vägar – islams riktningar och tolkningar

Islam är både en och mångsidig

Islam bygger på gemensamma grundtankar: tron på Allah, Koranen, Muhammad som profet, de fem pelarna och den muslimska gemenskapen, umma. Samtidigt finns det många olika sätt att leva och tolka islam. Muslimer finns i många delar av världen. De talar olika språk, lever i olika samhällen och har olika kulturella traditioner. Islam finns i arabiska länder, men också i Turkiet, Iran, Pakistan, Indonesien, Somalia, Bosnien, Nigeria, Sverige och många andra länder. Det är därför viktigt att inte beskriva islam som om alla muslimer tänker och lever exakt likadant. Man kan säga att islam har en gemensam kärna, men många historiska, kulturella och teologiska uttryck.

Sunni och shia

Den största uppdelningen inom islam är mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. De flesta muslimer i världen är sunnimuslimer. Shiamuslimer är en mindre men mycket viktig grupp, särskilt i länder som Iran, Irak, Azerbajdzjan, Bahrain och Libanon. Skillnaden mellan sunni och shia handlar från början om ledarskapet efter Muhammads död. När Muhammad dog år 632 uppstod frågan: Vem skulle leda den muslimska gemenskapen?

Detta blev en avgörande fråga för islams historia.

Abu Bakr och kalifatet

En grupp menade att gemenskapen skulle välja en ledare bland profetens följeslagare. Den första ledaren blev Abu Bakr, som var en nära vän och följeslagare till Muhammad. Denna ledare kallades kalif. Ordet kalif betyder ungefär efterträdare eller ställföreträdare. Kalifen skulle inte vara en ny profet. Muhammad var den siste profeten. Kalifen skulle i stället leda gemenskapen politiskt och religiöst efter profetens död. Denna utveckling blev grunden för sunnitisk islam.

Ali och imamernas betydelse

En annan grupp menade att ledarskapet borde ha gått till Ali. Ali var Muhammads kusin och svärson. Han var gift med Fatima, Muhammads dotter. För denna grupp var ledarskapet inte bara en praktisk politisk fråga. De menade att ledaren skulle komma från profetens familj och ha särskild andlig auktoritet. Denna grupp kom senare att kallas shia. Ordet shia kommer från uttrycket shiat Ali, som betyder Alis parti eller Alis anhängare. Inom shiaislam kallas de rättmätiga ledarna imamer. En imam i shiaislam är inte bara en person som leder bön. Imamen har en särskild religiös och andlig betydelse.

Karbala och Ashura

En av de viktigaste händelserna i shiaislam är slaget vid Karbala år 680. Där dödades Husayn, som var son till Ali och Fatima och alltså barnbarn till Muhammad. Husayn hade vägrat erkänna den politiska ledaren Yazid som rättmätig. Han och hans lilla grupp dödades vid Karbala. För shiamuslimer blev Karbala en symbol för lidande, orättvisa, mod och motstånd mot förtryck. Händelsen minns särskilt under högtiden Ashura. För många shiamuslimer är Ashura en sorgedag. Den kan innehålla processioner, berättelser, sorgesånger och reflektion över rättvisa och uppoffring. Ashura har också betydelse i sunnitisk islam, men tolkas ofta på andra sätt. Det visar hur samma dag kan få olika betydelser i olika muslimska traditioner.

Tolvshia, ismailiter och zayditer

Shiaislam är inte heller en enda enhetlig tradition. Den största shiamuslimska gruppen är tolvshia. Tolvshiamuslimer tror på en kedja av tolv imamer. Den tolfte imamen anses vara dold och ska återvända i framtiden.

Han kopplas ofta till föreställningen om Mahdi, en vägledd gestalt som ska återkomma och upprätta rättvisa. Det finns också andra shiamuslimska grupper, till exempel ismailiter och zayditer. Dessa grupper skiljer sig åt i hur de ser på imamernas följd och religiösa auktoritet. Det är viktigt att förstå att shiaislam har stor inre mångfald, precis som sunnitisk islam.

Sunnitisk islam

Sunnitisk islam bygger starkt på Koranen, profetens sunna och den lärda traditionen. Ordet sunni hänger ihop med sunna, alltså profetens sed och föredöme. Sunnimuslimer betonar ofta gemenskapens kontinuitet och de första generationernas betydelse. Inom sunnitisk islam finns flera rättsskolor, till exempel hanafi, maliki, shafi’i och hanbali. Dessa skolor delar samma grundläggande tro, men kan skilja sig åt i vissa juridiska tolkningar och praktiska frågor.

Rättsskolor är inte egna religioner

Det är lätt att missförstå rättsskolorna. De är inte olika religioner. De är olika traditioner för hur man tolkar islamisk rätt och religiös vägledning. En muslim kan tillhöra en viss rättsskola därför att den är vanlig i familjen, landet eller församlingen. Till exempel har hanafi-skolan varit vanlig i Turkiet, Centralasien och delar av Sydasien. Maliki- skolan har varit stark i Nord- och Västafrika. Shafi’i-skolan finns bland annat i delar av Östafrika och Sydostasien. Hanbali-skolan har haft stor betydelse i vissa delar av Arabiska halvön. Skillnaderna kan gälla detaljer i bön, familjerätt, handel eller andra praktiska frågor.

Sufism – islams mystiska traditioner

En annan viktig del av islams mångfald är sufismen. Sufism är ett namn för islams mystiska och andliga traditioner. Sufier betonar ofta hjärtats rening, kärlek till Allah, inre fromhet, andlig vägledning och minnet av Gud. Målet är inte bara att följa regler utvändigt, utan att förändras inifrån. En central praktik inom sufism är dhikr. Dhikr betyder minne eller åminnelse av Gud. Det kan innebära att man upprepar Guds namn, koranverser eller böner, ibland tyst och ibland högt, ibland enskilt och ibland i grupp.

Tariqa och shejk

Sufiska gemenskaper kan organiseras i ordnar eller vägar som kallas tariqa. En tariqa leds ofta av en andlig vägledare, till exempel en shejk.

Genom undervisning, bön, dhikr, disciplin och gemenskap söker den praktiserande närma sig Allah och rena hjärtat från stolthet, girighet och glömska. Sufismen har haft stor betydelse för islams spridning i många delar av världen, bland annat i Afrika, Centralasien, Turkiet och Sydasien. Samtidigt har vissa muslimska grupper kritiserat sufiska praktiker, särskilt om de menar att vördnad för helgon eller gravar riskerar att leda bort från tawhid. Det visar att islamiska traditioner inte bara är olika, utan också ibland diskuterar och kritiserar varandra.

Mångfald utan att tappa kärnan

Islams mångfald kan först verka förvirrande. Det finns sunniter och shiiter, rättsskolor, sufiska ordnar, olika kulturer och olika sätt att tolka traditionen. Men det finns också mycket som förenar. De flesta muslimer delar tron på Allah, Koranen, Muhammad, bönen, fastan, zakat, hajj och domedagen. Skillnaderna handlar ofta om ledarskap, rättstolkning, andlig praktik, kultur och historia. Därför är det viktigt att tala både om islams gemensamma grund och om islams mångfald.