Kapitel 16. Buddhas liv – sökandet efter vägen ut ur lidandet

Siddhartha Gautama

Buddhismen börjar med Siddhartha Gautama, den människa som senare blev Buddha. Hans livsberättelse är inte bara en berättelse om en religiös grundare. Den hjälper också till att förklara buddhismens viktigaste frågor: Varför lider människor? Varför räcker inte rikedom och njutning? Finns det en väg till verklig frihet? Siddhartha Gautama föddes i Lumbini, i nuvarande Nepal, omkring 500-talet f.Kr. Han tillhörde Shakya-folket. Därför kallas han ibland Shakyamuni, som betyder ungefär den vise från Shakya. Enligt traditionen kom Siddhartha från en rik och mäktig familj. Hans far var ledare eller kung inom Shakya-klanen. Siddhartha växte alltså upp i trygghet, rikedom och privilegier.

Ett skyddat liv

Enligt buddhistisk tradition fanns det tidigt tecken på att Siddhartha skulle få en ovanlig framtid. Vise män förutsade att han antingen skulle bli en stor världslig härskare eller en stor andlig lärare. Hans far ville att han skulle bli härskare. Därför försökte han skydda Siddhartha från allt som kunde väcka religiösa frågor. Han skulle inte se sjukdom, ålderdom, död eller mänskligt lidande. Siddhartha fick leva i lyx och bekvämlighet. Tanken var att han inte skulle börja fundera över livets svåra frågor. Det skyddade livet är viktigt i berättelsen. Det visar hur människor ofta försöker leva. Vi vill gärna hålla det svåra på avstånd. Vi vill helst inte tänka på åldrande, sjukdom, död eller förlust. Men buddhismen börjar när Siddharthas skyddade värld spricker.

De fyra synintrycken

En dag lämnade Siddhartha palatset och mötte sådant han tidigare inte hade fått se. I den klassiska berättelsen kallas detta de fyra synintrycken.

Det första synintrycket: ålderdom

Först såg Siddhartha en gammal människa. Han förstod då att kroppen åldras och att ungdom inte varar för alltid.

Det andra synintrycket: sjukdom

Sedan såg han en sjuk människa. Han förstod att kroppen är sårbar och att hälsa inte är självklar.

Det tredje synintrycket: död

Därefter såg han en död människa. Han förstod att döden väntar alla människor.

Det fjärde synintrycket: en asket

Till sist såg han en asket, en religiös sökare som hade lämnat det vanliga livet för att söka sanningen. Det fjärde synintrycket visade Siddhartha att det kanske fanns en väg bortom lyx, rädsla och förnekelse.

Varför synintrycken är viktiga

De fyra synintrycken är inte bara detaljer i en gammal berättelse. De sammanfattar buddhismens grundproblem. Åldrande, sjukdom och död är sådant som ingen människa helt kan undvika. Även den rikaste och mest skyddade människan är bunden till kroppens föränderlighet. Siddhartha insåg att palatsets njutningar inte kunde ge verklig trygghet. Om allt man älskar kan förändras eller försvinna, måste det finnas en djupare fråga: Kan människan hitta en frihet som inte beror på ungdom, hälsa, rikedom och status?

Den stora avfärden

Siddhartha blev allt mer otillfredsställd med sitt liv. Han hade familj, trygghet och framtid, men han kunde inte längre låtsas att detta räckte.

Enligt traditionen lämnade han därför palatset, sin hustru Yashodhara och sin son Rahula. Han blev en vandrande sökare. Detta kallas ibland den stora avfärden. För en modern läsare kan detta väcka frågor. Hur kunde han lämna sin familj? Var det rätt? I buddhistisk tradition framställs handlingen som en radikal uppoffring. Siddhartha lämnar inte för att slippa ansvar, utan för att söka en väg som kan hjälpa alla varelser att förstå lidandet.

Siddhartha prövar askes

Siddhartha började studera hos andliga lärare. Han lärde sig avancerad meditation och nådde djupa meditativa tillstånd. Men han upplevde ändå att detta inte gav den slutliga befrielsen. Därefter prövade han extrem askes. Askes betyder att man avstår från njutningar och bekvämligheter för att nå andlig renhet. Siddhartha fastade hårt, sov lite och utsatte kroppen för svåra prövningar. Han tänkte att kroppen och dess begär kanske var hindret för befrielse. Om kroppen besegrades kanske medvetandet kunde bli fritt. Men efter flera år insåg han att extrem självplåga inte ledde till uppvaknande.

