Kapitel 12. Mänskliga rättigheter

Tänk dig att en klass röstar om att en elev inte längre ska få vara med på rasterna. Majoriteten tycker att det vore enklast så. Eleven är annorlunda, säger några. Eleven passar inte in, säger andra. Om man bara tänker på majoritetsbeslut skulle man kunna säga att klassen har bestämt. Men de flesta känner direkt att något är fel. Det finns gränser för vad en majoritet får göra mot en människa.

Det är här mänskliga rättigheter börjar. Mänskliga rättigheter bygger på idén att varje människa har ett värde bara genom att vara människa. Rättigheterna ska inte bero på om man är populär, rik, vuxen, frisk, född i ett visst land eller tillhör majoriteten. De ska gälla alla.

I en demokrati är mänskliga rättigheter därför som ett skyddsräcke runt politiken. Folket får rösta. Politiker får fatta beslut. Samhället får förändras. Men makten får inte göra vad som helst med människor. Den får inte tortera, förslava, diskriminera, fängsla utan rättvis prövning eller förbjuda människor att tänka, tro och uttrycka sig. Mänskliga rättigheter påminner oss om att staten finns för människan, inte människan för staten.

Vad mänskliga rättigheter är

Mänskliga rättigheter är grundläggande friheter och skydd som varje människa ska ha. De handlar både om vad staten inte får göra och vad staten bör göra. Staten får till exempel inte tortera människor eller förbjuda dem att ha en religion. Men staten behöver också arbeta för att människor ska få utbildning, vård, trygghet och rimliga levnadsvillkor.

Det är därför man ibland säger att rättigheter både skyddar från och ger rätt till. Rätten att slippa tortyr skyddar människan från övergrepp. Rätten till utbildning ger människan rätt till något som samhället måste försöka ordna. Båda delarna är viktiga. En människa behöver frihet från förtryck, men också möjligheter att leva ett värdigt liv.

Mänskliga rättigheter brukar beskrivas som universella. Det betyder att de ska gälla alla människor, överallt. De är också odelbara. Det betyder att rättigheterna hänger ihop och inte bör spelas ut mot varandra. Yttrandefrihet, religionsfrihet, rätt till utbildning, skydd mot diskriminering och rätt till en rättvis rättegång är olika rättigheter, men de stärker varandra. Om människor saknar utbildning blir det svårare att delta i demokratin. Om människor inte får uttrycka sig blir det svårare att försvara andra rättigheter. Om domstolar inte är rättvisa blir alla andra rättigheter osäkra.

FN:s allmänna förklaring från 1948

Efter andra världskriget stod världen inför frågan hur sådana övergrepp skulle kunna förhindras i framtiden. Kriget hade visat hur långt stater kunde gå när människor avhumaniserades, när minoriteter förföljdes och när staten fick använda våld utan respekt för individens värde. Förintelsen, massmord, krigsförbrytelser och diktaturers övergrepp gjorde det tydligt att mänskliga rättigheter inte bara kunde vara en fråga för varje land att sköta på egen hand.

År 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Den består av 30 artiklar och uttrycker grundläggande rättigheter som ska gälla alla människor. Förklaringen säger bland annat att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter, att ingen får utsättas för slaveri eller tortyr, att människor har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, att alla är lika inför lagen, att människor har rätt till yttrandefrihet, religionsfrihet, utbildning och skälig levnadsstandard.

Den allmänna förklaringen var från början inte en lag på samma sätt som en svensk lag. Den var en förklaring, en gemensam principförklaring. Men den blev mycket viktig eftersom den satte ord på en gemensam internationell idé: att staten inte äger människan. Senare har flera av rättigheterna utvecklats i bindande konventioner, alltså internationella avtal som stater kan ansluta sig till och förväntas följa.