Kapitel 21. Buddhismens texter, klosterregler och lärens utveckling

Om texter i den här delen

Här följer stycken ur läromedlet om texter, kanon och regler som formats när buddhismen sprids.

Theravada – de äldstes lära

Theravada betyder ungefär de äldstes lära. Theravada är särskilt stark i Sri Lanka, Thailand, Myanmar, Laos och Kambodja. Theravada bygger mycket på Pali-kanon, en viktig samling buddhistiska texter på språket pali. Där finns regler, berättelser och undervisning som förknippas med den tidiga buddhismen. I Theravada är munklivet ofta ett starkt ideal. Munkar studerar texter, följer klosterregler och ägnar sig åt meditation och undervisning. Lekmän stödjer ofta munkar genom dana, alltså gåvor. De kan ge mat, kläder eller andra nödvändigheter. På så sätt skapas ett samspel mellan kloster och samhälle.

De tre juvelerna

Buddhismen talar om tre juveler: Buddha, Dharma och Sangha. Buddha är den uppvaknade läraren. Dharma är undervisningen. Sangha är gemenskapen som bevarar, praktiserar och för vidare vägen. Utan Sangha skulle buddhismen vara svår att föra vidare. En ensam människa kan läsa och meditera, men en gemenskap ger stöd, undervisning, förebilder och ansvar.

Vad betyder Sangha?

Sangha kan betyda olika saker. I strikt mening betyder Sangha gemenskapen av munkar och nunnor. De har lämnat det vanliga familjelivet för att ägna sig åt buddhistisk praktik. I bredare mening kan Sangha betyda hela den buddhistiska gemenskapen: munkar, nunnor och lekmän. I modern västerländsk buddhism kan Sangha också betyda en meditationsgrupp eller ett center där människor träffas för praktik och undervisning.

Munkar och nunnor

Buddhistiska munkar kallas ofta bhikkhu. Nunnor kallas bhikkhuni. De lever efter fler regler än lekmän. Reglerna finns i Vinaya, klosterdisciplinen. Reglerna handlar om enkelhet, celibat, ägodelar, relationer, mat, undervisning och hur klostergemenskapen ska fungera. Syftet är inte att göra livet svårt i onödan. Syftet är att skapa en miljö där människor kan fokusera på Dharma, meditation och befrielse.

Lekmän och klosterfolk

Alla buddhister blir inte munkar eller nunnor. De flesta buddhister är lekmän. De lever i familj, arbetar och deltar i samhället. Lekmän kan följa de fem levnadsreglerna, ge gåvor, besöka tempel, lyssna på undervisning, meditera, fira högtider och stödja kloster. I många buddhistiska samhällen finns ett samspel mellan lekmän och klosterfolk. Lekmän ger mat, kläder och stöd. Munkar och nunnor ger undervisning, förebilder och religiös vägledning.

Varför klosterlivet är viktigt

Klosterlivet har varit mycket viktigt i buddhismens historia. Klostren har bevarat texter, utbildat munkar och nunnor, gett undervisning och fungerat som religiösa centrum. I vissa länder har pojkar under en period levt som novismunkar. Det kan vara ett sätt att få utbildning, merit och religiös erfarenhet. I andra sammanhang är klosterlivet ett livslångt val. Den som blir munk eller nunna kan ägna hela livet åt meditation, studier, ritualer och undervisning.

Olika former i olika traditioner

Klosterlivet ser inte likadant ut överallt. I Theravada-länder som Thailand, Sri Lanka, Myanmar, Laos och Kambodja har munklivet ofta en mycket stark ställning. I Mahayana-traditioner, till exempel i Kina, Korea och Vietnam, finns också starka klostertraditioner med munkar och nunnor. I Japan förändrades buddhismen historiskt på ett särskilt sätt. I flera japanska skolor kan präster gifta sig och leva familjeliv. Det betyder att ordet munk eller präst inte alltid betyder exakt samma sak i alla buddhistiska sammanhang. I Vajrayana, särskilt tibetansk buddhism, finns både stora kloster och andra typer av andliga lärare, som lamas och eremiter.

Lama och tulku

En lama är en andlig lärare, särskilt inom tibetansk buddhism. Läraren kan ha mycket stor betydelse, särskilt i avancerade Vajrayana-praktiker. En särskild tibetansk tradition är tulku-systemet. En tulku är en person som anses vara återfödelsen av en tidigare lama eller andlig mästare. Den mest kända personen i detta system är Dalai Lama. Tulku-systemet visar hur buddhismens lära om återfödelse kan påverka religiöst ledarskap och samhälle.

Sangha som etisk spegel

Sangha handlar inte bara om organisation. Gemenskapen kan också fungera som en etisk spegel. En person kan tro att hon är lugn och vis, men om hon inte kan samarbeta med andra visar gemenskapen det. Det är lätt att vara tålmodig ensam. Det är svårare i en grupp där andra människor tycker annorlunda. Sangha hjälper människor att hålla fast vid praktiken, ta emot undervisning och se sina egna blinda fläckar.

Bodhisattvan

En bodhisattva är en varelse som strävar efter upplysning, men som gör det för alla levande varelsers skull. I vissa Mahayana-traditioner tänker man att bodhisattvan kan avstå från att gå in i slutlig nirvana direkt, för att hjälpa andra på vägen. Bodhisattvan drivs av medkänsla och visdom. Målet är inte bara den egna befrielsen, utan alla varelsers befrielse. Detta ideal har gjort medkänsla mycket central i Mahayana.

Tomhet – shunyata

Ett viktigt Mahayana-begrepp är shunyata, tomhet. Tomhet betyder inte att ingenting finns. Det betyder att ingenting finns helt självständigt, fast och oföränderligt. Allt uppstår beroende på orsaker och villkor. Därför har inget en egen, evig kärna. Detta liknar läran om anatta och beroende uppkomst, men Mahayana utvecklar tanken mycket långt.

Olika Mahayana-skolor

Mahayana har många olika skolor. Zen, som är stark i Japan men har rötter i Kina, betonar ofta sittande meditation, enkelhet och direkt erfarenhet. Pure Land-buddhism, eller Det rena landets buddhism, betonar hängivenhet till Amitabha Buddha. Genom att recitera Amitabhas namn hoppas den troende födas i det rena landet, där det är lättare att nå upplysning. Nichiren-buddhism, som utvecklades i Japan, betonar Lotussutran och recitation av en särskild fras kopplad till denna text. Det visar att Mahayana är mycket mångsidig.