Medelvägen

Siddhartha hade först levt i lyx. Sedan hade han levt i självplågeri. Inget av detta ledde till befrielse. Därför formuleras en av buddhismens viktigaste idéer: medelvägen. Medelvägen betyder vägen mellan överdriven njutning och extrem självplåga. Kroppen ska inte dyrkas, men den ska inte heller förstöras. Sinnet ska tränas, men inte genom hat mot kroppen. Människan behöver en väg av disciplin, klarhet och balans. Enligt traditionen tog Siddhartha emot mat från en kvinna som hette Sujata. Hans asketiska följeslagare trodde att han hade gett upp. Men i själva verket hade han förstått att självplågeri inte var vägen.

Upplysningen under Bodhi-trädet

Efter detta satte sig Siddhartha under ett träd i Bodhgaya. Trädet kom senare att kallas Bodhi- trädet. Bodhi betyder uppvaknande eller upplysning. Siddhartha bestämde sig för att meditera djupt och inte resa sig förrän han förstått sanningen. Under meditationen mötte han enligt traditionen Mara. Mara symboliserar död, begär, rädsla och illusion. Mara försökte skrämma och locka Siddhartha så att han skulle ge upp. Men Siddhartha satt kvar. Berättelsen om Mara kan förstås symboliskt. När en människa närmar sig djup insikt möter hon ofta sina rädslor, begär och självbilder. Mara står för allt som håller människan bunden. Under natten nådde Siddhartha upplysning. När morgonen kom var han Buddha, den uppvaknade.

Buddha som lärare

Buddha hade inte blivit en gud. Han hade blivit en människa som genom insikt och mental träning hade brutit igenom okunnigheten. Detta är centralt för buddhismen. Buddha tar inte bort människors lidande åt dem. Han visar vägen. Man kan jämföra Buddha med en läkare. Han förstår sjukdomen, orsaken, möjligheten till bot och behandlingen. Men varje människa måste själv gå vägen. Ingen annan kan meditera åt henne, tala sant åt henne, släppa hennes begär åt henne eller utveckla hennes visdom åt henne.

Den första undervisningen i Sarnath

Efter upplysningen började Buddha undervisa. Hans första undervisning hölls i Hjortparken i Sarnath, nära Varanasi. Denna första predikan kallas ofta att sätta Dharma-hjulet i rörelse. Dharma-hjulet är en av buddhismens viktigaste symboler. Det symboliserar Buddhas undervisning och vägen till befrielse. I Sarnath undervisade Buddha om medelvägen, de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen. De första fem asketerna blev Buddhas första lärjungar. Därmed började Sangha, den buddhistiska gemenskapen.

Sangha växer fram

Sangha kom snart att växa. Människor från olika samhällsgrupper drogs till Buddhas undervisning: munkar, nunnor, kvinnor, män, rika, fattiga, härskare och människor från lägre sociala grupper. Det var viktigt eftersom Buddhas väg inte var begränsad till en viss kastgrupp eller samhällsklass. Befrielse handlade inte om födelsestatus, utan om insikt, etik och praktik. Munkar kallades bhikkhu och nunnor bhikkhuni. De lämnade det vanliga familjelivet för att ägna sig åt Dharma, meditation och enkelhet. Lekbuddhister fortsatte leva i familj och samhälle. De kunde stödja munkar och nunnor med mat, kläder och andra gåvor. På så sätt uppstod ett samspel mellan klosterfolk och lekmän.

Mahaprajapati och de första nunnorna

En viktig gestalt är Mahaprajapati. Hon var Buddhas moster och fostermor. Enligt traditionen blev hon den första buddhistiska nunnan. Hennes roll visar att kvinnor tidigt sökte plats i den buddhistiska gemenskapen. Samtidigt har kvinnors ordination och ställning varierat mycket mellan olika buddhistiska traditioner och perioder.

Buddhas död – parinirvana

När Buddha var gammal dog han i Kushinagar. Hans död kallas ofta parinirvana, den fullständiga nirvanan. Eftersom Buddha redan hade nått upplysning var hans död inte bara en vanlig död i samsara. Den markerade att han inte längre skulle återfödas. Hans kropp försvann, men Dharma fanns kvar genom hans undervisning och Sangha.

Buddhas liv som berättelse om vägen

Berättelsen om Buddhas liv följer en tydlig rörelse. Han börjar i skyddad lyx. Han möter lidandet. Han lämnar sitt gamla liv. Han prövar andliga vägar. Han förkastar ytterligheterna. Han finner medelvägen. Han når upplysning. Han undervisar andra. Han lämnar efter sig en gemenskap. Detta är också buddhismens väg i berättelseform. Människan måste våga se lidandet, förstå orsaken, släppa falska lösningar, träna sitt sinne och utveckla visdom.