Historia

Kapitel 9: Upptäcktsresor, kolonisation och en ny världsbild

I slutet av 1400-talet började europeiska sjöfarare segla längre ut på haven än tidigare. De seglade längs Afrikas kust, runt Godahoppsudden, över Atlanten och

Kapitlet i korthet

Centrala begrepp

KolonisationUrsprungsbefolkningarIndiska oceanenSmittkopporAztekernaHandelsvägarDet colombianska utbytetInkariketTaínoAtlantiska slavhandelnUpptäcktsresor

När världen bands samman på ett nytt sätt

I slutet av 1400-talet började europeiska sjöfarare segla längre ut på haven än tidigare. De seglade längs Afrikas kust, runt Godahoppsudden, över Atlanten och så småningom runt hela jorden. I europeiska historieböcker har detta ofta kallats upptäcktsresornas tid. Men ordet upptäckt måste användas försiktigt. När Christofer Columbus kom till öar i Karibien år 1492 var de inte obebodda och okända för människorna som levde där. De var bara okända för européerna. För taíno-folket, som bodde på flera av öarna i Karibien, var Columbus inte en upptäckare. Han var en främling som kom med skepp, vapen, krav och en helt annan världsbild. För aztekerna i Mexiko och inka i Anderna innebar de europeiska kontakterna inte “upptäckt”, utan invasion, sjukdomar, våld och omvälvning. För afrikanska samhällen längs kuster och handelsvägar innebar den europeiska expansionen nya handelsmöjligheter, men också ökad slavhandel, krig och yttre påverkan. Ändå var perioden historiskt avgörande. För första gången bands Europa, Afrika, Asien och Amerika samman i ett mer varaktigt globalt system. Varor, människor, sjukdomar, växter, djur, religioner, idéer och våld rörde sig över haven i en skala som tidigare inte funnits. Potatis, majs och tomater spreds från Amerika till Europa, Afrika och Asien. Hästar, nötkreatur och vete fördes till Amerika. Smittkoppor och mässling spreds med katastrofala följder bland ursprungsbefolkningar i Amerika. Silver från Amerika blev en del av världshandeln. Afrikanska människor fördes över Atlanten som slavar. Det var alltså inte bara europeiska kartor som förändrades. Hela världens historia tog en ny riktning.

Varför gav sig européerna ut på haven?

De europeiska sjöresorna hade flera orsaker. En viktig orsak var handel. Under medeltiden hade europeiska köpmän köpt kryddor, siden, porslin och andra lyxvaror från Asien. Varorna kom ofta genom långa handelsnätverk där arabiska, persiska, indiska, kinesiska och italienska köpmän spelade viktiga roller. Kryddor som peppar, kanel och kryddnejlika var mycket eftertraktade i Europa. De användes för smak, medicin och status. Men handeln var dyr och gick genom många mellanhänder. Italienska handelsstäder som Venedig hade länge haft stark ställning i Medelhavshandeln. När det Osmanska riket växte i östra Medelhavet och tog kontroll över viktiga områden blev europeiska makter ännu mer intresserade av att hitta egna vägar till Asien. De ville nå kryddmarknaderna direkt, utan att vara beroende av muslimska eller italienska mellanhänder. En annan orsak var makt och konkurrens. Portugal och Spanien var på 1400-talet starka kungariken som ville öka sin rikedom och prestige. Genom sjöresor kunde de hitta nya handelsvägar, nya allierade, nya områden och nya inkomster. Senare skulle även England, Frankrike och Nederländerna följa efter. Religion spelade också roll. De europeiska rikena var kristna, och många härskare såg expansionen som ett sätt att sprida kristendomen. I Portugal och Spanien fanns dessutom en lång historia av krig mellan kristna och muslimska riken på Iberiska halvön. När de kristna kungadömena hade erövrat tillbaka de sista muslimska områdena i Spanien år 1492 fortsatte tanken på religiös kamp och mission ut över haven. Till detta kom ny teknik och växande kunskap. Bättre fartyg, kartor, kompasser, astronomiska instrument och erfarenhet av havssegling gjorde längre resor möjliga. Men tekniken ensam förklarar inte expansionen. Det krävdes också pengar, kungligt stöd, handelsintressen, religiösa idéer och viljan att ta stora risker.

