Kapitel 7: Tektoniska plattor och plattgränser

Litosfären och spridningszoner

En jord i rörelse

Det kan vara svårt att föreställa sig, men jordens yta är inte stilla. Kontinenterna, haven och hela jordskorpan är i ständig rörelse. Denna rörelse är oftast mycket långsam – bara några centimeter per år – men över miljoner år leder den till enorma förändringar. Det är denna rörelse som ligger bakom några av jordens mest dramatiska fenomen: jordbävningar, vulkanutbrott och bildandet av bergskedjor. För att förstå dessa fenomen behöver vi förstå hur jordytan är uppbyggd – och hur den rör sig.

Tektoniska plattor – jordens pusselbitar

Jordens yttersta lager, litosfären, är uppdelad i stora delar som kallas tektoniska plattor. Man kan tänka sig dem som stora pusselbitar som tillsammans bildar jordens yta. Det finns både stora och små plattor. Några av de största är:

• den eurasiska plattan
• den afrikanska plattan
• den nordamerikanska plattan
• den sydamerikanska plattan
• den indo-australiska plattan
• den antarktiska plattan

Dessa plattor rör sig i förhållande till varandra. Ibland glider de isär, ibland krockar de, och ibland glider de längs med varandra. Det är vid gränserna mellan plattorna som de flesta geologiska händelser sker.

Plattgränser – där allt händer

Plattgränser är områden där två tektoniska plattor möts. Det är här jordens krafter är som mest aktiva. Det finns tre huvudtyper av plattgränser:

• spridningszoner
• subduktionszoner
• transformförkastningar

Varje typ fungerar på olika sätt och leder till olika konsekvenser.

Subduktion, kollision och transformförkastning

Spridningszoner – där ny jord bildas

Vid en spridningszon rör sig två plattor bort från varandra. När de gör det stiger magma från manteln upp och stelnar till ny berggrund. På så sätt bildas ny jordskorpa. Ett tydligt exempel är Mittatlantiska ryggen, som löper genom Atlanten. Här rör sig plattorna långsamt isär, och ny havsbotten bildas. Spridningszoner finns oftast under haven, men de kan också finnas på land. Island är ett exempel där en spridningszon syns ovanför havsytan.

Subduktionszoner – där jord försvinner

Vid en subduktionszon rör sig två plattor mot varandra. Den ena plattan pressas då ner under den andra och sjunker ner i manteln. Detta sker oftast när en tung oceanisk platta möter en lättare kontinental platta. När plattan pressas ner smälter delar av den, vilket kan leda till att magma stiger upp och bildar vulkaner. Subduktionszoner är ofta kopplade till:

• kraftiga jordbävningar
• vulkanutbrott
• djuphavsgravar

Ett exempel är området runt Stilla havet, där många plattor möts. Detta område kallas ofta för Eldringen, eftersom det är så aktivt med vulkaner och jordbävningar.

Kollisionszoner – när kontinenter möts

Ibland krockar två kontinentalplattor med varandra. Eftersom båda plattorna är relativt lätta pressas ingen ner under den andra. Istället veckas materialet och pressas uppåt. Detta leder till att bergskedjor bildas. Ett tydligt exempel är Himalaya, som har bildats när den indiska plattan kolliderat med den eurasiska plattan. Denna process pågår fortfarande, vilket gör att bergen långsamt fortsätter att växa.