Portugiserna längs Afrikas kust

Portugal gick före i den europeiska sjöexpansionen. Redan 1415 erövrade portugiserna Ceuta, en muslimsk handelsstad i Nordafrika. Det blev början på en lång portugisisk expansion längs Afrikas västkust. Prins Henrik, som senare kallades Henrik Sjöfararen, stödde resor, kartläggning och handel. Portugiserna sökte flera saker. De ville hitta guld från Västafrika, få tillgång till slavar, sprida kristendomen och till slut hitta en sjöväg till Asien. De seglade steg för steg söderut längs Afrikas kust. Varje resa gav ny kunskap om vindar, strömmar, kustlinjer och handelsmöjligheter. År 1488 rundade Bartolomeu Dias Afrikas sydspets, Godahoppsudden. Det visade att det gick att segla runt Afrika och vidare mot Indiska oceanen. Tio år senare, 1498, nådde Vasco da Gama Indien. Han kom till Calicut på Indiens västkust och öppnade därmed en direkt sjöväg mellan Europa och Asien. Universitetsboken lyfter fram just denna utveckling: Portugal började med erövringen av Ceuta, sökte guld och slavar längs Afrikas kust och nådde till slut Indien genom Dias och da Gamas resor. När da Gama återvände till Portugal hade han med sig en last som var mycket mer värd än kostnaden för resan. Det visade hur lönsam kryddhandeln kunde vara. Portugiserna byggde därefter handelsstationer och befästa platser runt Indiska oceanen, bland annat i Goa i Indien. De försökte kontrollera handeln med våld, skepp och kanoner. Det portugisiska målet var inte från början att erövra stora landområden i Asien. De ville snarare kontrollera handelsvägar och viktiga hamnar. Genom sjömilitär makt kunde ett litet europeiskt land påverka handeln i en stor del av världen.

Columbus och resan västerut

Medan Portugal sökte vägen till Asien runt Afrika, försökte Spanien hitta en väg västerut över Atlanten. Christofer Columbus, en sjöfarare från Genua, trodde att det gick att nå Asien genom att segla västerut. Han underskattade jordens storlek och visste inte att Amerika låg mellan Europa och Asien. Efter att ha fått stöd av de spanska regenterna Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien seglade Columbus från Kanarieöarna 1492 med tre fartyg: Niña, Pinta och Santa María. Den 12 oktober samma år nådde han en ö i Bahamas, som han kallade San Salvador. Han trodde att han hade nått öar utanför Asien. Därför kallade han människorna han mötte för “indianer”, ett ord som byggde på hans missförstånd. Universitetsboken beskriver hur Columbus, efter trettiotre dagar från Kanarieöarna, landade i östra Bahamas och trodde att han hade nått närheten av Japan eller Ostindien. Människorna Columbus mötte var taíno, ett arawakspråkigt folk i Karibien. De levde i samhällen med jordbruk, fiske, handel och egna religiösa traditioner. Columbus och hans män tolkade dem genom europeiska ögon. De såg deras gästfrihet, men också deras sårbarhet. Redan tidigt skrev Columbus om hur lätt de skulle kunna underkuvas. Det visar att den europeiska kontakten från början var fylld av maktobalans. Columbus gjorde flera resor över Atlanten, men han förstod aldrig helt att han nått en för européerna ny världsdel. Senare utforskade Amerigo Vespucci delar av Sydamerikas kust och argumenterade för att det rörde sig om en “ny värld” och inte Asien. Det är efter honom Amerika har fått sitt namn. Columbus resa var alltså historiskt avgörande, men inte för att han “upptäckte” tom mark. Den var avgörande för att den startade en långvarig europeisk kolonisation av Amerika.

Att dela upp världen – Spanien och Portugal

När både Spanien och Portugal började expandera över haven uppstod konkurrens. Båda rikena ville kontrollera handel, mark och mission. För att undvika konflikt mellan de två katolska stormakterna drogs en tänkt linje över Atlanten. Genom fördraget i Tordesillas 1494 delades världen utanför Europa i en spansk och en portugisisk intressesfär. Detta kan låta nästan overkligt: två europeiska kungariken, med stöd från påven, delade upp områden där miljontals människor redan levde. Ingen frågade taíno, azteker, inka, afrikanska kungariken, indiska handelsstäder eller människor i Brasilien om de accepterade uppdelningen. För Portugal blev linjen viktig eftersom den gav portugiserna anspråk på Brasilien, som senare blev en portugisisk koloni. Spanien fick kontroll över stora delar av Amerika. Fördraget visar hur europeiska makter började se världen som något de kunde mäta, dela, erövra och göra anspråk på genom kartor och avtal. Det är en viktig förändring i världsbild. Kartor blev politiska redskap. Hav och kuster blev vägar till makt. Land blev något som kunde “upptäckas” och hävdas, även när människor redan levde där. Här ser vi början på en kolonial världsordning där europeiska anspråk ofta sattes över andra folks rättigheter.

Magellan och den första världsomseglingen

Efter Columbus fortsatte europeiska sjöfarare att försöka förstå världens form och hitta vägar till Asien. Ferdinand Magellan, en portugisisk sjöfarare i spansk tjänst, ledde 1519 en expedition som skulle segla västerut till Kryddöarna i Sydostasien. Expeditionen seglade längs Sydamerikas kust och hittade en passage längst i söder, det som senare kallades Magellans sund. Därifrån kom skeppen ut i Stilla havet. Resan över Stilla havet blev fruktansvärt lång och svår. Många dog av hunger, sjukdomar och umbäranden. Magellan själv dödades i Filippinerna 1521. Men ett av expeditionens fartyg, Victoria, lyckades fortsätta västerut och återvände till Spanien 1522 under ledning av Juan Sebastián Elcano. Därmed hade människor för första gången seglat runt hela jorden på en sammanhängande expedition. Universitetsboken visar i sin kronologi hur Magellans expedition inleddes 1519 och hur Elcano fullbordade världsomseglingen 1522. Världsomseglingen bevisade i praktiken att jorden kunde kringseglas och att haven hängde ihop. Men den visade också hur stor världen faktiskt var. Columbus hade underskattat avståndet till Asien. Magellans resa gjorde tydligt att Stilla havet var enormt. Denna kunskap förändrade kartor, handel och maktpolitik. Europa började se världen som en sammanhängande arena för konkurrens. Men för människor i Amerika, Afrika och Asien betydde denna nya världsbild ofta att främmande makter kom närmare.

Amerika före européernas ankomst

För att förstå kolonisationen måste vi först förstå att Amerika redan hade långa och rika historier. Det fanns inte ett enda “indianfolk”, utan tusentals olika samhällen, språk, kulturer och sätt att leva. I Karibien levde bland annat taíno. De odlade grödor som maniok, majs och sötpotatis, fiskade, handlade och levde i byar med egna ledare. I Nordamerika fanns många olika samhällen: jordbrukande folk, jägare, fiskare, handelsnätverk och stora bosättningar. I Mississippikulturen hade städer och jordhögar byggts långt före Columbus. I Mesoamerika hade olmeker, maya och andra kulturer utvecklat städer, kalendrar, skrift, astronomi och avancerade religiösa system. På 1400-talet dominerade aztekernas rike stora delar av centrala Mexiko. Deras huvudstad Tenochtitlán låg på en ö i Texcocosjön och var en av världens största städer. Den hade tempel, marknader, kanaler, palats och avancerad stadsplanering. I Anderna hade flera kulturer föregått inka, som på 1400-talet byggde ett stort imperium längs Sydamerikas västra bergskedja. Inkariket hade vägar, förråd, terrassodlingar, administrativ kontroll och ett system där arbete och resurser organiserades av staten. De använde quipu, knutna snören, för att registrera information. När européerna kom till Amerika mötte de alltså inte “vilda” människor utan samhällen med egna politiska system, religioner, jordbruk, handel, städer och konflikter. Vissa var småskaliga, andra var enorma imperier. Det är avgörande för att förstå vad som sedan hände.

Mötet i Karibien – början på kolonisationen

De första områden som Spanien koloniserade låg i Karibien. Hispaniola, där dagens Haiti och Dominikanska republiken ligger, blev en tidig bas. Där började spanjorerna bygga koloniala samhällen. De sökte guld, tog mark och tvingade ursprungsbefolkningen att arbeta. Ett viktigt system var encomienda. Det innebar att spanska erövrare fick rätt att kräva arbete eller tribut från ursprungsbefolkning i ett område. I teorin skulle spanjorerna skydda och kristna människorna. I praktiken blev systemet ofta brutal exploatering. Människor tvingades arbeta hårt i gruvor, på fält och i koloniala projekt. Konsekvenserna blev katastrofala. Våld, tvångsarbete, social sönderbrytning och sjukdomar ledde till att taíno-befolkningen minskade dramatiskt. Många dog av smittkoppor, mässling och andra sjukdomar som de saknade immunitet mot. Andra dog av hårt arbete, svält och våld. Inom några generationer hade stora delar av den ursprungliga befolkningen i Karibien försvunnit eller blandats in i nya koloniala samhällen under mycket ojämlika villkor. Karibien blev också en försöksplats för det spanska kolonialsystemet. Här utvecklades mönster som senare spreds till fastlandet: militär erövring, tvångsarbete, mission, plantager, rasliga hierarkier och import av afrikanska slavar när ursprungsbefolkningen minskade. Mötet i Karibien visar att kolonisationen inte bara handlade om kartor och resor. Den handlade om människors kroppar, arbete, jord och liv.

Conquistadorerna och erövringen av aztekernas rike

År 1519 anlände Hernán Cortés med en liten spansk styrka till Mexikos kust. Han och hans män var conquistadorer, erövrare som sökte rikedom, ära och makt. Vid första anblick kan det verka ofattbart att några hundra spanjorer kunde bidra till att fälla ett stort imperium som aztekernas. Men förklaringen ligger inte bara i europeiska vapen. Aztekernas rike var mäktigt, men det var också byggt på tribut och dominans över andra folk. Många underkuvade grupper var missnöjda med aztekernas makt. Cortés lyckades skapa allianser med fiender till aztekerna, särskilt tlaxcaltekerna. Dessa allierade var avgörande. Utan dem hade spanjorerna varit alldeles för få. Spanjorerna hade också hästar, stål och eldvapen, som kunde ge militär fördel och psykologisk effekt. Men vapnen var inte ensamma avgörande. Minst lika viktigt var sjukdomarna. Smittkoppor spreds i Mexiko och drabbade Tenochtitlán hårt. Många dog, även ledare och krigare. Universitetsboken beskriver hur smittkoppor svepte genom den aztekiska huvudstaden kort efter spanjorernas ankomst och bidrog till stadens fall. År 1521 föll Tenochtitlán efter belägring, strider, sjukdom och svält. Spanjorerna byggde senare Mexico City på platsen. Därmed skapades kolonin Nya Spanien. Erövringen var alltså inte en enkel berättelse om “spanjorer mot azteker”. Den var ett komplicerat krig där lokala allianser, imperiets svagheter, europeiska vapen, sjukdomar och brutal militär strategi samverkade.